Det här är bara början

Niklas och jag inledde vår relation i början av 2009. Vi träffades via en datingsida på nätet och bara efter några få veckor av distanskommunikation besökte han min lya i Hammarby Sjöstad.

”Jag har en soffa som skulle passa jättebra längs den där väggen”, var de första orden som flög ur munnen då han klev in i vardagsrummet. Tre månader senare kom flyttlasset och jag blev kvickt varse om vilka hans käraste ägodelar var:

  1. En Kurs i Mirakler
  2. Snus
  3. Ab roller (magträningsmanick)

De två sistnämnda hade jag inga problem med, men när Niklas började tala om En Kurs i Mirakler blev jag minst sagt illa berörd. Budskapet var raka motsatsen till det jag just upptäckt, nämligen att vår livsupplevelse är beroende av motpoler: Jag kan inte uppleva glädje om jag inte upplevt sorg. För att veta att något är vitt så måste det finnas svart. Det måste finnas balans! Jag gjorde mitt bästa för att leverera min syn på saken, men min nyfunna ögonsten ville inte ta emot gåvan. Istället började han att ifrågasätta dess giltighet.

Alla som genomgått någon sorts transformation vet att det kan göra väldigt ont, åtminstone under de första faserna. Processen att dra tillbaka investeringarna i vissa övertygelser, framför allt sådana som tillhör grundvalarna i ens trossystem, kan ju medföra en gnutta illvilja. Mitt nyförälskade tillstånd var skört inför attacken, så jag stoppade ytterligare missiler genom att mumla: ”Jag behöver ta mig an den där boken i min egen takt.” Det fungerade. Ögonstenen backade och satte en tillfällig munkavel på sina alldeles för radikala tankar.

Nu hör det till saken att jag under en lång tid haft en dragning till EKIM. Faktum är att den redan fanns på min att-läsa-lista, och om jag inte minns fel så var det Eckhart Tolles förtjänst att den fick en placering. I samma veva som Niklas dök upp blev jag ofrivilligt påmind och köpte ett eget exemplar. Som du säkert förstår skedde detta innan han började dela med sig av innehållet. Hur som helst, tegelstensverket packades upp och fick, trots sitt bibliska utseende, en hedersplacering på sängbordet. Där låg den och blänkte förföriskt med vackra guldfärgade bokstäver, förvisso inte tillräckligt mycket för att få igång själva bläddrandet.

Men så kom den där ödesdigra kvällen då jag frågade Niklas om han ville läsa några rader. Svaret kom i form av en neutral nickning, men jag kan svära på att han jublade inombords. Jag, som under många år brottats med svåra insomningsstörningar, försvann ganska så direkt in i drömmarnas land, gissningsvis någonstans i krokarna ”Ingenting verkligt kan hotas. Ingenting overkligt existerar.” Scenariot upprepades kväll efter kväll och det var i sanning en win-win-situation. Niklas var glad över att få ”dela med sig” av sitt stora intresse och jag var glad över att få sova.

Under perioden som följde var vi med om en rad företeelser av annorlunda karaktär. Flertalet av dem förde med sig känslan av att någon spelade spratt med våra sinnen. Jag minns mycket väl den där gången när jag satt och tomglodde, det vill säga gjorde ingenting, och fick bevittna att hemmet plötsligt förändrades inför mina ögon. Föremålens konturer suddades sakta ut, varpå allting började röra sig i en enda vågformation. Samtidigt hörde jag en klar och tydlig röst från mitt inre som sa: Jag ska lära dig att se. Jag ska lära dig att se på ett annat sätt.

Hade det inte varit för mina tidigare erfarenheter av märkliga fenomen så skulle jag säkerligen flytt fältet och aldrig mer kommit tillbaka. Eller åtminstone kontaktat närmaste vårdcentral. Efteråt slog det mig att något anmärkningsvärt måste ha hänt under stunderna då Niklas läste och jag var bortkopplad. Var sömnen i själva verket … ett uppvaknande?

Jag delade upplevelsen med Niklas, och den här gången tog han emot min gåva. ”Det här är bara början”, sa han och log.


Nu var jag redo att påbörja det som skulle bli en 3,5 år lång resa genom arbetsboken. Som med allt annat i livet tog jag mig an uppgiften med en överdriven dos hängivenhet och entusiasm. Många övningsstunder ägde rum på min dåvarande arbetsplats, Miljöförvaltningen i Stockholm, närmare bestämt inne på personaltoaletten. Det var det enda stället i den stora tegelbyggnaden som erbjöd enskildhet.

Jag använde alla trick i världen för att få med mig lektionstexten in till min privata träningsarena utan att bli upptäckt. Byråkraten i mig var helt säker på att jag skulle bli både arbetslös och kompislös om någon skulle få reda på att jag läste obegriplig, religiöst klingande text. Så ibland skrev jag ut lektionen och gömde den bland viktiga inspektionsprotokoll. Andra gånger bytte jag strategi och tog med mig arbetsväskan in i det trånga utrymmet. Däri hade jag gömt EKIM, my precious.

En dag, medan jag satt på dasslocket och övade med slutna ögon, började varma strålar av energi att skjuta upp från svanskotan och vidare upp igenom ryggraden. Efter ett tag skakade kroppen kraftigt, utan att jag för den delen upplevde det som obehagligt, snarare tvärtom. Samma sak upprepades vid nästa övningstillfälle, och nästa igen, och snart låg det bortom alla tvivel att det var lektionerna som låg bakom frikopplingen av energi. Niklas instämde då han hörde min berättelse. ”Det här är bara början”, sa han och log. ”Déjà vu”, tänkte jag.


Under senhösten samma år flyttade vi från Stockholms stressfyllda miljö till Lunda, ett oerhört vackert naturområde ute på Ekerö. Jag njöt av att ha skogen och vattnet nära husknuten och hade inga problem med att pendlingstiden blev betydligt längre, för då fick jag möjlighet att i lugn och ro dyka in i Kursen. Tiden som spenderades på dasslocket blev förstås också längre, helt på inrådan av lektionerna, men det visste ju inte mina kollegor som måste ha undrat om allt stod rätt till i kistan.

Övningen, ja, den skedde givetvis även i hemmets numera lugna vrå. En tidig novemberafton, medan jag låg i sängen och lät dagens lektion sjunka in, märkte jag att energipådraget var mer intensivt än vanligt. Stundtals var skakningarna så kraftfulla att jag var säker på att kroppen skulle gå upp i atomer. Den här gången blev jag rädd, för sinnet var helt klart på väg in i ett för mig okänt territorium.

Niklas, som satt i vardagsrummet och kollade på teve, hörde att det var brådskande när jag till sist fick ut nödropet: ”Du måste komma nu. Nu!” Han formligen flög in i sovrummet, slog sig ned på sängen och kramade min hand i sin. Precis då restes min överkropp från sängen, helt utan mitt medvetna deltagande, och jag började kippa efter andan. Lungorna kändes som om de var fyllda med sot. Men efter en stunds hostande och harklande var luftvägarna tillräckligt fria för att släppa ut ett par meningar:

Du har kallat på mig. Är det inte dags att kapa dina bojor, min vän?

Min röst var inte att känna igen. Den kom visserligen från mig, så mycket visste jag, men tonläget var mörkare och den bar på en helt annan tyngd. Stämningen i rummet var påtaglig, på gränsen till högtidlig. ”Jo”, svarade Niklas med darr på stämbanden.

Rädslan byttes genast ut mot ett lugn. Alla frågor, analyser och bedömningar som normalt dominerade min tankevärld hade fallit åt sidan. Det som nu stod i centrum var den starka och kloka rösten – den som finns inom oss alla och som kallas intuitionen, den Helige Ande eller magkänslan. Mina ”egna” tankar fanns visserligen kvar i bakgrunden, men endast som ett litet obetydligt brus: Vad är det som händer? Har jag blivit knäpp? 

Rösten fortsatte prata med ett symbolspråk som tycktes väldigt bekant:

Mitt namn är Salomon och jag kommer med ett svärd. Detta svärd är gjort av eld. Jag är här för att lära dig bemästra det. 

För första gången i mitt liv kände jag mig riktigt grundad, vilket du som läsare kanske tycker är konstigt med tanke på omständigheterna. Men jag kan lova dig att den auktoritet som porlade igenom mitt sinne just då inte hade någon som helst ambivalens i förhållande till uttrycket. Här fanns ingen rädsla, ingen skuld, ej heller några tvivel.

Niklas var idel öra. Det var jag också. Undervisningen, som till största delen var en detaljbeskrivning av eldens egenskaper, pågick under nästan två timmar. Efteråt var vi både tagna och frågvisa, och jag behöver väl inte tillägga att vi inte sov särskilt mycket den natten? Det fanns så mycket att tala om. Det fanns så mycket att smälta.

På morgonen åkte jag till arbetet i ett märkligt rustillstånd. Visst såg väl världen annorlunda ut?


Vi vande oss snabbt vid att ha en alldeles egen personlig tränare i hemmet, och varje kväll utfördes samma ritual. Vi låg sida vid sida i sängen, min hand tryggt placerad i Niklas hand, och sedan bar det av in i elementens värld. Under den första tiden kretsade undervisningen kring elden, reningens urämne och metaforen för den Helige Ande. Sedan övergick den till att avhandla jord, vatten, metall och luft. Begreppen var inte obekanta för mig då jag tidigare varit inne och nosat på ayurvediska principer och kinesisk filosofi, men sättet på vilket de beskrevs var nytt.

Detta pågick under ett år, och det var inte vilket år som helst, utan ett där säsongerna var mer distinkta än jag någonsin upplevt. Vintern stoltserade med sagoskrud: hög luft, mycket snö och fantastiska skidupplevelser med blossande kinder. Våren kom med ett sprudlande löfte om förändring och tillväxt. Sommaren bjöd på värme, bad och skrattande, bara fötter. Hösten serverade en sprakande färgkaskad utan motstycke. Naturen lärde oss mycket om sig själv det året.


Undervisningen om elementen konkluderades med några väl valda ord:

Det är ytterst viktigt att lära känna elementen på djupet och att rikta dem rätt. Var och en av dem representerar olika egenskaper. Om du lär känna dem separat, om du verkligen lär känna dem, kommer du känna igen dem som ett.

  • Felriktad eld uttrycks som aggression, men i rätt syfte innehar den styrka och integritet. 
  • Felriktad jord uttrycks som mesighet, men i rätt syfte är den empatisk och omhändertagande.
  • Felriktad metall uttrycks som kylighet, men i rätt syfte representerar den trygghet och stabilitet.
  • Felriktat vatten uttrycks som förnekelse, men i rätt syfte står det för humor och lekfullhet.
  • Luften är förbindelsen mellan himlen och jorden. Luften är Kristussinnet. 

Detta var sista gången som vår lärare använde sig av ett namn. När Niklas frågade vem det var som talade, kom ett enkelt och entydigt svar: Jag är någon som vill dig väl.