Fyra nyanser av rädsla

”Ta bort henne! Ta bort henneeeee”, gallskrek jag. Niklas flög över parkeringen och tog tag i jakthundens käkar. Han försökte bända loss djävulstyget, men hon bet sig fast ännu hårdare. Lukas pep. Tänk dig själv hur det skulle kännas att ha hörntänder inborrade i rumpan.

Till sist lyckades Niklas få loss tiken och lämnade över henne till ägaren, vår granne, som råkat lämna ytterdörren öppen. Jag stod kvar och skakade. Irrationella tankar rusade vilt: ”Tänk om Lukas är så pass skadad att vi måste avliva honom? Tänk om det här är den sista dagen jag får spendera med min älskade vän?”

Jag var rädd.

Grannen var också rädd. ”I kväll åker jag ut i skogen och skjuter henne”, sa han. Jag tog ett alldeles för hårt tag i hans arm och lät honom veta att bara blådårar handlar i affekt. Inget blir bättre av att ta ut skulden på en hund, hur knäpp den än må vara.


Lukas fick aldrig någon medalj för ”Bästa uppförandet hos veterinären”. Den här gången var inget undantag. Han körde den vanliga taktiken: studsade runt och försökte leka sig ur situationen, sedan tippade humöret över till vrede. Vi ville undvika fler bitolyckor den dagen, så Niklas tog ett stadigare grepp runt kopplet medan jag placerade munkorgen runt nosen.

Tjejen som kom in i undersökningsrummet såg inte ut att vara en dag över sjutton. Hon sträckte ut handen och försökte presentera sig för Niklas, men han hade fullt upp med att hålla besten. ”Sätt bedövningen nu! Vi kan hälsa sedan”, väste han. Tonåringen rodnade och förberedde sprutan med darrande hand. Vi hade föredragit en erfaren veterinär med mer skinn på näsan, men ”man tager vad man haver” som man brukade säga förr i tiden.

Sex stygn senare gick vi ut från djursjukhuset. Eller … Lukas gick inte, han vinglade. Han hade en stor lampskärm runt halsen och var rakad på ett sätt som fick bakdelen att likna en gorillarumpa. ”Äntligen kan vi åka hem och vila”, tänkte jag. Livet hade en annan planering, för när hunden skulle hoppa in i bilen så gick tratten sönder. Vi försökte ersätta den med en ny, men då vaknade besten igen. Han fick vara utan lampskärm.


Vi bestämde oss för att vaka över Lukas istället för att använda tratt. Vem som helst förstår att det inte var någon klyftig idé. För min del blev det fyra sömnlösa dygn där min tankevärld dominerades av ilska och förvirring kring det som hänt. Jag hatade grannen och hans hund, dessutom hatade jag mig själv för att känna så mycket hat.

Den femte natten var jag så trött på allt elände att jag kollapsade i sängen. Några timmar senare vaknade jag av att Lukas försökte putsa sig precis där stygnen satt. Jag for upp och försökte stoppa honom, men på vägen ut till vardagsrummet började hjärtat slå dubbelslag. Det flimrade för ögonen, jag ramlade ihop och slog huvudet i bordskanten.

Vaknade med en stor bula i bakhuvudet och kravlade tillbaka till sängen. Kontaktade Niklas, som jobbade natt, och bad om hjälp. Några minuter senare ringde larmcentralen. ”Vi pratade precis med din sambo. Har du någon papperspåse du kan andas i? Jag har skickat folk som kan titta till dig. Häng kvar i luren!”


Niklas har en välutvecklad förmåga att behålla lugnet när det stormar, som till exempel då han låg i lumpen och skulle öva mörkerskjutning med kulspruta. Fänriken ville skapa en verklighetstrogen miljö och passade på att smyga fram en rivtändare medan övriga var upptagna med att göra i ordning vapnen. För ökad effekt applicerade han sprängdeg.

När hatten drogs av exploderade rivtändaren utan den sedvanliga fördröjningen på tjugo sekunder. Fänrikens högerarm sprängdes bort och högerbenet trasades i bitar strax ovanför knät.

Övningsgruppen rusade fram till den skadade mannen, varpå Niklas tog befälet och lämnade tydliga instruktioner kring vad varje man skulle göra. Tillsammans hjälptes de åt att knyta tygremsor runt armen och benet för att stoppa blödningen.

”Hitta min arm! Ni måste hitta min arm”, ropade fänriken innan helikoptern lyfte. Grabbarna visste bättre. Ett intimt möte med fyrtio gram sprängdeg och en rivtändare lämnar ingen lem intakt …

En tid senare fick kompaniet möta en någorlunda återställd fänrik. Med tårar i ögonen tackade han för livräddningen och visade upp sina proteser. ”Snacka om att de hittar på bra grejer nuförtiden! Det är till och med svikt i denna så jag kan gå i skogen”, sa han och pekade mot sitt nya högerben.


Att sitta på golvet och andas i en papperspåse är inte jämförbart med att spränga bort kroppsdelar, men för mig var upplevelsen krisartad. Just därför var det skönt att Niklas var samlad och praktisk när han kom in genom dörren. ”Ambulansen är snart här”, sa han och kramade om mig. Sedan hämtade han ett glas vatten, ett par mjukisbyxor och en tröja. ”Du kanske vill ha på dig mer än bara trosor när de dyker upp. Allt kommer bli bra, ska du se.”

Sjukvårdspersonalen lyssnade till min hulkande berättelse. Jag öste ur mig rädslan: rädslan för att Lukas skulle bli biten igen; rädslan för att åka tillbaka till veterinären och ta stygnen; rädslan för att inte kunna sova igen. ”Lev i nuet, tänk inte så mycket”, sa den ena. Den andra nickade för att visa att han höll med. Själv tänkte jag i helt andra banor. De om några borde veta att människor i trångmål inte vill höra plattityder.


Två veckor efter hundattacken satte jag mig på knä i skogen. Hatet klamrade sig kvar, alla år av mental träning var som bortblåsta. Jag bad om att någon högre makt, vilken som helst, skulle komma till undsättning. På vägen hem slogs jag av den självklara insikten att jag behövde prata med någon. Mitt enda kriterium var att personen i fråga skulle vara klokare än jag kände mig.

Nödanropet gick ut via e-post till John Mark Stroud, en andlig lärare från USA. Han hade funnits på min radar ett tag, men jag visste inte mer än att han hade arbetat med EKIM och därigenom landat i det han påstod vara ”a simple moment to moment awareness of deep silence”. Svaret kom omedelbart. Han föreslog att vi skulle pratas vid på Skype senare under kvällen.

John Mark lyssnade tålmodigt medan jag berättade om kollapsen. ”Gå tillbaka i ditt liv och berätta om första gången du upplevde samma typ av obehag”, sa han. Jag blundade och väntade tills det kom upp en bild på näthinnan. Jag var fem-sex år gammal och satt i mitt sovrum. Pappa stod bredvid mig och sa: ”Hejdå, vi syns snart igen.”

Hjärtat brast. Mina föräldrar var skilda sedan några år tillbaka och pappa, som varit på besök över helgen, bodde sjuttio mil bort. Det var alldeles för långt iväg för att vi skulle synas snart. Jag kände mig övergiven när han lämnade rummet och tolkade det som att jag inte var värd kärlek.

John Mark hjälpte mig förstå att tolkningen var helt sned, precis som tolkningar tenderar att vara. Med förnyad klarhet ombads jag att titta på bilden igen. ”Vad vill du säga till den lilla flickan som sitter i sovrummet?” undrade han. Svaret som bubblade upp från magregionen var självklart: ”Jag vill berätta att jag älskar henne.”


En Kurs i Mirakler säger att det är av stor vikt att du ser på ditt hat och inser dess fulla vidd. När du hamnar i situationer liknande den jag har målat upp, finns alltid en möjlighet att borra igenom det hårda lagret. Vad döljer sig under ytan? Kan det vara något av värde?

Du kan inte tvinga dig själv att släppa hatet eller låtsas att du inte känner det, däremot kan du be om hjälp att gå igenom det när tiden är mogen. Tiden är mogen när du är beredd, och beredvilligheten kommer när du inte orkar slå vakt om rädslan längre. Då kan det vara förnuftigt att sträcka ut handen till några som kan hjälpa dig att hämta ett par mjukisbyxor och koppla in strömmen till borrmaskinen.