Hunden och människan, del 1

Då Matheo, alternativt Theo eller Emil eller Lollo eller Poppe, var valp gick vi i skytteltrafik för att det lilla livet skulle se utedasset som ett bättre val än vårt parkettgolv. Undervisningen fortsatte med ”sitt”, ”stanna” och ”kom”. Vi övade att gå i koppel, en aktivitet som gick hellre än bra. I hans värld var promenaderna en dragtävling.

Under den första spökåldern fick vi visa att buskväxter inte är farliga monster. Vi brottades, hade dragkamp och gömde oss i skogen så han skulle förstå att även människor tycker om att leka. ”Simning är en hälsosam aktivitet”, sa vi under den dagliga promenaden ner till sjön. Niklas bar ut hunden i vattnet, han simmade in till land och drog i handbromsen. Två månader senare hoppade han i av egen fri vilja och kom upp oövervinnlig.

Könsmognaden var nästa läroperiod. Då sa vi att det är olämpligt, kanske till och med omöjligt, att göra barn med andra arter, inkluderat de som går på två ben. När han återförenades med sin idol Savaii, viskade vi att ”det är din mor, du får hitta någon annan att gifta dig med”. Förresten, vi hade inte behövt säga något. Hon berättade det själv så att hela tandgården syntes.

Jag skulle kunna fortsätta rapportera om allt vi har lärt Theo, men merparten är kosmetika. Det är mer intressant att vända på tanken. Jag tror nämligen att han har lärt oss mer om hur det är att vara människa än vi har lärt honom om hur det är att vara hund. Se det som en cliffhanger till nästa inlägg.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.