Det Himmelska Ögat

Mister
”No Need to Hide” © Oprust Photography

I början av 2000-talet flyttar jag från Malmö och påbörjar en yrkesutbildning vid högskolan i Helsingborg. Det tvära kastet gör mig gott. Jag trivs med att vara vuxenstudent och har inga problem med att de flesta på campus är tio år yngre än mig.

Halvvägs under studierna bestämmer jag mig för att anmäla mig till en mediumkurs, trots att högskolepenningpungen ekar tom. Den som håller i kursen är känd från TV och jag går dit i spänd (läs: nervös) förväntan. Av kursdeltagarna är jag den som är mest oerfaren vad gäller andliga kontakter.

Den första dagen är en ren plåga. Jag är livrädd för att tala inför människor, i synnerhet sådana som jag inte känner, och alla övningar vi gör innefattar att förmedla vad ”vi får till oss”. För min del händer det givetvis absolut ingenting, så det som kommer ur min mun är i princip bara rappakalja. Mina kurskamrater tittar på mig med förlåtande blickar och försäkrar mig om att det kommer att lossna så småningom. En rar kvinna med brinnande rött hår försöker trösta mig och viskar tyst ”du har i alla fall väldigt vänliga ögon”. Komplimangen biter inte.

Dag två fortlöper ungefär som den första. Jag ser vare sig vålnader eller auror, och den information som ska komma till mig via himmelska kanaler lyser fortfarande med sin frånvaro. Men under kursens sista övning, en vägledd meditation, händer det något anmärkningsvärt. Vi sitter i en cirkel med slutna ögon och följer instruktionerna från en kvinnlig röst. Den leder oss vänligt men bestämt genom ett storslaget landskap, som sedan byts ut mot en trädgård omgärdad av en hög stenmur. I trädgården finns en ek, och rösten meddelar att vi ska sätta oss under den och vänta på att våra avlidna nära och kära ska komma. Jag hoppas innerligt på att få möta morfar.

Trots att kvinnorösten låter som om den har plågats av århundraden av cigarretter och whisky följer jag med och njuter av att få vila från dagens strapatser. Efter en lång väntan slås jag plötsligt av något som känns som en värmebölja, varpå mitt medvetande fylls av ett jättelikt öga. Det tittar rakt igenom mig och in i min själ. Sedan börjar det att kommunicera. Samtalet är enkelriktat och ordlöst… det finns inget utrymme för tankeavbrott i form av frågor eller analyser.

Efter ett tag, hur länge vet jag inte, försvinner ögat in i en färgkaskad. Det är inte färger i vanlig bemärkelse utan känns mer som pulserande vibrationer. Här, mitt i detta färghav, möts jag av en kärlek som saknar ord. Den känns överjordisk på något sätt – ja, jag skulle faktiskt vilja säga gudomlig – och är riktad rakt mot mig. Detta är definitivt inte morfar. Han må ha älskat mig som bara en morfar kan, men det här är så mycket större än den kärlek som uttrycks på mellanmänsklig nivå. Ömhetsförklaringen berör mig så djupt att jag börjar gråta. Nej, jag HULKAR. Det är fullständigt omöjligt att stoppa tårflödet, så jag går ut från rummet och sätter mig i en fönsterkarm i trappuppgången.

Läraren kommer ut och sätter sig bredvid mig. ”Vad hände?” frågar han. Jag snyftar och berättar, och sedan snyftar jag lite till. ”Jag vet inte vad som hänt dig, men det är nog en god idé att fortsätta med de här meditationerna” konstaterar han med ett finurligt leende.

Under kvällen möter jag min väninna Celina. Hon är förstås frågvis kring mina dagar som mediumelev. Jag surfar snabbt över informationen om min oförmåga att ta kontakt med ”andra sidan” och försöker istället sätta ord på den mäktiga kraftkälla jag mött. Trevande beskriver jag ögat, färgerna och den varma känslan. Till sist ger jag upp och beslutar mig för att sammanfatta hela upplevelsen som villkorslös kärlek. I Celinas ena öga ser jag en tår, som hon utan att lyckas försöker hålla tillbaka. Jag tror att hon förstår, eller åtminstone känner, vad jag försöker dela med mig av.


Mysteriet med ögat klarläggs många år senare när jag sitter och översätter David Hoffmeisters bok Healing in Mind (Tankens Helande Kraft) från engelska till svenska. I texten finns några citat från Bibeln. Mina tankar kring detta religiösa verk är kraftigt nedsmutsade av barndomens långtråkiga söndagsskolebesök, men nu väcks en glöd som ska fortsätta brinna under åren som följer. Hjärtat hoppar över ett par slag när jag snubblar över meningen ”Let Thine Eye be Single”. David förklarar vad det betyder: Önska endast Sanning, och du kommer att uppleva Sanning utan motsats. Jag rotar ivrigt fram citatet på en svensk bibelsida på Internet:

Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. (Matt. 6:22)

Nu står det klart för mig att ögat är en symbol för mitt andliga seende.

Uppenbarelsen medför ett fullständigt men tillfälligt upphävande av tvivel och rädsla. Den återspeglar den ursprungliga kommunikationsformen mellan Gud och Hans skapelser… . (T-1.II.1)

Uppenbarelsen är djupt personlig och kan inte överföras på ett meningsfullt sätt. Det är därför som varje försök att beskriva den i ord är omöjligt. (T-1.II.2)

Uppenbarelsen är bokstavligen obeskrivlig, eftersom den är en upplevelse av obeskrivlig kärlek.(T-1.II.2)