Jag har rätt till Big Bang ❇

2012-10-01:1

”Dagen Som Forsvant” © Oprust Photography

Detta samtal, som spelades in under hösten 2012, är ett klassiskt exempel på hur Niklas och jag använder oss av varandra för att lösa upp tankehärvor. Ibland får jag vägleda Niklas, andra gånger får han vägleda mig. Vägledningsfunktionen antas alltid av den som i stunden är mest klarsynt. I det här fallet är det Niklas.

/Laila


LAILA: Just nu läser jag boken Never Forget to Laugh av Carol M. Howe. Det är en omfattande biografi som beskriver Bill Thetfords liv och andliga resa. Han var ju en oerhört skicklig psykolog, tillika en av världens främsta auktoriteter vad gäller att se igenom egots mekanismer. Man skulle kunna säga att Bill fick fin hjälp på traven eftersom han var Helen Schucmans samarbetspartner under nedtecknandet av En Kurs i Mirakler.

I boken står det att vi lever i illusionen om att varje ögonblick måste ha ett syfte vad gäller produktivitet; att någonting måste åstadkommas; att det måste finnas en mening och en anledning för varje ögonblick; att vi måste ha ett mål. Howe menar att vi inte kommer att finna klarhet kring ett specifikt syfte, mål eller arbete förrän vi accepterar att livet har ett syfte nu. När det står klart för mig att det är mer än tillräckligt att bara vara mig själv, så kommer medlen för att lyssna och nästa steg visas automatiskt. Det där är ju fullkomligt logiskt.

Men nu kommer frågan som gnager mig. Hur?

Hur ska jag kunna acceptera att livet har ett syfte nu om jag inte ser någon poäng med det? Jag känner en rastlöshet inombords, en stress över att jag behöver åstadkomma någonting… för om jag inte åstadkommer någonting så är jag en värdelös jävla soffpotatis! Å andra sidan finns det stunder då jag känner mig rätt nöjd med mig själv, som till exempel när jag har städat hemma, instruerat ett spinningpass eller sett en riktigt bra film som väcker härligt intensiva känslor. Då känner jag att tiden använts till något meningsfullt. Samma sak gäller när jag har tagit mig igenom någonting som är jobbigt och sett ljuset på andra sidan.

Stunder som nu, då jag inte begriper ett dugg, är otroligt utmanande. Hur praktiserar jag Kursen när allt känns meningslöst? Vad gör jag? Sätter jag mig ned och blundar och väntar på att nästa steg ska visas för mig? Det jag gör nu, det enda jag kan se som en vettig aktivitet, är att påminna mig om lektion 77 i Arbetsboken, och det är att jag har rätt till mirakler.

NIKLAS: Vad innebär det?

LAILA: Det innebär att jag har rätt att känna mig levande, med andra ord att jag har rätten att leva. Tro mig, jag vet mycket väl vad det innebär att vara sovande. Det är att känna stress, oro och meningslöshet. I lektionen står det: Jag kommer inte att byta ut mirakler mot agg. Jag vill bara ha det som tillhör mig. Gud har fastslagit att mirakler är min rätt. Men att känna meningslöshet är ju agg! Det innebär att jag har bytt ut miraklet mot meningslöshet, och det känns fan inte bra. Hjälp mig att komma på banan, tack.

NIKLAS: Vem är du, som vet att rastlöshet och meningslöshet är detsamma som sömn?

LAILA: Det där känns inte bra. Du svarar inte på min fråga …

NIKLAS: Inte riktigt. Men vem är du som kan se detta?

LAILA: Ok, jag ger upp. Jag vet inte. Det jag såg när du ställde frågan för andra gången är att jag likställer den som ser med känslan av meningslöshet.

NIKLAS: Vill du förtydliga lite?

LAILA: Min uppfattning är att själva känslan och den som ser är ett och samma. Det innebär att den som ser sömnen och upplevelsen av sömn är samma sak. Förstår du? Att jag är en person som sover ibland och är vaken ibland. Ibland ser jag att jag har sovit, liksom. Är jag otydlig?

NIKLAS: Sker detta samtidigt?

LAILA: Nej. Eller… jag vet inte, för jag kan ofta uppleva att jag mår dåligt samtidigt som jag matas med hjälpfulla tankar från Kursen.

NIKLAS: Men då måste det ju finnas någon eller något som ser må-dåligt-tankarna och som samtidigt matar dig med må-bra-tankar, om du förstår vad jag menar.

LAILA: Jag ser det där som en och samma klump.

NIKLAS: Rent logiskt, om jag är fullständigt sovande – totalt uppslukad av Matrix, totalt omedveten om att det är mina tankar som orsakar de känslor jag upplever – så kan jag heller inte se tankarna. Jag kan inte ha perspektiv. För vem är det som har perspektiv på tankegångarna? Vem är det som ser de ”dåliga” tankegångarna? Vem är det som kan iaktta en taskig känsla? Och vem är det som vet att det är en dålig känsla? Någonstans så måste det ha gått upp ett litet ljus för mig. Ah, jag har en dålig känsla!

LAILA: Som sagt, jag likställer den som iakttar den taskiga känslan med den taskiga känslan.

NIKLAS: Ja. På sätt och vis är det sant. Personligheten, jaget, medför oftast en dålig känsla. Förr eller senare så kommer den dåliga känslan ”komma igenom” personligheten, för de är ett och samma. En gjord självbild, en personlighet, har inget som helst samröre med den djupgående känslan om vem jag är.

Jag är endast ute efter att plantera en liten logisk tankegång hos dig. Är det verkligen möjligt att du kan se dig själv? Finns det inte en liten separation där? Finns det inte en dualitet där? ”Jag” ser ”mig själv”. Vem är det som ser vem? Och vem är det som kan se med klarhet? Det måste finnas en övergripande klarhet för att se oklarhet, för en oklarhet kan aldrig identifiera en oklarhet. Med andra ord, det måste finnas ett skarpt sinnelag för att kunna se en oskärpa. Det måste finnas en rättsinthet för att kunna se någonting som är fel, alltså felsinthet. Det måste finnas någonting i dig som vet att det här inte stämmer, och det som inte stämmer är den dåliga känslan.

Så vem är det som ser?

Vem identifierar jag mig med? Vem är jag? Vilket val gör jag? Och vem är ”jag” som kan välja? Vilka tankegångar anammar jag? Vad väljer jag att tro på? Vad är sant för mig? Vad klingar rent, vad klingar falskt? Varför väljer jag antingen den ena eller den andra tankegången? Ser jag vilken känslomässig effekt de olika tankegångarna ger? Om jag vet att en viss sorts tankegångar ger mig en taskig känsla – är jag villig att välja på nytt? Kan jag stanna upp och göra ett nytt val om vem jag vill lyssna till? Vad har jag för syfte? Är jag syftet? Vad innebär det för mig att vara syftet? Detta är jättebra frågor att ta till när man är ute på drift, och det kräver lite guts och ärlighet att ställa dem. Det krävs tro och tillit.

Vi är så vana vid att följa ett tankemönster som bygger på någon slags världslig logik, där det jag ser utanför mig har förmågan att påverka mig. Med andra ord, orsaken till hur jag mår och upplever mig själv beror på omständigheter som ligger bortom min kontroll. Det är vad vi har lärt oss. Sedan säger vi att det är ologiskt att gå på en sann känsla. Men om vi verkligen synar den logik som världen är uppbyggd på så kommer den att rasa samman i en enda smäll. Anledningen till det är att världens logik är föränderlig. Om allt utanför mig förändras, var finner jag då logiken? Hur kan jag finna stabilitet – någonting som är hållbart, någonting som jag verkligen kan stå fast vid, någonting som jag kan vila i – i förändring?


NIKLAS: Alla människor känner igen en sann känsla, en känsla som klingar an i hjärtat. Vi är mycket medvetna om hur den känns. Det är denna känsla vi lär oss att lyssna till mer och mer, hur världsligt ologiskt den än kan tyckas vara. Den är det enda sunda förnuftet, för i den är jag sann mot mig själv. En sann känsla har ingen som helst förankring till det som händer runt omkring mig, till det föränderliga, utan den kommer ifrån en djup önskan av att se klart. Så som jag ser på mig själv, så måste jag också se på min omvärld.

Den upplevelse som jag har i mig själv, min sanna känsla, kommer att bereda plats vart jag än går. Den kommer att avspeglas. När det dyker upp känslor av meningslöshet behöver jag ta reda på vem jag lyssnar till och vem jag identifierar mig med. Antingen handlar det om en gjord bild, helt enkelt en personlighet som har göromål som behöver uträttas, eller om någonting som ligger mycket, mycket djupare.

Hur är det möjligt att vara klar och oklar samtidigt? Om jag upplever att jag är oklar, att jag går i sömnen, att jag inte är vaken – hur kan jag samtidigt se detta? Hur är det möjligt för mig att se att jag inte är vaken? Vem är det som ser detta? Seendet kommer ju ur mig, från mig. Så vem är det som ser ”ovakenheten”? Vem är det som ser meningslösheten?

LAILA: Det är sant. Einstein var ju inne på det där också.

NIKLAS: Alltså måste det finnas någonting som ser klart, och som alltid ser klart.

LAILA: Men vad är detta ”någonting som ser klart”?

NIKLAS: Behöver du veta det?

LAILA: Ja, jag vill veta.

NIKLAS: Lär känna det istället. Jag säger så bara för att göra en åtskillnad mellan det tankemässiga och det känslomässiga, för det är två olika system. De tankar vi har gjort är dåtida bilder. Alla tankar vi har är bilder från det förflutna. De kan aldrig ge mig en förnimmelse av det som ser klart, den känsla som finns, det sikte som är inställt, den riktning som är på plats, den punkt som vi har pratat om: Hjärtats röst.

En världslig konkretism kan aldrig få grepp om en universell abstraktion. Vi kan inte släpa in Gud i en illusion. Men andra ord, vi kan inte göra Gud till en bild, till en form. Vi kan inte få klarhet utifrån ett skevt perspektiv. Det är därför hela Kursen är en enda stor uppmaning om att syna tron om att det finns ett skevt perspektiv. Då kommer perspektivet att falla bort så vi ser vad som verkligen finns där.

Många gånger vill vi få grepp om vad som står i Kursen utifrån ett seende som inte är sant, men då glömmer vi att det är en kurs i att göra förvrängningen ogjord. För mig handlar den om att ifrågasätta hela det tankemönster som jag har identifierat mig med. Det inkluderar tron om vad livet är, för jag har en tro om vad livet är. Men när jag har en tro om någonting så kan jag omöjligtvis veta. Jag vet ingenting i en teori eller i en hypotes eller i något världsligt logiskt resonemang. Jag kan endast vara fullkomligt viss i en upplevelse.

Kursen säger att jag har rätt till mirakler. Det innebär att jag har rätt till tankegångar som leder till upplevelsen av visshet, jag har rätt till tankegångar av klarhet. Mirakelsinnade tankegångar kan lotsa oss runt i livet på ett sunt, förnuftigt och känslomässigt bra sätt. De blir möjliga för mig när jag har en hjärtats vilja att släppa greppet om det jag trodde var sant. Vill jag ha rätt eller vill jag ha frid? Allt detta är väldigt enkelt i logiken, men svårare vad gäller upplevelse. Det är enkelt i sin logik eftersom alla känslor som är konfliktfyllda, det vill säga meningslöshet, orättvisa, sorg och frustration, kommer från konfliktartade tankegångar om vem jag är. Det är helt enkelt en identitetskonflikt. Om jag vet detta så kvarstår det bara en enkel fråga: Vill jag släppa taget om konflikten och låta någonting annat visas för mig? Återigen, där krävs det tro och tillit.

LAILA: Mirakler är alltså tankegångar som upphäver en taskig självbild. Kan du beskriva varför de verkar i tiden?

NIKLAS: Ja. Mirakler är medel för upphävandet av tiden. I en evighet finns inget behov av mirakelsinnade tankegångar, för tid och evighet kan aldrig gå hand i hand då de är raka motsatser. Den linjära strecka jag löper upprätthålls endast av ett tankemönster. Mirakeltankar verkar vertikalt, de slår igenom och upphäver mitt linjära tankemönster. De är aha-upplevelser. Jag kanske har haft en trosföreställning om att saker och ting är på ett visst sätt, men plötsligt händer det någonting som spräcker min tro. Föreställningen är då passé.

En föreställning är dåtida bilder som jag projicerar in i framtiden, och mirakeltankarnas funktion är att upphäva bilderna. På så vis verkar de i tiden, och min personlighet, min självbild, är detsamma som tiden. Bilden av mig själv, oklarheten, de sammanfogade bilderna, tankemönstren, tiden och självbilden är faktiskt en och samma sörja. De representerar bara olika perspektiv av samma sak.

Man skulle kunna säga att mirakler är glimtar av klarhet som skär igenom oklarhet. När glimtar av klarhet skär igenom oklarhet så måste oklarheten successivt minska. Låt oss säga att jag har ett glas fyllt av riktigt grumligt vatten. Om jag häller ut lite grann och fyller på med kristallklart vatten ser jag genast lite bättre. Ju mer vatten jag byter ut, desto klarare ser jag. Det går givetvis att tömma ut allt det grumliga vattnet på en gång och släppa taget om hela den gjorda självbilden/identiteten. Detta är dock ett högst ovanligt skeende eftersom redoheten och villigheten sällan är så total att hela bilden om vem jag och min omvärld är ges upp i en enda Big Bang.

LAILA: Helt plötsligt har Big Bang fått en helt ny innebörd för mig. Då är det väl lika bra att satsa högt. Jag har ju faktiskt rätt till mirakler. Jag har faktiskt rätt till Big Bang!

NIKLAS: Haha! Ja, allt är möjligt.


Läs fortsättningen av detta samtal här

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *