Det är nu det händer

2012-09-11

RÖSTEN: Vad är det som händer med dig när du spelar schack?

NIKLAS: Jag rycks med och jag tycker att det är kul.

RÖSTEN: Använder du schack som en flykt?

NIKLAS: Nej, jag ser det inte som en flykt.

RÖSTEN: Bra. Så vad symboliserar schack för dig?

NIKLAS: Fokus, skärpa, vaksamhet. Jag tycker om när jag ser helheten, när jag kan överskåda och ha en rytmik i spelet.

RÖSTEN: Pjäsernas dans!

NIKLAS: Vi ser det ofta som analysernas spel. Vi ser det som förmågan att hitta och överskåda en massa valmöjligheter. Detta brukar kallas för intelligens, men i själva verket är det ren inlärning.

Vi tittade precis på Bobby Fischer Against the World, en dokumentär om en av de stora amerikanska schackmästarna. Där beskriver man att det i teorin finns lika många valmöjligheter i schack som det finns atomer i solsystemet. Redan efter första draget står spelarna inför 400 möjliga schackpositioner! Det blir med andra ord väldigt jobbigt att försöka tänka ut vad motståndaren ska göra. För vissa spelare har det tagit skruv när de försökt applicera sitt schack-seende på hela världen. Fischer var väl inget undantag precis …

Men man kan spela med känsla istället.  Man kan ”avanalysera” genom att ta beslut med känslan.

RÖSTEN: Om du spelar på känsla, kommer du vinna eller förlora?

NIKLAS (flinar): Jag kommer alltid att vinna.

RÖSTEN: Vinnarskallen har inte lämnat dig, hör jag. Och visst, om du spelar utifrån en genuin känsla så är du alltid en vinnare. Det är att följa en slags passion. Samtidigt är det viktigt att vara mycket vaksam så passionen inte övergår till någonting annat.

NIKLAS: Ja, det är sant. I går kände jag faktiskt att skulden kom och knackade mig på axeln under tiden som jag spelade. Jag upplevde att jag hade förspillt tiden med schack istället för att gå ut med Lukas innan det blev mörkt. Sedan följde en massa andra trådar som inte kändes bra. Det blev som ett tanketräd av skuld som förgrenade sig i alla olika riktningar.

RÖSTEN: Kan du minnas om du hade någon tanke på att gå ut med Lukas under tiden som du satt och spelade schack?

NIKLAS: Ja, det hade jag. Tanken slog ner i mig en timme innan jag väl gick ut. Under en hel timme gick jag emot min känsla, och det kändes nästan lite gastkramande. Till slut tänkte jag ”nu måste jag gå ut”, och då märkte jag att det var mörkt ute. Allting blev bara fel.

RÖSTEN: Kan du se att det gav dig ett gyllene tillfälle att lyfta upp din egen otillräcklighet till ytan, och att det var vad situationen var till för?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Så det handlar inte om att du gjorde någonting fel. Du kanske inte lyssnade till ditt hjärta, men är det inte det vi lär oss längs vägen?

NIKLAS: Jo, det är sant.

RÖSTEN: Vi lär oss att bli mer och mer finstämda och således förkorta tiden för lidandet. Låt oss granska det där tanketrädet av skuld som du pratar om. Vad består det av? Vad har du för övertygelser som vill komma upp i luften och ifrågasättas?

NIKLAS: Jag kan börja med att definiera vad jag menar med trädet. Det börjar med liten tanke om skuld, en liten gren. Efter hand förgrenas tanken, och till slut står det ett helt skuldträd framför mig. I det här fallet handlade tanken om att jag försakade Lukas eftersom jag inte gick ut med honom innan det blev mörkt. Han fick inte den roliga promenaden som jag hade tänkt mig. Hade vi gått medan det var ljust så kunde vi kastat boll i hagen.

RÖSTEN: Ok, så du kände skuld gentemot Lukas.

NIKLAS: Ja. Sedan följde nästa tanke, och den berättade att jag inte hade gjort något vettigt under hela dagen. Jag borde ha spelat in en video och skrivit några texter till hemsidan, men inget av detta blev av. Det dök upp en massa borden och måsten, helt enkelt.

RÖSTEN: Kan du se hur borden och måsten hänger ihop med en tanke om ansvar?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Är Lukas beroende av dig?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Då har du en underliggande ansvarstanke gentemot honom. Ansvarsställning och beroendeställning är två olika uttryck för samma känsla, nämligen kontroll. Det är därför alla typer av beroende- och ansvarsställningar upplevs som gastkramande. Med detta i åtanke, hur löser vi upp den här knuten?

NIKLAS: Jag tror att jag har svaret. Vi kommer tillbaka till förståelsen om orsak och verkan. Det är ett tankefel att tro att jag kan ansvara för någon annan eller vara i beroendeställning. Men om jag koncentrerar mig bara på mig själv, närmare bestämt mitt eget sinnestillstånd – om jag kan se att mitt enda ansvar är glädje – så måste effekten, det jag upplever runt omkring mig, också vara glädje.

Så istället för att gå ut med Lukas på grund av att han är beroende av mig eller för att jag har ett ansvar, så går jag ut med honom för att det är trevligt och glädjefyllt. Om promenaden utgår från en tanke om skuld så går vi ut som två separata individer. Har vi däremot glädje som utgångspunkt så blir effekten kommunikation. Det finns ingen rangordning mellan oss. Detta är något som jag har fått bevittna hundratals gånger med denna hund.

Tänk så mycket vi har fått lära av Lukas! Hans sätt att vara är så enkelt, lekfullt och glädjefullt. Han hänger inte kvar vid saker och ting som har inträffat, utan han skakar av sig det och sedan är det bra. Om vi inte är öppna för att kommunicera med honom, då blir det heller ingen kommunikation. Ibland svarar han med ett morr eller gör motstånd på annat sätt. Om min intention är ”jag vill ha rätt” eller ”så här är det” eller ”nu gör vi på mitt sätt”, då är kommunikationsloppet med Lukas kört. Han är oerhört tydlig.

RÖSTEN: Visst är det härligt att få kvitto på sitt sinnestillstånd på ett sådant tydligt sätt?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Lukas är inte mycket för att fjäska eller att vara till lags. Använder du dig av fjäsk ibland?

NIKLAS: Det händer nog.

RÖSTEN: Tror du att det märks?

NIKLAS: Ja, det tror jag.

RÖSTEN: Så börja praktisera den enkla och raka vägen. Gör det enkelt. Följ Lukas exempel. Om det är något du inte vill, svara nej. Är det något du vill, svara ja. Efter det kan du sätta punkt. Egot kan tolka denna tydlighet som stötande, men den är i alla fall ärlig.

NIKLAS: Ja. Jag gillar faktiskt sättet som Lukas kommunicerar på. Det går inte att misstolka. Jag är trött och vill vara ifred. Jag är hungrig, ge mig mat! Jag vill kissa och leka med bollar. Gå ut med mig.

RÖSTEN: Och allt ska helst ske nu på en gång. Jag vill gå ut NU! Jag vill jaga grannens katt nu! Klia mig nu – nej, inte där, men där.

NIKLAS: Haha! Rör dig inte för mycket när jag ligger i sängen, för då morrar jag på dig.

RÖSTEN: Ett morr är också enkel kommunikation. Vem har sagt att det är någonting negativt? Ett morr är vad det är, varken mer eller mindre.

NIKLAS: Det får mig att tänka på vargarna och hur raka de är i kommunikationen med varandra. Eller de afrikanska lejonen. Där kan vi prata om tydlighet i full skala, för där fjäskas det inte. Jag har lärt mig mycket av att observera djuren och har genom dem fått en möjlighet tänja tanken kring vad kommunikation är.

RÖSTEN: Det låter bra. Jag skulle vilja återkoppla till ditt skuldträd. Känns det som att du har sågat av några grenar? Eller har du rent av rykt upp roten?

NIKLAS: Jag har ryckt upp roten. Jag kände redan i går att det lossnade för mig i känslan och att skulden inför Lukas släppte taget. Och eftersom det lossnade i känslan så måste jag ha sett tankerötterna till mitt lidande. Jag kan inte känna en verklig skillnad om inte rötterna är upprivna. Jag kanske stöter på samma situation igen, men den kan aldrig äga mig på samma sätt. Då är det bara flagor av ett gammalt mönster, och jag har möjlighet att snabbt vända på steken.

RÖSTEN: Då kan vi bara konstatera att det hände i går var en omvandling från skuld till vackra påminnelser. Du blev påmind om vad en tanke om ansvar för någon annan gör med dig. Du fick se vad tron om beroende gör med dig. Detta är föreställningar som behöver synas på djupet. Orsaken behöver hämtas hem, om och om igen.

En annan fin påminnelse är att följa tanken när den dyker upp. När det till exempel trillar ner en tanke om att gå ut med Lukas, följ den utan dröjsmål. Annars kommer hela livet bestå av ett uppskjutande mönster. De flesta känner säkert igen Alfons Åberg-syndromet ”jag ska bara”.

NIKLAS: Det där ska jag finslipa.

RÖSTEN: Vid det här laget vet du vilka tankar du ska följa och vilka du inte behöver lyssna till. Det finns en klar distinktion mellan dem. Hur vet du vilka du ska följa?

NIKLAS: Jag går på känslan. Jag går på hjärtats röst.

RÖSTEN: Men ibland kan det ju hända att hjärtats röst berättar något som du uppfattar som konstigt och utanför ramarna?

NIKLAS: Ja, det där har jag läst om i EKIM. Jag kan läsa upp det för dig:

Ett betydande hinder i denna aspekt av Guds lärares inlärning är hans rädsla för huruvida det han hör också har giltighet. Och det han hör kan förvisso vara fullkomligt häpnadsväckande. Det kan också tyckas vara fullkomligt ovidkommande för det aktuella problemet så som han varseblir det, och kan faktiskt ställa läraren inför en situation som förefaller honom mycket pinsam. Allt detta är dömanden som inte har något värde. De är hans egna, och kommer från en bedrövlig varseblivning av sig själv som han vill lämna bakom sig. Döm inte orden som kommer till dig, utan erbjud dem med tillförsikt. De är långt visare än dina egna. (H-21.5)

RÖSTEN: Precis. Du kanske får en briljant men annorlunda idé som du skjuter upp i oändlighet, just för att den är annorlunda. Den falnar och ersätts av en ny, som du också skjuter upp. Det fina är att du får alltid en ny chans. I varje ögonblick får du en ny chans. För att använda ditt favoritexempel, nämligen tennis, så får du alltid en ny möjlighet att träffa bollen. Du kan inte missa någonting och har faktiskt aldrig gjort det. Var alltså inte rädd för att missa någonting.

Lukas brukar ofta trippa på tårna och hänga oss i hasorna vart vi än går. Än är han här, än är han där. Det finns alltid ett öga öppet. Men han gör ju inte detta för att han är rädd för att missa någonting. Han vill bara vara med när det händer. Vill inte du det?

NIKLAS: Jo.

RÖSTEN: Så häng med, för det är nu det händer!