Krusmynta improviserar

Våra grannar har köpt en papegoja. Det är en rar liten dam som jag tyvärr glömt namnet på, så det får bli Krusmynta. Varje kväll sitter hon i en bur utomhus och övar på sitt uttryck, som till stor del består av ledmotivet till Bron över floden Kwai.

En diplomat skulle säga att ”det var charmigt de första tre-fyra-fem gångerna” och sedan byta samtalsämne. Jag skulle säga att fågeln inte har den goda smaken att knipa ihop näbben när tiden är inne, utan fortsätter vissla låten på repeat. Rättare sagt, det är bara de inledande takterna som visslas, för familjen tycks ha missat att instruera henne i hur det hela slutar.

Hur man nu kan missa en sådan sak …

Hon kan visserligen mer än filmmusik, den där aran. Husse har lärt henne ett antal fraser på göingemål, och om du någonsin försökt föra en helt vanlig vardagsdialog med en inföding från nordöstra Skåne så vet du vad jag tänker. Det borde finnas en lag på att de redan från födseln ska utrustas med inbyggd kodnyckel. Krusmynta har dessutom anammat husses röstläge – något som ligger henne i fatet, för det lär innebära ingen eller liten uppvaktning från traktens bevingade män.

Nu låter det som att jag avskyr grannskapets nya medlem, men så är inte fallet. Det finns stunder av genuin uppskattning och de inträffar när hon lägger de inövade, uttjatade ramsorna åt sidan och börjar improvisera. En kaskad av fantasifulla toner svävar fritt genom luften bort mot gräsmattan där jag sitter, och jag är tämligen säker på att Krusmynta är pionjär med att uttrycka just den här kompositionen.

Men vad är det som gör att en burfågel plötsligt kan upptäcka att hennes instrument faktiskt har en resonanslåda? Och hur uttrycker hon det som är obegränsat, när hon själv tycks sitta bakom lås och bom?

Svaret är enkelt. Det säger sig självt att friheten är odefinierbar. Du kan inte spärra in något som till sin natur är gränslöst. Ingen kan skapa regelverk för det som endast lyder under kärlekens lag, därför behöver vi påminna oss om att se till tillvarons innehåll istället för att stirra blint på den förgyllda ramen. Det är tavlan som är mästerverket!

När du till fullo har lärt dig att ramen bara finns där för att framhäva innehållet så försvinner begränsningarna. Då står endast konstverket kvar; ett konstverk som du inte är avskild från. Konstverket är du. Livet är själva konsten, det är klaviaturen och du har alla dess toner inom dig.

Du har hört dessa toner, om än vagt. De vittnar om tillit, ärlighet, tolerans, varsamhet, glädje, försvarslöshet, generositet, tålamod, trofasthet och ett öppet sinne – virtuosens egenskaper. Medan du lär dig att spela på tangenterna, suddas gamla ledmotiv bort i takt med att din egen melodi framträder. Genom den hör du vem du är.

Det är så det hela slutar.

The window is open – so why don’t you fly?
Could it be you have lost all the yearning to try?
Your cage is a prison – they’ve kept you so long
But wings are for flying – the throat’s for a song

~ Emmylou Harris ~

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.