Acceptera din oskuld

2012-12-16

RÖSTEN: Ingenting verkligt kan hotas. Ingenting overkligt existerar. Häri ligger Guds frid. Så står det i Kursen. Men vad är det som är verkligt? Vad är sant?

NIKLAS: Tja… glädje är sant!

RÖSTEN: Precis. Sann glädje kan inte hotas. Men vad är overkligt? Vad är inte sant?

NIKLAS: Det som jag tror kan hotas.

RÖSTEN: Vill du vara lite mer detaljerad?

NIKLAS: Om jag tittar på hur det mänskliga tankesystemet ser ut, så gör vi ju en massa saker utifrån en tro om att det kan attackeras, eller att det kan finnas ett hot. Försvaret kan se ut på lite olika sätt. Jag kan träna min kropp, söka bättre jobb, bygga mitt hus, se till att attiraljerna runt omkring mig är fina och välordnade för att relationerna ska fortgå. Jag kan gå tusen lydnadskurser med min hund för att den inte ska göra utfall eller annat som jag är rädd för.

Jag kan äta bättre eller knapra diverse specialpiller för att förlänga kroppens tid. Jag kan sätta säkerhetslås och hänglås på mina dörrar – det tänker jag förvisso fortsätta med för det känns förnuftigt – men bakom detta beteende finns en tro om att någonting kan gå förlorat. Detta någonting har ett värde för mig… annars skulle jag ju inte sätta det bakom lås och bom! Jag kan avverka 40 timmar i veckan på ett tråkigt och oinspirerande jobb för att få slantar, för att kunna upprätthålla det jag vill.

RÖSTEN: Låt oss titta på det du inte vill upprätthålla längre.

NIKLAS: De senaste åren har handlat om att lägga undan det som inte är verkligt, att dra tillbaka de världsliga investeringarna. Jag avverkar inte 40 timmar på ett tråkigt jobb för att få slantar, har slutat att gå lydnadskurser, samlar inte på mig saker eller försöker upprätthålla en yttre bild som är intakt och privat och tjusig.

Men jag tränar ibland, går på hundpromenader och gör lite annat, kanske inte för att jag har en tanke på att förlänga kroppens tid, utan kort och gott för att det känns bra.

RÖSTEN: Så du gör mer och mer av sådant som känns bra?

NIKLAS: Ja, men jag vill givetvis ha mer. Jag har en vilja av att leva, att vara levande, vad det nu än innebär. Jag vet inte.

RÖSTEN: Du hade en spännande dröm som berör dagens ämne. Berätta!

NIKLAS: Absolut. I drömmen såg jag två bilder som presenterades bredvid varandra. De hade likadan form och likadant innehåll. Den vänstra bilden var lite som himlen är just nu: dimmig, grå och otydlig. Den högra var glasklar, helt ren. Bilderna visades upp som tydliga kontraster till varandra.

I bakgrunden hörde jag en röst, och den förhöll sig till mig som om jag var elev. Jag fick sitta och titta på bilderna medan den förklarade vad jag såg, eller rättare sagt hur jag såg. Rösten berättade att den grådassiga bilden representerade den värld jag har gjort, den värld som jag har valt att tro på… eller trodde på. Sedan vändes min uppmärksamhet mot den glasklara bilden, och rösten sa: Så här ser David Hoffmeister på världen. Det gör även du.

RÖSTEN: Kan du se att drömmen är signifikativ?

NIKLAS: Hur menar du?

RÖSTEN: Nu har du ju fått insikten att du faktiskt har tillgång till samma seende, eller klarsynthet, som din lärare och vän, David Hoffmeister. Huruvida det sker en dröm eller i vaket tillstånd spelar ingen roll. Det är fortfarande en insikt. Kontrasten mellan bilderna är rätt så uppenbar, eller hur? Drömmen är en symbol för att du ser kontrasten tydligt, och det är signifikativt.

Vilken bild är sann?

NIKLAS: Den högra.

RÖSTEN: Ja, den är åtminstone en återspegling av sanningen. Den representerar det som kallas ”sant seende” i EKIM.

NIKLAS: Jag har tänkt mycket på det där med seende och vad det innebär. Många jag möter har en tendens att säga: Jag kan se mitt ego, jag kan se hur dess tankegångar ser ut, men ibland dras jag in i dem. Tänk om vi skulle trycka pausknappen och reflektera över vad det är vi egentligen säger, för där blir det så uppenbart hur det splittrade sinnet verkar. Vem är det som har förmågan att se egots tankemönster?

I denna reflektion måste det självklara svaret, eller valet, finnas.

Vad som sker när jag trycker på pausknappen är att någonting inom mig tar distans och reflekterar över ett tankesätt som jag ibland dras in i. Just i den sekunden blir det ganska så uppenbart att jag faktiskt har ett val. Vill jag identifiera mig med tankegången, alltså själva egot, eller inte? Hur vill jag ha det här? Vem ska föra min talan?

Nu kommer vi tillbaka till det som jag tycker är så centralt: ärligheten gentemot mig själv. Det handlar inte om ärligheten att välja antingen det ena eller det andra, utan om ärligheten kring hur jag känner. Det handlar inte om att välja rätt eller fel. Jag kan vara medveten om att det ena valet – den mörka, grådassiga tavlan – fördröjer och orsakar mig smärta och lidande, men ändå välja den. Det är okej, men förr eller senare kommer jag till en punkt där jag inte orkar hålla skenet uppe. Då är jag i kontakt med hjärtats vilja av att se klart; av att inte vilja ha kontroll över de världsliga bestyren. Jag väljer den klarare bilden, även om jag inte vet vad detta val innebär, och då blir resultatet något helt annat. Det krävs både tro och tillit till att det faktiskt är så.

RÖSTEN: Talar du utifrån klarsynthet nu?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Gör du ibland avkall på din klarsynthet?

NIKLAS: Menar du i vardagen?

RÖSTEN: Ja.

NIKLAS: Hm, ja det gör jag.

RÖSTEN: Skulle du veta svaret om jag ställde följande fråga: Varför gör du avkall på din klarsynthet?

NIKLAS: Nej.

RÖSTEN: Skulle du veta svaret om jag ställde följande fråga: Hur ger du avkall på din klarsynthet?

NIKLAS: Nej.

RÖSTEN: Vad sägs om den här frågan: Är du skyldig för att du gör avkall på din klarsynthet?

NIKLAS (skruvar på sig): Nej, för det skulle vara jävligt onödigt, haha…

RÖSTEN: Jag frågar igen: Är du skyldig för att du gör avkall på din klarsynthet?

NIKLAS (efter många djupa andetag): Nej, det är jag inte.

RÖSTEN: Nu har vi kommit till kärnan, till det som är sant och inte kan hotas. Det är ett faktum att du är oskyldig, däri ligger den sanna glädjen. Skulden är overklig, däri ligger Guds frid. Däri ligger kärleken. Och det är precis vad du har satt fingret på, nämligen att hindren för kärleken är overkliga. Rädslan för att se inåt – rädslan för att se dig själv som du är, rädslan för döden, rädslan för Gud – är baserad på skuld, att du faktiskt kan vara skyldig. Där sker det en felkoppling i sinnet, för om du är skyldig så måste du vara någonting annat än det du egentligen är.

När du accepterar ditt seende accepterar du också din oskuld.

NIKLAS: Tack för att du ger mig möjligheten till att acceptera.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *