En liten millimeter

2012-08-15:3

NIKLAS: Allt som du inte känner med hjärtat är en story. Det är en berättelse: berättelsen om vem du är; berättelsen om hur du kan pendla mellan olika tillstånd; berättelsen om när du ser klart och inte ser klart. Det är det tänkande sinnet. Det är en definition av den du tror att du är, men den har ingenting med verkligheten att göra.

När jag tänker mig till vem jag är görs det en ny konstruktion, för jag definierar mig utifrån bilder.

I lektion 135En Kurs i Mirakler står det: Om jag försvarar mig attackeras jag. Sett ur rätt perspektiv är försvar och attack detsamma. Jag tror att jag behöver någon form av försvar för att bevara bilden av mig själv. Försvaret berättar att jag saknar något och att jag behöver det nu. Jag behöver en viss summa pengar, ett jobb eller en relation, för om jag inte får det så kommer min identitet att utplånas. Jag blir med andra ord attackerad. Det är så den underliggande tron ser ut.

I EKIM används ibland termerna ”Identitet” och ”verklighet” för att ge en förståelse om att det finns en sann och verklig identitet bakom min egentillverkade bild av vem jag är. Men jag håller min sanna identitet, upplevelsen av mig själv, på avstånd eftersom jag gör upp egna planer för hur jag ska kunna vidmakthålla min bild. Hela världen är uppbyggd på detta trossystem, men denna insikt är dold för oss. Det är därför vi gör det vi gör.

 Kom alltid ihåg att din Identitet delas med andra, och att dela Den med andra är Dess verklighet. (T-9.IV.1)

Så varför gör jag det jag gör? Jo, för om jag inte utför mina göromål så kommer någon bit av mig att bli attackerad. Om jag inte utför mina göromål så kommer jag inte få de förnödenheter jag behöver för min överlevnad. Jag dör om jag inte har vatten och bröd på bordet. Det är anledningen till att jag jobbar för att tjäna ihop till mitt levebröd. Det är anledningen till att jag vill ha slantar som jag ”kan göra vad jag vill med”.

Jag tror att känslan av frihet ligger i världsliga val och i att få mina behov tillfredsställda. Men i själva verket är jag slav under kontroll. Jag är slav under rädsla, och det är denna rädsla som styr mina tankeval. Jag gör allting utifrån rädsla. Det finns ingenting i den här världen som inte är baserat på rädsla. Det kanske inte ser ut så på ytan, men vi behöver inte gräva särskilt långt för att se att det är sant.

Det är försvar och attack i en dold skepnad.

Som sagt, försvaret som det talas om i EKIM handlar alltså om att jag försvarar min berättelse om mig själv. Jag försvarar min bild, för om jag inte gör det så blir jag attackerad, och om jag attackerar så måste jag också tro att det finns något att försvara. Det är världens logik. Projicerar jag ut en tanke så måste det också finnas något att försvara, och på så sätt är uttrycken ett och samma. De är bara olika uttryck, olika termer, för ett enda fiktivt innehåll. När jag vidmakthåller min egen berättelse har jag skjutit undan det som egentligen är sant för mig själv.


Vad skulle hända om jag släppte lös tanken om behov? Jag kan ju ändå inte permanent tillfredsställa ett behov i en föränderlig värld. Vad är det då jag ska försvara? Vad är det då jag ska upprätthålla? Jag vet ju hur krampaktigt och mödosamt det upplevs att ständigt försöka tillgodose behovstanken. Jag vet också vilket tillstånd som följer. I denna insikt måste jag börja se det värdelösa och meningslösa i tron om behov. Och då kan inte viljan att upprätthålla den finnas kvar särskilt länge. Det som verkade tillfredsställa mig gav ingenting! Det fanns ingen låga där, inte ens någon glöd och det fanns inte tillstymmelse till passion.

Så fort vi påbörjar ett sökande, en jakt efter att tillfredsställa behov, byggs nya konstruktioner. Det är där konflikten kommer in. Det går inte att lappa ihop en tanke om någonting med en känsla från hjärtat. Det går inte att förena en tanke om en känsla med en känsla. Det ena är påhittat, det andra är äkta. Tanken om en känsla är en föreställning av själva känslan, men jag kan inte uppleva någonting i en föreställning. Det är en egen gjord plan, en framtida plan. Den är inte verklig. Den är åtskild. Där har vi separationen. Där har vi tidens spann. Där har vi berättelsen om födelse, liv, död. Hela detta tunga tankebagage är effekten av en liten, galen tanke.

En föreställning om vem jag är kan aldrig föra mig till en upplevelse av vem jag är. Alla föreställningar måste således genomskådas. Jag behöver åtminstone få en liten insikt om att när jag är ute på tankejakt, så har jag egentligen bara förlorat upplevelsen av mig själv för en stund. Jag söker efter upplevelsen eftersom jag har en tanke om att jag behöver finna den. Och tron om sökande är själva sökandet. För att sökandet ska upphöra behöver tron om behov ifrågasättas.

Under tiden som vi ifrågasätter, läser, gör övningarna i EKIM och tränar vårt sinne i att dra tillbaka tron om behov så byts innehållet i tankarna ut. Vi ser saker och ting på ett annat sätt och tar nya perspektiv. Tankens innehåll ges ett annat syfte, ett annat mål. Och med ett ändrat syfte kommer den där känslan som vi alla är ute efter. Med ett nytt syfte får vi tankebilder som för oss tillbaka till verkligheten istället för bort ifrån den. Vi kanske tror att detta är svårt, men det handlar om en liten, liten förändring i vår inställning.


Tony Robbins har ett utmärkt exempel på denna lilla inställningsförändring som jag pratar om. Han var ute och spelade golf, men lyckades inte alls med att slå bollen dit han ville. Efter ett antal slag blev han frustrerad och anklagade instruktören för att vara terrible: ”Jag vet att jag inte är Tiger Woods, men jag borde åtminstone kunna vara konsekvent på min egen nivå. Det är inte hjälpfullt för mig när du säger att golf är svårt. Säg vad jag ska göra istället.”

Instruktören informerade om att Tony bara behövde förändra sin vinkel gentemot bollen en eller två millimeter. Ett par millimeter! Robbins omsatte den här insikten till ett nytt tankesystem. ”När helvetet bryter loss och ingenting fungerar så är du bara en millimeter ifrån att lyckas.”

Så det handlar bara om att ändra inställningen en millimeter.


Kursen pratar om form och om innehåll. Formen är våra påhittade tankebilder. Vår sanna natur, hjärtats känsla, är innehållet. Till slut så kommer vi bara att se innehåll eftersom innehållet är det egentliga syftet. Vi är syftet, vi är meningen. När tankebilderna, formerna, spelar ihop under ett gemensamt syfte kan det verkliga målet uppnås. Tänk dig en tennisbana. När alla former – bollen, racket, gruset, linjerna, kroppen, kläderna, vattenflaskan, nätet – verkligen ses som medel för ett enda mål, då kan vi tala om innehåll.

Det finns många som påstår att vi kan leka med formerna; att den här världens ting är till för att vi ska ha skoj med dem. Men vad leker jag med? Vem är det som leker? Nej, jag leker inte, jag är lekande. Jag är lekande eftersom mina tankegångar om vad formerna ska vara till för är borttagna. Jag känner vad allting är till för istället för att tänka mig till det, och däri ligger en jävla skillnad. Kontentan är att det vi söker alltid finns tillgängligt.


Vi behöver inte göra saker och ting så svåra, för det är de inte. Men jag ska inte sticka under stolen med att de verkar komplicerade när jag är på mina tankeutflykter. Det är då frågorna kommer: Hur? När? Varför? ”Det du söker finns mitt framför näsan på dig”, brukar du (Rösten) säga till mig. ”På vilket sätt?” undrar jag och försöker tänka mig till svaret. Men när jag gör det ser jag aldrig någon lösning, för den finns inte i tanken.

Om jag pausar tanken om ”Niklas” kan jag inte ens vara ”Niklas”. Han tillhör ju den gjorda berättelsen som endast finns i tanken. Och för vi den tanken till sin orsakslösa början står vi kvar med JAG ÄR. Behovet av att inte vara något mer än JAG ÄR, är borta. Vi har inget behov att vara något mer än det vi upplever, det vi faktiskt känner i den här stunden.

Om min känsla är på kant, om det finns någon form av konflikt eller motsättning, så vet jag att det finns ett tankespinn av något slag. Återigen har jag försökt att definiera mig. Jag har försökt att bygga en ny konstruktion. Det går jättekvickt! Men eftersom jag aldrig kan definiera mig själv på det sättet, så måste det vara overkligt, för det kan inte finnas två olika verkligheter som motsäger varandra. Det kan inte finnas flera sanningar med olika innehåll. Det verkliga kan däremot uttrycka sig på olika sätt i sin gränslöshet. Uttryckssätten för det som är sant har ingen ram, och därför kan den äventyrliga känslan återuppstå. Uttrycken tillåts spelutrymme.

Skillnaden ligger i om det finns ett dömande eller icke-dömande i uttrycket. Uttrycket är sant när det inte faller någon dom över hur det ska uttryckas; när det inte finns ett rätt eller fel; när det varken finns mer eller mindre. Domen är frågorna som jag talade om tidigare: Hur? När? Varför? På vilket sätt? Bedömandet är domen som jag fäller över mig själv, eftersom jag har bedömt någonting jag har gjort. Och görandet, min illusoriska definition av mig själv, sker för att jag i grund och botten tror att det ska ge mig någonting som jag saknar.

Om jag inte är vaksam kan tankarna skena iväg i ett virvlande spinn av göromål, och vips så har jag tappat upplevelsen. ”Var fan blev den av?” frågar jag mig. Då tror jag att jag måste tänka mig till flödet och nuet. Eller så tittar jag på någon annan och undrar hur den människan kan uppleva något som inte jag gör. Vad har hon gjort? Vad har hon inte gjort? Jag kanske upplever att hon har en gåva som jag inte har tillgång till eller att hon ser något som jag inte ser. Tolkningens hierarki nästlar sig ut och den dömande jakten är igång.

Vår kära broder Jesus möter detta med att säga att vi är psykotiska. Med all rätt. I den dömande jakten är vi nämligen i vårt overkliga vansinne, för inget av det där är av sinnet. Men kom ihåg att dömande endast är ett misstag i tankegången. Det är inget misstag för min sanna identitet. Om jag har haft ögonblick där jag faktiskt känt fridfullhet och harmoni – oavsett hur förhållandena runt mig har varit och hur de än varierat – så måste den verkliga upplevelsen alltid finnas inom mig. I denna insikt kan jag känna tillit och förtröstan. I denna insikt kan jag vila.


Flykten, jakten eller sökandet kan aldrig ge mig den känsla jag vill ha. Inte heller lekandet med formerna, för formerna är också hämtade ur en separat tro. Det är en tankegång om att jag ska ha roligt med någonting annat. Någonting annat ska skänka mig glädjen, och utan detta någonting upplever jag inte glädje. Man kan tycka att detta är hårklyverier, men det är inte så om man ser till innehållet. När jag är lekande ser jag vad världen är till för. Mina världsliga preferenser används i ett annat syfte, de har fått en annan mening.

Mina projicerade tankebilder av världen suddas sakteligen ut för en sann upplevelse av världen. Jag kan med visshet säga att det är så, för jag är viss i känslan, jag är viss i min upplevelse. Och det kan ingen ta ifrån mig. Jag vet när jag vet, och vetskapen kan inte definieras. Ord kan sättas på vetskapen, men orden är ingen sanning eftersom de är tolkade symboler utifrån vårt trossystem. Orden kan föra mig i en viss riktning, men kan aldrig ge mig den visshet som jag redan har. De kan vara en hjälpande hand och tjäna som ett medel, precis allting annat.

Det är viktigt att påminna sig om att upplevelsen och vissheten redan är min. Och din, givetvis.