Att se rädslan i vitögat

2012-09-28

"Mirror World" © Oprust Photography
”Mirror World” © Oprust Photography

RÖSTEN: Har du några tankar att dryfta?

NIKLAS: Närmast tänker jag på gårdagens veterinärbesök, som föranleddes av att Lukas blev biten i halsen av en annan hund. Själva mötet var ganska utmanande och det började redan när skulle sätta på munkorgen. Efter en hel del protester lyckades vi, men när sköterskan skulle sätta en lugnande spruta så tog det fyr. Ögonen glödde! Ja, Lukas var riktigt förbannad och ville bara undkomma situationen. Det ville jag också.

Medan jag satt och höll fast honom så försökte jag köpslå med mig själv: Kan du inte trassla dig ur den här skiten, Niklas? Men jag visste ju att det inte var möjligt, för hunden behövde trots allt vård. Jag kände mig inträngd i ett hörn.

RÖSTEN: Sedan hände det något som säger mycket om din integritet, min vän.

NIKLAS: Ja, det gjorde det väl … även om jag inte har tänkt på det i just den termen. Lukas försökte nafsa efter mig ett antal gånger, men jag bestämde mig för att hålla kvar ett fast grepp och titta honom rakt in i ögonen. Där fick jag se rädslans hela register på nära håll.

Det var en känslomässig kamp, för tankarna som väcktes var: ”Här sitter jag med en fin vän – med allt vad det innebär av närhet och innerlighet – och nu sitter vi och glor varandra i ögonen, han nafsar efter mig och vill inget annat än att fly.” Det var ingen hjärtlig känsla. Under tiden växte det fram någon form av beslutsamhet inom mig. Först lite spretig och säkert projicerande, men efter ett tag så visste jag att jag måste gå igenom det. Jag måste se rädslan rakt i ögonen.

RÖSTEN: Du hade faktiskt bett om det.

NIKLAS: Ja, jag hade bett om det, men inte fan tänkte jag att det skulle uttrycka sig som det gjorde! En liten stund innan det var dags att åka till veterinären sa jag att det skulle vara skönt att slippa de där små fragmenten av rädsla och osäkerhet som ligger och pyr under ytan i samband med Lukas. Om någon hade sagt ”inom en timme kommer du titta rakt in i ögonen på en galen och halvt aggressiv hund. Du måste hålla fast honom och se din egen rädsla genom honom”, så skulle jag ha backat direkt och försökt hitta en annan lösning.

Men jag förstår att det som hände var till det bästa för mig. I det där fallet behövde jag möta rädslan fysiskt. Uppenbarligen var det så, för det var vad som hände.

RÖSTEN: Exakt. Nu ska vi backa bandet lite. Minns du den dagen då Lukas blev biten i halsen? Du ville gå en annan väg än den vi faktiskt tog, men ändrade dig i sista stunden. Tio minuter senare, medan vi stod och pratade med en granne, blev Lukas påflugen av hans hund. Plötsligt stod du i en situation där du fick agera snabbt för att skydda honom från skador, och på kuppen fick du dig ett bett i handen. Det var en rädslofylld och intensiv situation, precis som veterinärbesöket.

NIKLAS: Visst var det så.

RÖSTEN: Någonstans inom dig togs det ett beslut att gå igenom rädslan. I själva verket fick du möta dina egna tankemonster som legat under ytan och pyrt. Ingenting sker av en slump. Alla situationer och möten har någonting att visa dig om dig. Alla!

NIKLAS: Det där är så oerhört subtilt för mitt medvetande. Jag minns när vi var ute och gick den dagen. Jag ville gå rakt fram, men av någon anledning tog vi vägen till vänster. Och när vi tog till vänster så mötte vi hunden och då blev det slagsmål. Det är lätt att göra en efterkonstruktion av det där och säga ”om jag hade följt känslan och gått rakt fram så hade det här aldrig hänt”.

RÖSTEN: Det är vanligt att tänka så, men det är en efterkonstruktion som inte leder någonvart. Vi fick trots allt lära oss en hel del av den där situationen, eller hur?

NIKLAS: Jag ser den som en stor lektion i förlåtelse. Bland annat fick jag möjlighet att påpeka för grannen att jag inte skuldbelägger vare sig honom eller hans hund för det som hände. Det var bara något som skedde.

RÖSTEN: Du fick också titta på din beskyddarroll gentemot Lukas. Det är en ansvarsbörda som väger tungt. Slutligen fick du stirra rädslan i vitögat utan att vika undan. Du fick känna på vad det innebär att vara fast besluten att se.

NIKLAS: Ja. Jag kände när rädslan släppte taget.

RÖSTEN: Det finns en mekanism inom dig som kan hantera vilken situation som helst. Glöm aldrig det! Kom också ihåg vad jag har lovat dig: vi ska göra den här resan så snabb och så smärtfri som möjligt. Tack för att du finns!

NIKLAS: Tack själv. Tusen tack.