En sjuhelsikes resa

2012-09-30:2

”It´s just a Ride” © Oprust Photography

NIKLAS: Nu ska vi prata lite om mardrömmar. Under dagen kan det se ut som att allting runt omkring mig är bra. Mina ögon är öppna och jag går promenader där jag ser träd, människor och djur. Det mentala arbetet sker konstant, men jag är inte riktigt medveten om det eftersom jag tycks få en massa intryck från världen. Jag har en massa bilder att titta på. Men under natten, när det inte finns någonting att fästa blicken på, så gör sig mardrömmen gällande.

En mardröm är i själva verket detsamma som skräck, och den kommer upp till ytan under natten för att belysas. Våra preferenser styr hur skräcken uttrycker sig, för vi har ju valt att vara rädda för olika saker. Vissa är ängsliga för att deras hund ska bli attackerad av en annan hund, ett vildsvin eller en varg, andra är oroliga för att pengarna ska ta slut, att huset ska ta fyr eller något annat. Det som är mest värdefullt för mig är också vad jag är mest rädd för att förlora.

Det här har jag ju pratat om innan, men det är värt att upprepas: min faktiska rädsla är inte att jag ska förlora det som jag håller kärt. Min faktiska rädsla är att kommunikationen, den kärlek som jag känner inför något eller någon, ska brytas. Till exempel, vad händer med mig när någon som jag älskar försvinner ur mitt liv? Jag har kanske betraktat kommunikationen med denna människa eller detta djur som verklig, sann, äkta och kärleksfull. Då är jag ju skiträdd för att den kommunikativa tråden ska kapas! Vem blir jag då?


Sinnet är alltid vaket och det är alltid fyllt av tankegångar. De tankar som jag upplever under dagen finns även under natten. Inte i form, utan i innehåll. Med andra ord så är det samma rädsla som ligger till grund för dem. Rädslan finns lika mycket under dagen som under natten, men jag lägger inte märke till den lika mycket under dagen, för då har jag som sagt en mängd av bilder att fästa blicken vid. Jag har en värld att titta på, och man skulle kunna säga att den skymmer rädslan. Den är Matrix – en distraktion.

Mardrömmen är också Matrix, och dess egentliga funktion är att göra mig uppmärksam på den underliggande rädsla som finns i oss alla. Rädslan handlar om att jag har vänt ryggen mot Gud, min källa. Gud är en abstraktion som jag inte kan definiera; en djupgående känsla av att vara hemma; en genomgripande känsla av mening. Jag har med andra ord vänt ryggen mot den jag egentligen är.

Om vi tittar oss omkring så märker vi att vissa gestalter ser ut att vara oerhört insyltade i Matrix medan andra bara är halvsovande. Vi brukar säga att människor har olika medvetandegrader. Men faktum är att antingen sover vi eller så är vi vakna, även om sömnen kan tyckas vara mer eller mindre djup. När vi bestämmer oss för att vakna till liv genom att börja synliggöra och ifrågasätta våra tankegångar så kommer den ångestfyllda sömnen upp till ytan. Detta kan bli extra påtaglig under natten.

Att ha mardrömmar kan kännas som ett bakslag eftersom min upplevelse inte är som jag önskar. Men skiten måste ju ut! Rädslan, den skräckfyllda tankeströmmen, måste synas. Det gäller alla människor. Vad vi inte förstår är att hela denna värld, Matrix, är uppbyggd av rädsla. Mina handlingar måste på så vis härstamma från en rädsla för konsekvenser. Det jag gör, gör jag för att täcka över rädslan för konsekvens.

Jag skulle till exempel aldrig jobba om jag inte var rädd för konsekvenser. Varför jobbar jag? Jo, för att jag vill ha pengar. Men varför vill jag ha pengar? Jo, för att jag behöver vissa saker: mat, kläder, bostad, bil och så vidare. Och varför behöver jag allt detta? Jag tror att jag behöver det för min överlevnad. Det finns en underliggande rädsla för att jag inte ska överleva, att jag ska förintas. Vem blir jag då?


Allt jag gör, gör jag för min egen identitet. Allt jag gör, gör jag för min personlighet så som jag har definierat den. Allt jag gör, gör jag för att hålla ihop min egen berättelse om mig själv. Det är ju storyn om vem jag är! Och när jag ser att berättelsen inte har någon hållbar logik, att den är inte är byggd på ett fundament som är beständigt, så börjar den vittra sönder i kanterna.

Livet går ut på att hålla den personliga masken intakt, att konstant pussla. Men lik förbannat saknas det alltid en pusselbit. Alltid! Det är aldrig hållbart. Innerst inne vet jag detta, och det känns. Varför känns det? Jo, för jag är inte sann mot mig själv.

Men vem är ”mig själv”?

Jag behöver titta på det som inte är ”mig själv” för att komma fram till vem jag är. Är jag en abstraktion? Ja, jag är en känslovarelse. Jag är en upplevelsevarelse. För vad är det enda som känns sant och äkta? Jo, det är just sanna och äkta känslor. De tankar som jag tänker är inte sanna, för det finns inte en enda av mina tankar som känns sann. Däremot finns det tankar som kan hjälpa mig och som är i nära samklang med en verklig upplevelse.

Sann igenkänning är en upplevelse. Ett exempel är när jag lyssnar till någon som sjunger från hjärtat. Jag berörs. Det är en avspegling av kärlek. Det är någonting som vi inte kan ta på eller klä i ord. Det är någonting som vi inte kan definiera, men vi känner igen det.

Vi tror att vi måste baka in vår upplevelse i ord, att vi måste berätta eller göra om den till någon slags form så att vi kan förstå varandra. Men förståelsen finns inte där. Igenkänningen finns inte där. Sanningen finns inte där, för våra tankar och ord är subjektiva skildringar. De är tolkningar som leder till känslomässig död. De samlas till en smet, en mardröm, som ligger långt ifrån det som är verkligt och äkta. Men vi bär alla på denna mardröm tills vi går igenom rädslan. Jag behöver syna skildringarna, och när jag synar dem så kommer det att skaka inombords. Anledningen till att det skakar är att berättelsen om mig själv smulas sönder. Vem blir jag då?


Jag vill inte veta av att jag är känslomässigt död, för döden innebär ju att jag inte är i kontakt med mig själv. I absolut mening är jag alltid i kontakt med mig själv, men det kan vara svårt att in eftersom min erfarenhet säger någonting annat.

När jag satt i veterinärrummet med Lukas så ville jag fly. Jag ville inte möta min rädsla, för på sätt och vis symboliserar den min egen död, eller rättare sagt min tanke om död. Det är en rädsla som jag har förträngt: rädslan kring identitet. För vad händer med mig om jag blir biten av Lukas? Vad händer med mig om jag ser honom, min vän, i ögonen på ett sätt som jag inte definierar som kärleksfullt … och vad händer när jag ser den rädsla som finns där men som jag inte vill veta av?

Där möter jag min känslomässiga död. När jag upplever att jag är fylld av rädsla så är det att vara död, för jag är inte levande. Jag känner inte livet, jag känner inte mig själv, i det ögonblicket. Jag kan inte tänka mig till döden, men jag kan känna den, för döden är frånvaron av liv. Det är en tankefrånvaro, och min tankefrånvaro är en icke känslomässig närhet.

Så är upplevelsen av en mardröm, att vara känslomässigt död, ett bakslag? Nej. Jag skulle visserligen kunna definiera veterinärbesöket som en tillbakagång eftersom rädslan stod mig upp i halsen, ja – jag höll faktiskt på att spy upp den, men efter en stund fick jag möjlighet att känna hur den lättade från mitt bröst.

Jag vet inte om det kommer fler sådana situationer, men jag vet att det är en gåva när skräcken kommer upp till ytan. Även om väggarna skakar och om det är svajigt under fötterna, så måste det vara en gåva eftersom jag får en möjlighet att titta närmare på det som hindrar mig från att leva. Människan har plågats av mardrömmar länge, men hon har kanske inte sett dem förrän nu. Varför då? Jo, för rädslan har varit dold bakom hennes världsliga bilder, bakom hennes göromål, bakom hennes agendor.

Så vad kan vara hjälpfullt? Ha tro och tillit. Gå igenom rädslan när du känner att du vill gå igenom den. Under tiden kan du alltid ta hjälp av Liverpools gamla slogan: You´ll never walk alone.

Jag vill dela med mig av några rader från Kursen:

Ljuset har kommit. Jag har förlåtit världen.

Inse att din förlåtelse berättigar dig till sant seende. Förstå att den Helige Ande aldrig underlåter att ge seendets gåva till dem som förlåter. Tro på att Han inte kommer att svika dig nu. Du har förlåtit världen. Han kommer att vara med dig medan du iakttar och väntar. Han kommer att visa dig det som sant seende ser. Vänta tålmodigt på Honom. Han kommer att vara där. Ljuset har kommit. Du har förlåtit världen.

Säg till Honom att du vet att du inte kan misslyckas eftersom du litar på Honom. Och säg till dig själv att du väntar i visshet på att gå se den värld som Han har lovat dig. Från och med nu kommer du se på ett annat sätt. I dag har ljuset kommit. Och du kommer att se den värld som du har blivit lovad sedan tidens början, och i vilken tidens slut är garanterad. (A-75)

Vägen tillbaka till mig själv går igenom mina egna rädslofyllda tankemönster. Jag vet inte på vilket sätt ljuset ska komma, för då skulle jag aldrig gått vägen tillbaka. Om jag hade fått veta att det egentliga syftet med veterinärbesöket var att flera inblandade skulle få möta en skräckinjagande rädsla, så hade jag tagit omvägar. Men jag vet inte vad som är bäst för mig. Jag vet bara att jag vill ha ljuset. Jag vill ha ett enda sinne.

När jag går igenom någonting svårt, så har det egentligen inte med den fysiska formen att göra eftersom jag går igenom det på ett mentalt plan. Allting sker på ett mentalt plan, även om rädslan ofta tycks ha fysiska uttryck. När det gäller veterinärbesöket så var jag tvungen att möta det rent fysiskt, men det har också funnits många tillfällen där jag har rensat upp svåra situationer och ouppklarade relationer på mental nivå. Jag avklarat dem i mig själv utan att ens yttra ett ord någon.

Rädslans form beror på våra preferenser och investeringar, men det handlar som sagt aldrig om form. Rädsla är rädsla, och tron om rädsla har vi alla i oss tills vi inte har det längre. Det är denna tro, dessa tankegångar, som vi lyfter upp längs resan tillbaka. Det är en sjuhelsikes resa, Hell of a Ride, i dubbel bemärkelse. Å ena sidan kan den upplevas som en mardröm, å andra sidan kan den vara otroligt häftig och livgivande. I slutändan är det upp till oss att välja vilken upplevelse vi vill ha.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *