”Den gudomliga komedin” eller ”En gång dog Jon två gånger”

Jon Schau (bildkälla: gd.no)

Jag var villrådig när jag skulle välja titel till det här inlägget. Så kan det bli när det finns två bra titlar att välja mellan. Den första kan kanske ses som en svävande och övergripande beskrivning av vår livsväg, den andra mer specifik. Jag har en önskan om att använda min röst till att specifikt beskriva den rymd som finns inom var och en av oss, så jag tog det enhälliga beslutet att välja båda.

Hursomhelst handlar texten om döden.

En Kurs i Mirakler låter oss veta att döden innefattar så mycket mer än passagen där kroppen övergår från rörelse till permanent stillaliggande. Egentligen är den en föreställning som kan visa sig i en myriad av skepnader: nedstämdhet, rädsla, vemod, ilska, brist på tillit, ensamhet och så vidare.

Utifrån denna vidsynta beskrivning kan väl varenda kotte förklaras livlös från tid till annan?

Niklas uttrycker det så här: ”Den verkliga döden sker när vi tappar kommunikationen med oss själva, när vi är ute på våra tankemässiga irrfärder. Jag är i min egen lilla värld, separerad från andra i hur jag bygger min självbild: berättelsen om vem jag är. En positiv, bra självbild och en deprimerad självbild fylld av skuld och rädsla är samma sak, för i min strävan att upprätthålla bilden är jag ensam. Där är jag själv och det är det som smärtar, så i själva verket är kommunikationen redan bruten, åtminstone känslomässigt. Sedan är det min sak att undersöka om detta verkligen är sant.”


Jon Schau drivs av ren passion när han under slutet av 80-talet startar sin yrkesbana som ståuppkomiker. Men efter ett antal år på scen, när han kammat hem fina priser och uppnått det som så vackert benämns som framgång, börjar den inre glöden falna i paritet med ökande prestationskrav. Det är nu han gör det förödande valet att lägga passionen åt sidan och istället gå till jobbet i syfte att tillfredsställa sin publik.

Det som händer härnäst går att ”räkna ut med röven och en kritbit”, som en av mina skånska väninnor brukar säga. Det går utför. Snabbt utför. Jon gör som så många andra före honom och tar till flaskan för att klara av att leva ett liv som inte längre är hans. Det är trots allt inte lätt att upprätthålla en bild med titeln ”Norges morsomste mann”.

Efter en tid av ständig berusning och hårt arbete får Schau, som dessutom lagt på sig ett antal överflödiga kilon, inflammation i bukspottskörteln, hamnar på sjukhus och sjunker in ett fem veckor långt komatillstånd. Två gånger under den här perioden får hans bror telefonsamtal om att Jon är död. Det ska emellertid visa sig att vår komikerfrände har ett och annat att berätta när han i dubbel bemärkelse vaknar till liv.

Merparten av tiden i koma är kaosartad, men det finns två tydliga avbrott där Jon åker iväg på en inre resa som för honom känns ytterst verklig. Resans första fas inleds med att han blir överkörd av spårvagnen. Han dör. Det upplevs som smärtfritt men är förstås ganska irriterande, så då får han snilleblixten att skruva tillbaka tiden och ställa sig i en annan position, ungefär som i filmen Source Code. När han står där, nöjd med att ha fintat både spårvagnen och liemannen, överraskas han med en kniv i ryggen. Tiden skruvas återigen tillbaka, en ny undanmanöver görs för att slippa undan knivligisten, bara för att bli skjuten med en pistol … mitt i ansiktet.

Efter upprepade dödsögonblick och försök att fly från det oundvikliga får han nog och ger upp: ”Är det meningen att jag ska vara död så får jag väl bara vara död.” Uttalande öppnar dörren till fas nummer två. Det blir plötsligt dunkelt men i horisonten finns ett ljus som kommer allt närmare, för att till sist omsluta honom helt. Jon upptäcker att han är gjord av detta ljus – det är hans levnadssubstans – och känslan det medför är Agápe, en allomfattande kärlek som inte ens är i närheten av den världsliga.

