Djurkommunikation

2012-10-21:2

Foto: Laila Langö

NIKLAS: Min tanke är att det går att kommunicera med djur på ett sätt där inga hjälpmedel behövs. Jag tror att det kan finnas någon slags förståelse – kalla det för respekt eller en genomsyrande känsla – där vi är i samspelande harmoni.

Jag kan inte säga att min upplevelse är fridfull alla gånger.

Det har hänt att jag har gått promenader där armen har varit i ett vågrätt läge och hunden knappt fått luft. Det är inte en samspelande harmoni.

I ett sådant läge kan jag ju inte bara släppa kopplet och säga ”låt det som ska ske, ske”. Det skulle inte bli bra, vare sig för Lukas, grannarnas hundar eller mig. Vad jag försöker säga är att det finns situationer där jag inte riktigt når fram till vår kära hund. Vissa gånger gör han utfall, och då fungerar det inte att kommunicera med en finstämd, nedtonad melodi. Det där skulle jag vilja ha hjälp med.

RÖSTEN: Ser du det som ett problem?

NIKLAS: Ja, det gör jag.

RÖSTEN: Det finns ingen metod i världen som kommer att lösa ditt problem. Du kan försöka distrahera hunden med ett ”köttbulleregn” eller gå omvägar för att slippa hundmöten, men det kommer inte att lösa ett skvatt. Problemet finns fortfarande kvar.

Du säger ofta att det är du som ser, och det är sant. Då måste det också vara du som bestämmer att det finns ett problem. Ha det i åtanke när du kontemplerar följande fråga: Har hunden en egen vilja?

NIKLAS: Nej, det har han inte, lika lite som jag har en egen vilja.

RÖSTEN: Vad är det som händer när du tror att hunden har en egen vilja, och att den är åtskild från din?

NIKLAS: Det finns inget samspel.

RÖSTEN: Precis. Konflikten är uppenbar. Titta dig omkring i världen, för denna konflikt spelar upp sig överallt. Ett exempel är i relationer, där den ena parten vill en sak och den andra vill någonting annat. Men när vi pratar om vilja så finns det två saker vi behöver veta. Det första är att vilja är allomfattande. En vilja som inte är allomfattande har ingenting med sann vilja att göra. Det är bara en åsikt, och åsikter är till för att förstärka separation. De kan aldrig enas, och det är därför vi har fört in fenomenet kompromiss, som egentligen aldrig känns bra för någon.

Det andra är att det inte går att tänka sig till vilja. Med andra ord kan du inte tvinga dig själv att vilja. Villighet är något som sker.

Cesar Millan poängterar ideligen att det spelar stor roll vilken energi vi har i möten med djur. Alla som har öppna ögon när de tittar på teveserien Mannen som talar med hundar kan se att han har rätt. Låt oss byta ut ordet energi mot tankebanor. När du känner dig trygg och glad och harmonisk finns det ingenting som kan rubba dig. Då är dina tankebanor synkroniserade med det som sker; då är du i ditt rätta element; då låter du Guds vilja ske.


RÖSTEN: Vad innebär det att vara velig?

NIKLAS: Det är när jag tror att jag har en massa val.

RÖSTEN: Exakt. Att vara velig är en effekt av tron om att det finns många olika viljor, som till exempel att du har en vilja och hunden har en annan vilja.

NIKLAS: Ibland har jag svårt att se att det enbart handlar om mitt sinnestillstånd, för min upplevelse är ju att koppelarmen är vågrät under vissa promenader.

RÖSTEN: Det är därför vi tränar mentalt, för det leder till upplevelsen av att allt sker i sinnet. Lukas är en stor gåva som du har fått i detta avseende, och jag tror inte att du är medveten om exakt hur stor denna gåva är. Än vet du inte hur mycket han visar dig om dig.

Det är en beslutsam pojke, den där Lukas. Är du beslutsam?

NIKLAS: Ja, det är jag.

RÖSTEN: Självklart är du det. Och när ni slår era beslutsamma påsar ihop kan vad som helst hända! Rätt vad det är kommer kommunikationen att klicka till mellan er, men det är inte velighet som kommer att ta dig dit.

Så vad behöver du påminna dig om när du går med vågrät arm och en hund som inte får luft? Hjälper bannor?

NIKLAS: Nej, det är föga hjälpfullt att bli irriterad. Jag har också försökt ett antal olika metoder, men det är precis som du säger… ingen av dem fungerar. Jag kan tjata om ”här” och ”sitt” och ”ligg” tills jag blir blå i ansiktet . Jag kan prova att ta honom i nackskinnet och försvara det inför mig själv genom att säga ”så gör faktiskt tikarna med sina valpar”, men känns det bra i mitt hjärta? Nej, det gör det inte.

Jag kan hålla på i timmar och testa alla olika varianter som uppslagsverket med metoder föreslår, men när ingen av dem ger effekt står det ganska klart för mig att jag behöver korrigera mitt seende. Jag är inte alltid förmögen att göra det, men jag vill lära mig att kommunicera fullt och det är därför jag ber om hjälp. Det måste finnas ett annat sätt att kommunicera, och jag vet att det är möjligt. Däri ligger min beslutsamhet. Jag vet att det går!

RÖSTEN: Ju mer du förstår din egen natur, desto starkare känner du kommunikationen. Apropå män som talar med djur  –  minns du filmen Mannen som kunde tala med hästar? Titta gärna på den igen. Det finns några scener som kan hjälpa dig att komma i kontakt med den känsla du är ute efter. Jag tänker framför allt på en scen där Tom Booker (Robert Redford) sitter på ett fält och väntar i vad som känns som en evighet på att den bångstyriga och skadade hästen Pilgrim ska ta kontakt med honom. Denna scen porträtterar en sorts osynlig kommunikation som är fascinerande att ta del av.

Filmen är dessutom fullspäckad av exempel där det tycks finnas motstridiga viljor mellan häst och människa. Den starka beslutsamheten att kommunicera på riktigt vinner till slut. Det gör den alltid, och då kommer upplevelsen av enad vilja.

Du behöver hitta tillbaka till den plats inom dig där det inte finns motstridiga viljor. Detta är den plats du måste utgå ifrån. Det är det enda sättet. Förvänta dig mirakler, för de kommer att inträffa, vare sig du vill eller vill, för det är vad du vill. Glöm inte att din upplevelse tillsammans med Lukas har förändrats radikalt på en mycket kort tidsperiod. Under den första tiden var det många inre stridigheter som spelades ut, men de har ju avtagit, eller hur?

NIKLAS: Ja, men det finns fortfarande saker och ting som jag behöver jobba med. Förra veckan var jag ute och cyklade tillsammans med Lukas. När vi kom fram till en liten korsning träffade pannlampan en vägskylt så att det blänkte till, och min tanke var att det stod ett djur där. Det kom en obehagskänsla, för jag visste inte hur Lukas skulle reagera. Det där vill jag inte ha kvar.

RÖSTEN: Vi arbetar på det. Vad är det du vill?

NIKLAS: Jag vill vara fri från allt trams och obehag, för det står i vägen för min frihet.

RÖSTEN: Du behöver syna obehaget för att bli kvitt det. Rädslan behöver trampas igenom. Är du villig att göra det?

NIKLAS: Ja, jag har någon märklig dragning till att utmana mig själv i det där. Innan cykelturen tänkte jag för mig själv att ”jag ska fan cykla här fastän det är kolsvart, fastän det kan komma djur i vår väg”. Det som behöver synas, behöver ju synas.

RÖSTEN: Bra. Nu har du iallafall fått syna att en skylt är en skylt, inte ett djur. Det fanns ingenting att vara rädd för.


NIKLAS: Ibland kan jag tänka att jag var mer frigjord i förhållande till Lukas tidigare än vad jag är nu. Den första veckan han bodde hos oss tog jag av kopplet och vi var ute i tre timmar. Under den tiden hade jag ingen tanke på att det skulle finnas någon slags fara eller någon konsekvens. Nu har det ökat markant. Han kan vara misstänksam mot människor, börja bråka med hundar, bli attackerad av vildsvin och så vidare.

RÖSTEN: Allt det du beskriver är något som du har förtryckt under lång, lång tid. Det fanns där redan innan Lukas kom. Faktum är att det har funnits där sedan tidernas begynnelse, ja, bokstavligen sedan tiden gjorde sitt intåg. Inget av detta har någonting att göra med honom. Rädsla verkar vara situationsbetingad, den tycks vara förknippad med hunden, men allt detta är egots verk.

Lura inte dig själv att du är på väg in i en återvändsgränd. Tacka istället dig själv för att du är villig att syna alla rädslor, allt som bubblar upp till ytan. Var tacksam för de framsteg du har gjort. Var tacksam för att du har slutat att hålla igen och förtränga. Och var tacksam för att du har en fyrbent vän som visar dig allt du behöver veta. Låt allting bubbla upp, se det i vitögat och lämna det sedan därhän.

”Det var bättre förr”, säger vi. Vet du hur många som har sagt det i samband med En Kurs i Mirakler? Det var bättre innan jag började läsa den där boken. Det var bättre innan allt skit och slam kom upp till ytan. Lukas  kom hit för att visa dig att vi alla har ett enda syfte, en enda vilja, och visa dig allt som står i vägen för denna vilja. Jag vill avsluta det här samtalet med en fin rad från EKIM: Om du visste Vem som går bredvid dig på vägen du har valt, skulle rädsla vara omöjlig.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *