Från och med nu

En mycket vanlig tendens bland EKIM-studerande, och lärare för den delen, är att bli så identifierad med boken och texten att det sunda förnuftet åker ut genom fönstret. Det påminner lite om biblicism, att vara slaviskt trogen mot orden.

I ett av sina brev till församlingen i Korint varnade Paulus mot just bokstavlig efterföljelse: ”Bokstaven dödar men anden ger liv”, men det hindrade inte religionens höga höns från att använda väl valda citat i syfte att kontrollera flocken och på så vis bibehålla sin status. Där fanns makten att tyda skriften och genom dem kunde man få kontakt med Gud. Om du har den minsta insyn i religionens värld så vet du att det pågår än idag.

Människan har liksom inte slutat att lägga huvudet på de yttre auktoriteternas fat.

I Kursen finns det en liknande variant av Paulus visdomsord. Där står det, löst citerat, att ord är symboler för symboler, således är de två gånger avlägsnade från det som är sant. Likväl ses de enskilda meningarna som facit, en grund för tro och liv, och om de inte efterlevs så missar vi tåget till Himmelriket. I bakströmmen av detta seende föds nya budord: du ska inte döma, du ska inte känna skuld, du ska inte lyssna till egot, du ska inte reagera negativt på vad någon säger, du ska inte ta några beslut själv, du ska inte se någon som sjuk … listan kan göras lång.

En annan, kanske mer lurig påbudsskylt är att ta bort negationen: du ska se dina bröder som hela, du ska förlåta, du ska ha Gud som förstaprioritet, du ska se dina tankar som overkliga och så vidare.

Ofta leder dessa påbud till skuld för att din upplevelse inte matchar målbilden: en kärleksfull och förlåtande übervarelse som inte längre går, utan svävar fritt ovanför marken. Kroppen är oväsentlig, för dess konturer är knappt synbara, endast en hårsmån från att upplösas i de Stora Strålarna.

Överväg följande och var ärlig i dina svar. Känner du ibland oro? Händer det att du säger saker som du egentligen inte menar? Kan du bli förbannad på dina kollegor, närstående eller annat löst folk? Har du relationer som orsakar dig smärta? Blir du rädd när någon närstående är sjuk? Har du ont någonstans i kroppen? Upplever du ensamhet? Om svaret är ”ja” så är du fullt normal. Du är sann gentemot dina känslor och tankar. Du är en människa som vågar stå för det mänskliga, och ironiskt nog är det grundförutsättningen för att närma sig det som är gudomligt. Det är först då du har satt en fot på bron som leder tillbaka till dig själv.

När du tagit ett antal steg så svajar det plötsligt till under fötterna. Din värld tycks rasa och du slås av nedstämdhet. Konflikter eskalerar, relationer brakar, människor dör, saker går sönder och du börjar, med all rätt, att ifrågasätta dig själv. ”Befinner jag mig verkligen på vägen mot det som är sant?” Du söker svar i En Kurs i Mirakler och där finner du lindring. Du får nytt perspektiv och en välbehövlig andpaus.

När du bestämmer dig för att fortsätta din resa, fylld av nytt hopp, så märker du snart att det gungar mer än någonsin. Återigen konsulterar du EKIM och hittar det du behöver. Men förr eller senare så kommer du till en punkt där lindringen lyser med sin frånvaro. Du möts av papper med tomma, döda bokstäver. Under en period är förvirringen total. Världen känns meningslös, sorgen tränger sig på. Vem är du nu, utan det du sett som din livsväg?

Frestelsen att vända tillbaka till det bekanta är enorm, men då kommer en annorlunda uppmaning från ditt inre: Har du modet att stanna kvar här utan att konsultera en bok? Kan du, bara för en liten stund, lägga undan tron om att det finns en kraft utanför dig – Gud, Jesus eller den Helige Ande – som ska komma och lyfta bort dig från allt elände? I nästa sekund får du ett löfte om att ljusare tider väntar, under förutsättning att du fortsätter gå framåt.

Detta är det sista vägskäl du kommer att stå vid. Det är här du får möjligheten att till fullo acceptera din visdom. Det är här den Helige Ande tar sin boning i dig och ger liv. Det är här du med djup innerlighet kan tacka för att En Kurs i Mirakler hamnade i dina händer. Det är också här du med sann stolthet kan klappa dig själv på axeln och säga: ”Detta har varit en sjuhelsikes resa, men jag står fortfarande upprätt. Det finns visserligen några dammkorn kvar i mina ögon, men med tiden kommer även dessa att försvinna. Från och med nu ska jag sjunga min egen sång”.

Look out ‘cause here I come
And I’m marching on to the beat I drum
I’m not scared to be seen
I make no apologies, this is me

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.