I ljushavet, där tysta ordalag och tomma etiketter råder, kan Jon förnimma några av sina avlidna släktingar. Han får dessutom syn på sin bror, som egentligen inte borde vara här då han ju sitter och vakar vid sjuksängen. Då dyker det upp en tanke: ”Kanske är det så att en del av oss alltid är här, oberoende av om vi är levande eller döda?”

Publiken, som hastigt utökats från de närmaste till ett oändligt antal, gör nu något som ska vända upp-och-ner på Jons seende för alltid. De börjar visa upp allt det där som han under sin livstid känt mest ånger inför; det han gjort eller sagt eller upplevt som varit förknippat med så mycket skuld att ingen måste få reda på det. De låter honom förstå att detta är vad de älskar honom mest för. Ja, det är dessa områden som behöver mest kärlek. I samma ögonblick inser Jon att han aldrig begått några misstag.

Under nästa fas får han möjlighet att gå igenom sitt liv med hjälp av ett filmbibliotek. Han bläddrar fram och tillbaka mellan olika sekvenser och märker att innehållet är torftigt, för det består endast av verkliga erfarenheter, det vill säga möten och situationer där han investerat av sig själv på ett sätt som berört honom på djupet. För en man som spenderat mycket av sin vuxna tillvaro med att tillgodose andras förväntningar; en man som dövat känslorna med alkohol för att komma bort från upplevelsen av livet och därmed sig själv, finns det inte mycket att hämta.

Resans sista fas äger rum på en plats som Jon kallar ”The core of being”, och det är här han får det klassiska valet att gå tillbaka till jordelivet eller fortsätta vidare till det ljushav han tidigare besökt. Han bestämmer sig för det förstnämnda och vaknar ur sin dvala.

Läkarna har tråkiga nyheter: konvalescenstiden efter en sådan smäll kan vara lång, kanske två år. Jon är svag och har tappat nästan trettio kilo under vistelsen i respirator. Men några få veckor senare skrivs han ut efter att ha orsakat pannrynkningar hos diverse vårdpersonal, bland annat sjukgymnasten som springer efter honom i korridorerna med meddelandet att han inte ska ”gå runt på det där viset, för senfästen kommer att ryka och det kan medföra en massa operationer och åratal av skador!”

Jon slår dövörat till, så även till alla välmenande men oförståndiga vänner som vill skicka honom på avgiftning. I upplevelsen som pånyttfödd finns ingen anledning att lamslå sorger med spritångor. Skeletten har under dessa besynnerliga resor dansat ut ur sina garderober. Orsaken till beroendet har ryckts upp, med rötter och allt. De yttre förutsättningarna är i stort sätt desamma som tidigare, men sinnets verktygslåda är fylld med viktiga påminnelser och nya perspektiv kring vad det innebär att vara människa.


Det är oerhört frestande att dra en parallell mellan Jon Schaus snåriga livsväg och Dantes vandring från det underjordiska helvetet till paradiset. Hjälteresor som dessa är proppfulla av alla ingredienser en längtare kan önska sig, plus en klick grädde på toppen, och besitter därför stor potential att inspirera. Från dem drar du lärdomar som kan vara till stor nytta när du själv vandrar på stigen genom skuggornas dal. Vandringen är i sig en dödsprocess som leder dig ut ur din egen lilla värld till en värld av liv, om du bara låter masken falla och överlåter dig till det som ligger bortom ord. Det är i själva överlåtelsen som miraklet sker.

Jons skildring är inte på något sätt unik, även om händelseförloppet tycks luta åt det extrema hållet. Det är en mycket egendomlig tanke att man måste trilla av pinn för att bli insiktsfull. Däremot finns det en nödvändighet i att undersöka hållbarheten i tankesömmarna som håller ihop den egna berättelsen, självbilden. När de rämnar återupptar du kommunikationen med dig själv, eller ”die before you die”. Då kan du med ren passion inta din rättmätiga plats i den gudomliga komedi som kallas för livet.

Brothers, what we do in life echoes in eternity.
~ Maximus ~


Nuförtiden verkar Jon Schau som komiker, skribent, kreatör och inspiratör. Här kan du se en intervju med honom. 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.