Acceptera din oskuld

2012-12-16

RÖSTEN: Ingenting verkligt kan hotas. Ingenting overkligt existerar. Häri ligger Guds frid. Så står det i Kursen. Men vad är det som är verkligt? Vad är sant?

NIKLAS: Tja … glädje är sant!

RÖSTEN: Precis. Sann glädje kan inte hotas. Men vad är overkligt?

NIKLAS: Det jag tror kan hotas.

RÖSTEN: Vill du vara mer detaljerad?

NIKLAS: Om vi tittar på hur det mänskliga tankesystemet ser ut, så utför vi en massa saker utifrån tron om att det finns ett hot. Försvaret kan se ut på olika sätt:

Jag kan träna min kropp, bygga nytt hus och se till att attiraljerna runt omkring mig är välordnade för att mina relationer ska hållas levande. Jag kan avverka 40 timmar i veckan på ett oinspirerande jobb för att få pengar som jag i sin tur kan använda till värdelösa prylar. Jag kan gå tusen lydnadskurser med min hund för att den inte ska göra utfall. Jag kan byta diet eller knapra diverse specialpiller för att förlänga kroppens tid.

Bakom dessa beteenden finns en tro om att någonting kan gå förlorat. Detta någonting har ett värde för mig och därför vill jag upprätthålla det.

RÖSTEN: Låt oss titta på hur din resa har sett ut. Vad har du slutat upprätthålla?

NIKLAS: De senaste åren har handlat om att lägga undan det som inte är verkligt, att dra tillbaka de världsliga investeringarna. Jag avverkar inte 40 timmar på ett tråkigt jobb bara för att få lön, har slutat att gå lydnadskurser, samlar inte längre på mig funktionslösa föremål eller försöker upprätthålla en yttre bild som är intakt, privat och tjusig.

Jag är fysiskt aktiv och tränar ibland, men det sker inte för att jag har en tanke på att förlänga kroppens ålder. Det känns bra, helt enkelt. Jag spenderar mycket tid ute i naturen tillsammans med Lukas. Syftet är inte att förbättra honom, utan det handlar mer om att samspela. Allteftersom ökar vår ömsesidiga respekt och tillit, och det känns också bra.

RÖSTEN: Så du gör mer och mer av sådant som känns bra?

NIKLAS: Ja, men jag vill givetvis ha ännu mer. Jag har en vilja att leva, att vara levande, vad det nu än innebär. Jag vet inte.

RÖSTEN: Du hade en spännande dröm som berör dagens ämne. Berätta!

NIKLAS: Absolut. I drömmen såg jag två bilder som presenterades bredvid varandra. De var identiska i form och innehåll, men det fanns en väsentlig skillnad. Den vänstra bilden var precis som himlen är just nu: dimmig, grå och otydlig. Den högra var glasklar, helt ren. Bilderna visades upp som tydliga kontraster till varandra.

I bakgrunden hörde jag en röst, och den förhöll sig till mig som om jag var elev. Jag fick sitta och titta på bilderna medan den förklarade vad jag såg, eller rättare sagt hur jag såg. Rösten berättade att den grådaskiga bilden representerade den värld jag har gjort, den värld jag har valt att tro på … eller trodde på. Sedan vändes min uppmärksamhet mot den glasklara bilden, och rösten sa: Så här ser David Hoffmeister på världen. Det gör även du. Efter detta tog drömmen plötsligt slut.

RÖSTEN: Kan du se att denna dröm är signifikativ?

NIKLAS: Hur menar du?

RÖSTEN: Nu har du ju fått insikten om att du faktiskt har tillgång till samma seende, eller klarsynthet, som David, din lärare och vän. Huruvida det sker en dröm eller vaket tillstånd spelar ingen roll. Det är fortfarande en insikt. Kontrasten mellan bilderna är uppenbar, eller hur? Drömmen är en symbol för att du ser denna kontrast så tydligt, och det är signifikativt.

Vilken bild är sann?

NIKLAS: Den högra.

RÖSTEN: Ja, den är åtminstone en återspegling av sanningen. Den representerar det som kallas ”sant seende” i EKIM.

NIKLAS: Jag har tänkt mycket på det där med seende och vad det innebär. Många jag möter har en tendens att säga: Jag kan se mitt ego, jag kan se hur dess tankegångar uttrycker sig, men ibland dras jag in i dem. Tänk om vi skulle trycka pausknappen och reflektera över vad det är vi egentligen säger, för där blir det så uppenbart hur det splittrade sinnet fungerar. Vem är det som har förmågan att se egots tankemönster?

I denna reflektion måste det självklara svaret, eller valet, finnas.

Det som sker när jag trycker på pausknappen, är att någonting inom mig tar distans och reflekterar över ett tankesätt som jag ibland dras in i. Just i den sekunden blir det ganska tydligt att jag faktiskt har ett val. Vill jag identifiera mig med tankegången, egot, eller inte? Hur vill jag ha det? Vem ska föra min talan?

Nu kommer vi till det som är så centralt: ärligheten gentemot mig själv. Det handlar inte om ärligheten kring att välja antingen det ena eller det andra, utan om att vara uppriktig i hur jag känner. Alltså handlar det inte om att välja rätt eller fel. Jag kan vara medveten om att det ena valet – den mörka, grådaskiga tavlan – fördröjer och orsakar mig lidande, men ändå välja den. Det är okej, men förr eller senare kommer jag till en punkt där jag inte orkar hålla skenet uppe. Då är jag i kontakt med hjärtats vilja att se klart. Det är då jag släpper kontrollen över de världsliga bestyren. Jag väljer den klarare bilden, även om jag inte vet vad det innebär, och då blir det ett annat resultat. Det krävs både tro och tillit till att det faktiskt är så.

RÖSTEN: Talar du utifrån klarsynthet nu?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Gör du ibland avkall på din klarsynthet?

NIKLAS: Ja, det gör jag.

RÖSTEN: Är du skyldig för att du gör avkall på din klarsynthet?

NIKLAS (skruvar på sig och försöker skoja bort frågan): Haha, nej, det skulle vara jävligt onödigt.

RÖSTEN: Jag frågar igen: Är du skyldig för att du gör avkall på din klarsynthet?

NIKLAS (efter många djupa andetag): Nej, det är jag inte.

RÖSTEN: Det är ett ärligt erkännande. Nu har vi kommit till kärnan, till det som är sant och inte kan hotas. Det är ett faktum att du är oskyldig, däri ligger den sanna glädjen. Skulden är overklig, däri ligger Guds frid: kärleken. Och det är precis detta som du har satt fingret på, nämligen att hindren för kärleken är overkliga.

Rädslan för att se inåt – rädslan för att se dig själv som du är, rädslan för döden, rädslan för Gud – är baserad på skuld, att du faktiskt kan vara skyldig. Där sker det en felkoppling i sinnet, för om du är skyldig så måste du vara någonting annat än den du egentligen är.

När du accepterar ditt seende, accepterar du också din oskuld.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *