Krusmynta

Våra grannar har köpt en papegoja. Det är en rar dam som jag tyvärr glömt namnet på, så det får bli Krusmynta. Varje kväll sitter hon i en bur utomhus och övar på sitt uttryck, som till stor del består av ledmotivet till Bron över floden Kwai.

En diplomat skulle säga att ”det var charmigt de första tre-fyra-fem gångerna” och sedan byta samtalsämne. Jag säger att fågeln inte har den goda smaken att knipa ihop näbben när tiden är inne, utan fortsätter vissla låten på repeat. Rättare sagt, det är bara de inledande takterna som visslas, för familjen tycks ha missat att instruera henne i hur det hela slutar.

Hur man nu kan missa en sådan sak …

Hon kan visserligen mer än filmmusik, den där aran. Husse har lärt henne ett antal fraser på göingemål, och om du någonsin försökt föra en vardagsdialog med en inföding från nordöstra Skåne så vet du vad jag tänker. Det borde finnas en lag på att de redan från födseln ska utrustas med inbyggd kodnyckel. Krusmynta har dessutom anammat husses röstläge, vilket ligger henne i fatet då det lär innebära ingen eller liten uppvaktning från traktens bevingade män.

Nu låter det som att jag avskyr grannskapets nya medlem, men så är inte fallet. Det finns stunder av genuin uppskattning, och de inträffar när hon lägger de inövade ramsorna åt sidan och börjar improvisera. En kaskad av toner svävar genom luften bort mot gräsmattan där jag sitter, och jag vet att Krusmynta är pionjär med att uttrycka just denna komposition.

Men vad är det som gör att en burfågel plötsligt upptäcker att hennes instrument har en resonanslåda? Och hur uttrycker hon det som är obegränsat när hon själv tycks sitta bakom lås och bom?

Svaret är enkelt. Det säger sig självt att friheten är odefinierbar, annars vore den inte fri. Det går inte att spärra in eller skapa regelverk för något som till sin natur är gränslöst. Nelson Mandela håller garanterat med mig om det. När jag tänker efter bör vi ta tillvara på hans arv och ställa in siktet mot tillvarons innehåll istället för att stirra oss blinda på ramen. Det är tavlan som är mästerverket.

När du till fullo har lärt dig att ramen bara är där för att framhäva innehållet så försvinner begränsningarna. Då står endast konstverket kvar. Du kan inte vara avskild från det, för konstverket är du. Livet är själva konsten och du har hela klaviaturen inom dig.

Du har hört tonerna, om än vagt. De vittnar om tillit, ärlighet, tolerans, varsamhet, glädje, försvarslöshet, generositet, tålamod, trofasthet och ett öppet sinne – virtuosens egenskaper. Medan du lär dig att spela på tangenterna, suddas gamla ledmotiv bort i takt med att din egen melodi framträder. Genom den hör du vem du är.

Det är så det hela slutar.

The window is open – so why don’t you fly?
Could it be you have lost all the yearning to try?
Your cage is a prison – they’ve kept you so long
But wings are for flying – the throat’s for a song

~ Emmylou Harris ~

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.