Kvantfysisk chock

2013-01-06

NIKLAS: Nuförtiden finns det inte så mycket som jag vet någonting om. Men det jag vet och det jag ser, är hur vårt gjorda tankesystem fungerar. Jag ser dess komplexitet och samtidigt dess enkelhet. Jag ser dess inlindade övertygelser och föreställningar. Jag vet vilka känslouttryck som kommer av att tro på det. Jag förstår vilka skenbara effekter denna tro har. På så vis vet jag vad den verkliga och enda psykoterapin är.

RÖSTEN: Detta seende är en gåva, min vän.

NIKLAS: Ibland kan jag ställa mig frågande till vad jag ska göra med den.

RÖSTEN: Din fråga är befogad, men jag vill gärna vända på den: Vad vill du med denna gåva? Den är ju din att nyttja.

NIKLAS: Jag vill utsträcka den till alla som vill lyssna.

RÖSTEN: Så hur vet du att du har gåvan, utöver det som redan är sagt?

NIKLAS: Jag känner det, och jag har fått många nyttiga upplevelser längs vägen. Det har funnits glimtar av tro, av tillit och av klarare sikt … vi kan det mirakler. Jag har också fått många användbara tankar som har skänkt mig en allt ökande grad av visshet.

RÖSTEN: Varför låter du då flaggan hänga på halv stång? Varför använder du inte din gåva till fullo?

NIKLAS: Jag vet inte hur det ska gå till.

RÖSTEN: ”Hur?” är mänsklighetens mest ställda fråga. När du inte vet vad ditt nästa drag är eller hur du ska gå vidare, är det frestande att tro att någonting har gått fel; att något steg skulle ha varit annorlunda; att du har missat något på vägen; att det finns något som du inte ser. Men är det inte just detta du har genomskådat? Är det inte detta du ser så tydligt?

NIKLAS: Jo.

RÖSTEN: Så lägg frågan åt sidan och låt flaggan hissas åt dig. Detta sker utan din medverkan men med din villighet. Kom ihåg det. Medverkan är kontroll, och du har ingen kontroll över situationer och omständigheter. Men varför är det så?

NIKLAS: Det jag försöker kontrollera är byggt på någonting som inte existerar. Det är inte verkligt. Jag försöker hålla bilder och tankegångar från det förgångna i schack. Det vi kallar nuet är egentligen bara förgångna bilder, gamla tankegångar. De bilder jag ser och de tankar jag har när jag ser mig omkring i världen måste ha någonting att referera till, för annars skulle jag inte se det jag ser eller tro det jag tror. Då skulle jag inte ens veta att ett hus är rött eller att havet är blått.

Jag har lurat mig själv att tro att jag ser nutida bilder, men det beror på att formerna och skepnaderna ändrar karaktär. De antar nya nyanser, nya uttryck. Men allt detta är baserat på en tro om att mina tankar kan lämna mig, med andra ord att jag kan klippa av min egen tanketråd.

Formerna påverkar mig, tror jag, men i själva verket är det jag som har tillskrivit dem innehåll. Det är jag som har värderat, det är jag som har satt upp formernas verklighet och sagt att de är ett faktum. Sedan tror jag att de har avlägsnats från min tanke, vilket ställer mig i en offerposition inför omständigheter som hela tiden är omväxlande. Så det jag försöker kontrollera är någonting som är i ständig förändring … eller rättare sagt, som ser ut att förändras.

RÖSTEN: Bra svar! Nu vill jag veta vad du får ut av att försöka kontrollera det okontrollerbara. Vad ger det dig?

NIKLAS: Ingenting.

RÖSTEN: Om det inte ger dig någonting skulle du lagt ner kontrollen för länge sedan. Titta igen, och titta noga nu. Vad ger det dig?

NIKLAS: Det ger mig smärta. David Hoffmeister skulle säkert sagt att det ger mig illusionen av smärta och illusionen av ett eget, separat själv.

RÖSTEN: Precis. Vem är detta separata själv om inte en hägring, en tankekonstruktion? Men vad händer när konstruktionen faller? Tas någonting bort från dig?

NIKLAS: Ja, så kan det nog vara. Det finns ju lite speciellhet kvar. Du och jag har en speciell relation i det vi delar och i hur vi tänker. Jag har också en speciell relation till Lukas, som ligger på golvet nedanför mig just nu.

RÖSTEN: Låt oss ta ett djupare perspektiv och endast fokusera på den speciella relation som du har till dig själv. Titta på tanken om vem du är. Du har ”din” kropp och ”ditt” liv. Alltså finns det ett ”du” som kan ha speciella relationer. Men var i all världen finns ”du” under natten när du sover och inte drömmer? Finns världen ens? Finns kroppen? Lever du då? Och om du har lever då – hur vet du det?

