Hunden och människan, del 3

Theo delar ett gott skratt med väninnan Mischa

Matheo är raka motsatsen till Lukas när det gäller interaktionen med andra jyckar. Än så länge har vi inte mött någon som han inte tycker om, och jag vet att han skulle gilla att ha en lekkamrat som Rolf. Min önskan är att det fortsätter så.

De båda hundarna har också gemensamma nämnare som livslust, kämpaglöd och förmågan att stå på egna ben. Det var just de egenskaperna vi letade efter när det var dags att köpa valp, och därför föll valet på Hovawart. Rasbeskrivningen lämnade dock inga garantier på individnivå, så jag vet inte om det var tur eller skicklighet som gjorde att vi hamnade rätt. Kanske var det en kombination.

Hur det än är, så har Theo tagit över funktionen som guru – ett ämbete han hittills utfört med bravur. Det finns inget glapp mellan ord och handling. Först säger han att jag ska möta dagen med glädje, sedan visar han det genom att vara glad varje morgon. Han har en fix idé om att varje levande väsen har denna potential: ”Om det är möjligt för en hund, är det också möjligt för en människa.” Än vet jag inte om det är sant, men jag är beredd att ha ett öppet sinne.

Det här är bara en passus, men ibland kan jag tycka att han är oförskämt glad. De flesta morgnar har vi svansväckning innan klockan ens har passerat 06:00. Inte ens Gud vaknar så tidigt …

En annan sak värd att nämna är Theos totala oförmåga att vara någon annan än den han är. ”Vi hundar är ihopskruvade på det sättet”, säger han. ”Okej”, svarar jag, ”men vi människor kan inte leva så. Vi kan inte vara oss själva, för då skulle ingen tycka om oss. Och hur skulle det se ut om vi bara gjorde allt som föll oss in? Bara tog dagen som den kom? Bara var bekymmerslösa? Då skulle ingen av oss tjäna några pengar!” Du som läsare får själv fantisera ihop diskussionens utgång.

Just nu har vi fördjupningskurs i ledarskap och det aktuella temaområdet är kommunikation. Kursen syftar till att utveckla förmågor som tålamod och tillit. Målet är att vi ska förstå varandra. Eftersom hormonerna sprutar ur öronen på Theo och både husse och matte lider av trytande tolerans, behöver vi ta en lektion i taget. Jag återkommer när vi är i hamn. Kanske hör du aldrig mer från mig.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.