Fyra nyanser av rädsla

”Ta bort henne! Ta bort henneeeeeeeeeeeeeee”, gallskriker jag. Niklas flyger fram över parkeringen och tar tag i jakthundens käkar. Han försöker bända loss det fyrbenta lilla djävulstyget, men hon biter sig fast ännu hårdare. Då piper Lukas högt. Det gör förstås ont att ha ett antal hörntänder i rumpan.

Till sist lyckas Niklas få loss tiken. Han lämnar över henne till ägaren, vår granne, som av misstag lämnat sin ytterdörr öppen. Jag står kvar och skakar. Irrationella tankar rusar vilt igenom huvudet. ”Tänk om Lukas är så pass skadad att vi måste avliva honom? Tänk om det här är den sista dagen jag får spendera med min älskade vän?”

Jag är så rädd, så rädd.

Vi konstaterar snabbt att Lukas behöver veterinärvård. Han har ett par-tre djupa jack där bak. Jag suckar av lättnad när jag upptäcker att analmynningen inte är skadad. Jacken är några centimeter från denna vitala del.

Grannen är också rädd. De första orden som kommer ur hans mun är: ”I kväll åker jag ut i skogen och skjuter min hund.” Jag, som fortfarande är adrenalinhög, tar ett alldeles för hårt tag i hans arm och säger – nej, jag gormar – ”det gör du INTE!” Jag vill inte att han ska handla i affekt. Inget blir bättre av att han tar ut skulden på sin hund, hur knäpp hon än må vara.


Lukas ser väldigt snäll ut men kommer tyvärr aldrig att få någon medalj för ”Bästa uppförandet hos veterinären”. En gång bet han en stressad norsk ögonläkare i handen. Eftersom jag är född och uppvuxen i Norge förstod jag orden som forsade ur läkarens mun. Det gjorde Niklas också. ”Jævla hund, jævla hundhelv…” är trots allt ett universellt språk. Åtminstone i stora delar av Norden.

Den här gången är inget undantag. Första protesten kommer när munkorgen ska på (vi vill undvika ännu en trasig veterinärhand). Lukas börjar studsa runt och försöker leka sig ur situationen. När han upptäcker att det inte fungerar blir han arg. Vår håriga, härliga kompis omvandlas till ett monster inför våra ögon. Han är rädd. Niklas tar ett hårdare grepp kring kopplet och jag drar tre djupa andetag. Jag ber om att någon högre makt, vilken som helst, ska hjälpa oss. I nästa sekund sitter munkorgen på plats.

En ung tjej kommer in i undersökningsrummet. Det måste vara veterinären. Hon ser inte ut att vara en dag över fjorton. ”Hur ska det här gå?” tänker jag och ber om att någon högre makt, vilken som helst, ska hjälpa oss igen. Tonåringen sträcker ut sin hand och försöker presentera sig för Niklas, men han har fullt upp med att hålla fast besten. ”Sätt bedövningen nu! Vi kan hälsa sedan”, väser han. Veterinären rodnar och förbereder sprutan. Jag kan se att hon är rädd. Det är då ängeln kliver in: en garvad sköterska med inbyggt lugn. Med säker hand tar hon tag i Lukas bakparti och vägleder sin darriga kollega genom proceduren. Inom tio minuter sover vår vovve som en stock.

Sex stygn senare går vi ut från djursjukhuset. Nja, Lukas går inte, han vinglar. Jag skrattar och tittar kärleksfullt på den groggy varelsen. Han har en stor lampskärm runt huvudet och är rakad på ett sätt som får bakdelen att likna en gorillarumpa. ”Äntligen kan vi åka hem och vila”, tänker jag. Men livet har en annan planering, för när Lukas ska hoppa in i bilen går tratten sönder. Vi försöker sätta på honom en ny, men då vaknar den inre besten igen. Efter några trötta och tafatta försök ger vi upp kampen. Hunden får vara utan lampskärm.


Vi bestämmer oss för att vaka över Lukas istället för att använda tratten. Det är inget klokt beslut. För min del blir det fyra sömnlösa dygn. Under tiden domineras min tankevärld av ilska och förvirring kring det som hänt. Jag hatar grannen och jag hatar hans hund. Dessutom är jag arg på mig själv för att jag hatar så mycket. Det finns ingen ände på detta hat. I mitt inre spelas det upp bilder av att jag stryper grannens hundskräll med mina bara händer. I nästa sekvens slår jag in hennes skalle med ett basebollträ. Det är ingen vacker film. Jag är rädd.

I EKIM poängteras det hur viktigt det är att se på sitt hat och inse dess fulla vidd. Jag börjar förstå vad det innebär. Den femte natten är jag så trött av all illvilja att jag kollapsar på sängen. Två timmar senare vaknar jag av att Lukas räfsar runt vid stygnen. Jag kastar mig ur sängen och försöker stoppa honom, men på vägen ut till vardagsrummet börjar hjärtat slå dubbelslag. Det flimrar för ögonen, jag ramlar ihop som en säck potatis och slår huvudet i bordskanten.

Jag vaknar med en stor bula i bakhuvudet och kravlar mig tillbaka till sängen medan låten I Surrender av Hillsong Live spelas upp i mitt sinne. Niklas, som jobbar natt, reagerar blixtsnabbt när han hör min röst i luren. Jag behöver hjälp. Hjälp mig! Några minuter senare ringer larmcentralen. ”Din sambo ringde oss precis. Har du någon papperspåse du kan andas i?” frågar en vänlig röst. ”Ok”, svarar jag. ”Det kommer hjälpa dig att sluta hyperventilera”, fortsätter rösten. ”Ok”, svarar jag. ”Har du upplevt något jobbigt på sistone?” frågar rösten. ”Ok”, svarar jag.


Min sambo har en ovanlig förmåga att hålla sinnet på mattan i krissituationer. För drygt tjugo år sedan låg han i lumpen och skulle öva mörkerskjutning med kulspruta. Fänriken var mån om att skapa en så verklighetstrogen miljö som möjligt, så han passade på att smyga fram en rivtändare medan Niklas och lumparpolarna var upptagna med vapnen. För att få ökad effekt applicerade han sprängdeg. Tanken var att ”störa ordningen” med en oväntad stjärnknall.

Men när hatten drogs av exploderade rivtändaren utan den sedvanliga fördröjningen på tjugo sekunder. Fänrikens högerarm sprängdes bort och högerbenet trasades i bitar strax ovanför knät.

Övningsgruppen upptäckte genast att något gått fel. De rusade fram till fänriken som låg blödande på marken. Niklas tog befälet över situationen och lämnade ut tydliga instruktioner kring vad varje man skulle göra. Tillsammans hjälptes de åt att knyta tygremsor runt den skadades arm och ben för att stoppa blödningen. Det dröjde inte länge innan ambulanshelikoptern anlände. ”Hitta min arm. Ni måste hitta min arm”, sa fänriken innan de flög iväg med honom. Grabbarna visste bättre. En explosion som innefattar fyrtio gram sprängdeg och en rivtändare lämnar ingen lem intakt …

Niklas och lumparkompisarna fick möta fänriken några månader senare. Med tårar i ögonen tackade han dem för livräddningen och visade upp sina proteser. ”Snacka om att de hittar på bra grejer nu för tiden! Det är till och med svikt i denna så jag kan gå i skogen”, sa han nöjd och pekade mot sitt nya högerben.


Att sitta på golvet och andas i en papperspåse är kanske inte jämförbart med att spränga bort kroppsdelar, men för mig är upplevelsen minst sagt krisartad. Just därför är det så skönt att Niklas är lugn som en filbunke när han kommer in igenom dörren. ”Ambulansen är snart här”, säger han och kramar om mig. ”Behöver du något?” Han hämtar ett glas vatten, ett par mjukisbyxor och en tröja. ”Du kanske inte vill sitta här i bara trosorna när ambulanspersonalen kommer in”, ler han och kramar mig igen. ”Allt kommer att bli bra, ska du se.” Jag tror honom.

Ambulanspersonalen sitter hos mig och lyssnar till min hulkande berättelse. Jag öser ur mig rädslan; rädslan för att Lukas ska bli biten igen; rädslan för att åka tillbaka till veterinären och ta stygnen; rädslan för att inte kunna sova igen. De konstaterar att jag lider av kraftig sömnbrist och för mycket orostankar. ”Lev i nuet”, säger den ene. ”Tänk inte så mycket.” Jag nickar för att visa att jag håller med, men min tanke säger något helt annat. Den säger: Dra åt skogen, DU VET INTE VAD NUET ÄR! Den mjukas emellertid upp lite när jag förstår att de bara vill mig väl. ”Sov nu ordentligt. Slappna av. Allt kommer att bli bra, ska du se”, säger den andra. Jag tror honom.

Sömnen ger en viss återhämtning, men jag är fortfarande rädd. Promenaderna med Lukas är allt annat än roliga. Jag håller andan varje gång vi närmar oss ytterdörren. Tänk om grannen har glömt att stänga dörren till sin lägenhet? Jag beslutar mig för att vädra min rädsla för honom. Grannen berättar att han bestämt sig för att avliva sin hund. Det är visst inte första gången hon råkar i olag med andra. Förra sommaren försökte hon dränka en annan tik i en stor vattenpöl.


Två veckor efter hundattacken sätter jag mig på knä i skogen. Hatet klamrar sig kvar i mitt väsen och de senaste sex åren av mental träning känns som bortblåsta. Jag ber om att någon högre makt, vilken som helst, ska hjälpa mig. Jag behöver hjälp, för fan! Jag vet inte vad jag ska göra med allt detta hat och all denna rädsla. Skicka in en armada NU! Bönen är kanske inte enligt regelboken, men den kommer från hjärtat. Jag känner mig genast lite lättare i sinnet. På vägen hem slås jag av den självklara insikten att jag behöver prata med någon. Det enda kriteriet jag har är att denne någon ska ha lagt allt hat bakom sig.

Väl hemma skickar jag en rad till den första som dyker upp i huvudet: den andliga läraren John Mark Stroud på One Who Wakes. Han föreslår att vi ska pratas vid på Skype senare under kvällen. Jag tackar ja och höjer blicken till skyn. Den där armadan är visst på väg in. Snacka om att bli bönhörd i ilfart!

John Mark lyssnar tålmodigt medan jag tömmer ur mig de mörka tankarna. Jag berättar också om kollapsen och hur det är att andas i en papperspåse. ”Kan du gå tillbaka i ditt liv och berätta om första gången du upplevde samma typ av obehagskänsla?” frågar han. Jag blundar och väntar. Efter en kort stund dyker det upp en bild på näthinnan. Jag är fem-sex år gammal och sitter i min säng. Pappa står bredvid mig. ”Hejdå, vi syns snart igen”, säger han. Mitt hjärta brister. Mina föräldrar är skilda sedan några år tillbaka och pappa, som varit på besök över helgen, bor sjuttio mil bort. Det är för långt iväg för att vi ska synas snart. Jag känner mig övergiven och ensam när han lämnar rummet.

Min tolkning är att jag inte är värd kärlek.

Med John Marks hjälp blir jag klar över att tolkningen är helt sned. Jag ombeds att titta på situationen igen, men med snälla ögon den här gången. ”Vad skulle du säga till den där lilla flickan som sitter i sängen?” frågar han. ”Att jag älskar henne”, svarar jag.


Så vad har jag lärt mig av allt detta? Jo, att hat är ett rop på kärlek. Rädsla är också ett rop på kärlek. Svaret på ett sådant rop är kärlek. Det är enkel matematik. Sedan har jag lärt mig att grannen, grannens hund, Niklas, Lukas, veterinären, sköterskan, ambulanspersonalen, pappa och John Mark är mina skyddsänglar. Tillsammans formar ni en armada som hjälper mig att bli medveten om mitt hat så att jag kan släppa taget om det. Tack, kära ni.