Nu börjar vi nudda vid den egentliga smärtpunkten och den verkliga anledningen till att du hellre upprätthåller kontrollen istället för att hissa flaggan i topp. Kan du ens föreställa dig en existens utan den värld du tror är verklig? Kan du ens föreställa dig att leva utan analyser, hypoteser och spekulationer? Kan du ens föreställa dig en tillvaro utan skuld? Kan du ens föreställa dig hur det är att vara fri från allt som tynger dig – fullkomligt fri?

Om du närmar dig dessa frågor med ett någorlunda uppriktigt sinne, borde det darra lite i benen. När du får en gryende insikt om att ingenting är som du trott, är det fullt naturligt att bli aningen omskakad. Niels Bohr sa: If quantum mechanics hasn´t profoundly shocked you, you haven´t understood it yet. Kvantfysiken pekar ju också mot att den existens vi tar för givet, inte är verklig.

Du nämnde just David. Han säger: Quantum physics experiments have demonstrated that the expectations of the observer determine the result of the experiment. In other words, there is no split between the observer and the observed, the subject and the object. The world we’re looking upon is entirely subjective; there is not an objective world apart from our mind. We are simply observing what we believe being acted out in form. No two people share the same world because the world is completely subjective. Jesus states, “There is no world apart from what you wish.

Kort sagt, det finns ingen värld åtskild från det du önskar, eller som du uttryckte det: ”Formerna påverkar mig, tror jag, men i själva verket är det jag som har tillskrivit dem innehåll. Det är jag som har värderat, det är jag som har satt upp formernas verklighet och sagt att de är ett faktum.”

Det vi avhandlar nu kan upplevas som avancerat och abstrakt, men det innebär inte att det är irrelevant. Vi kan öppna sinnet med de här tankarna, och för många – inklusive dig – kan de vara ytterst hjälpsamma. Samtidigt får vi inte glömma bort att uppvaknandet upplevs som en process, där vi tillsammans tar steg för steg mot minskad skuld och ökad självinsikt.

Vi får heller inte glömma att det krävs stark tillit och drivkraft för att gå hela vägen till sant seende. Det är ungefär som att bygga hus på en tomt där det står ett fallfärdigt ruckel. Först behöver du riva eländet. Det tar tid. Sedan behöver du gräva och utföra grundarbetet med marken. Det tar tid. Därefter ska grunden gjutas. Det tar tid för betongplattan att stelna och bli fast så du kan bygga på den.

Allt detta måste du göra själv. Ingen kan veva med ett trollspö och göra det åt dig, lika lite som någon kan ta ifrån dig dina föreställningar och antaganden, din rädsla och skuld. Själva bygget, däremot, behöver du inte lägga dig i. Det sker av sig självt, utan din kontroll, på samma sätt som flaggan hissas utan din medverkan.

NIKLAS: Det är inget snack om att det krävs stor villighet och mycket tillit för att släppa kontrollen helt. Men som jag ser det, krävs endast en liten portion vilja för att åtminstone börja släppa in alternativets ljus. Där finns en liten insikt, som i sin tur kan leda till en kursändring. Allteftersom bereds det plats för större insikter och större kursändringar, och till sist ger hela trossystemet efter. Då ser jag att min valda tro inte gav mig någonting. Då ser jag att det ledde mig in i en återvändsgränd, om och om igen. Då ger jag upp.

Jag har mött och hört talas om många människor som suttit i fängelse under lång tid, stått på randen till självmord, varit rejält alkoholiserade eller befunnit sig i någon annan världslig härva – vi brukar kalla det ”ruinens brant” – som genomgått ett uppvaknande. Eckhart Tolle och Byron Katie är ett par exempel. De upplevde djup depression och en känsla av total meningslöshet innan de öppnade ögonen. De kom till en punkt där de gav upp, där det inte fanns någonting att hålla fast vid. De insåg att de stod i schack matt.

RÖSTEN: Den enda vägen ur en schack matt-situation är att sluta identifiera sig med kungen. Du kan inte ens identifiera dig med handen som rör pjäserna. Du kan vara den som tittar på schackbrädet ovanifrån, åtminstone ett litet tag. Därifrån ser du klart, utan dömande, utan speciellhet. Du ser förvisso att kungen står i schack matt, men du lägger dig inte i det som händer på brädet. Det är fullkomligt ovidkommande för dig. Du sliter inte ditt hår, eller skägg, och säger: Det borde vara på ett annat sätt.

Det är på tiden att du inser att du står i schack matt. Det är din möjlighet, din väg ut. Denna möjlighet har visserligen presenterats för dig förut, men nu finns den här igen. Det är nu det gäller. Den här gången kommer du inte att tacka nej.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *