Berättelsen om ”mig”

2012-08-15:1

NIKLAS: När jag tittar tillbaka på det som jag har fastställt som mitt liv, ser jag att det egentligen bara är en enda lång berättelse. Det är en enda stor tolkningsmassa av strävanden, framtida mål och saker som jag ska göra för att bli någonting, och det kan uttrycka sig i tusentals variabler av komplexitet.

I detta virrvarr kan jag aldrig hitta någon fullständig tillfredsställelse, för det finns ingenting beständigt här.

Vad det handlar om är att göra berättelsen – den som dikterar upp vad livet är, hur det ska vara och hur det ska levas – ogjord och se att den inte var sann. I själva verket fanns livet bara i tankarna, aldrig i upplevelsen. Dessa tankar är bilder som hela tiden förändras. Det innebär att jag, så som jag har definierat mig själv, alltid är i förändring. Jag står i konstant relation till någon eller någonting annat, till allting som tycks vara föränderligt. Och eftersom det är föränderligt så måste även jag förändras. Jag ”blir till” i relation till något annat.

Vi säger att livet är som en berg-och-dalbana; att det går upp och ner; att det kommer och det går. Det är klart att det går upp och ner när vi lever i en story! Vi har en tanke om hur livet ska vara, men har egentligen aldrig någon upplevelse av det.

När jag ser att berättelsen inte har en hållbar logik så går det inte att hålla ihop den längre. Jag gör den ogjord genom att successivt lägga mina föreställningar och övertygelser åt sidan. Allt som inkluderas i berättelsen behöver läggas åt sidan, för i slutändan handlar det om att upptäcka vad som finns bakom den.


Vi har fått lära oss att sträva efter saker och ting, att sätta framtida mål. Anledningen är att jag tror att det ska ge mig någonting som jag inte har nu. Det måste innebära att jag fattas någonting, att jag söker en pusselbit, att jag vill förbättra något. Men detta är galenskap! Jag jagar bara min egen svans eftersom jag lever i en tro om att jag är ihålig. Det kvittar hur mycket jag fyller på och hur mycket jag pusslar, för det kommer alltid att fattas en pusselbit. Likväl fortgår jagandet, strävandet och kämpandet.

Personligen vill jag inte ha det så. Jag vill ge av mig själv. Jag vill ge av mig själv, till mig själv. Jag vill dela något som känns sant och äkta. Vid det här laget vet jag, att om jag behåller något för mig själv, då har jag ingenting. Om jag tror att jag kan ha mina privata tankar eller min egen lilla skatt av vishet, kunnighet och skarpsinnighet, då är jag ingenting. Det verkliga värdet finns i mötet bortom den privata sfären.

Alla har upplevt stunder som har varit starkt känslosamma och som träffat oss på djupet. Det kan till exempel handla om ett möte med ett djur eller en annan människa. Vi har inga tankar på vem den andra är eller vad denne jobbar med. Vi bara möts. Vi ser varandra, bortom berättelserna och bilderna. Vi ser varandra, bortom tiden som passerat och bortom eventuella framtidstankar. Dessa stunder kan vara korta eller långa, men det är ju faktiskt dem vi vill åt. Och om vi vet att de finns tillgängliga hela tiden – varför inte vilja expandera i dem? Varför inte vilja mötas ännu mer?

Det är fantastiskt att dela med sig av upptäckter så att fler kan upptäcka samma sak, inte för att det är någon ny information, utan för att upptäckten ligger i att vi redan har det vi söker efter. Alla har det och det finns närvarande hela tiden. Så låt oss upptäcka det i samförstånd. Låt oss komma samman i det som är verkligt utan att göra tappra tolkningsförsök av hur verkligheten ska vara.

När jag ger av något som är sant och äkta, så vet jag också att jag har det. Och när jag vet att jag har det, så kan jag ge det vidare. Det är det enda gångbara sättet. Det är det enda som är verkligt. Jag pratar förstås inte om bytesaffärer, för i dem finns det inget bestående värde. Det handlar alltså inte om att ge ett paket på julafton och få ett annat paket i utbyte. Du får ett knivset och jag får lite porslin, tjusigt inslaget i rosetter och glittrande papper, och så lever vi lyckliga i resten av våra dagar. Alla vet väl att den där sortens handel inte fungerar. Det är inte att dela.

”Att ge är att få”, berättar En Kurs i Mirakler. Om dessa samtal blir en gåva i insikt och upptäckt för någon annan, då måste även jag känna den lyckan. Den kommer att ges till mig i samma stund som insikten dimper ner. Något annat är inte möjligt.