Livsberättelser

”Extension” © Oprust Photography

Ett av mina favoritnöjen är att ta del av andras livsberättelser. Det finns inget mer stärkande för själen än att på nära håll få ynnesten att följa en annan människa genom livets eldar; att genom henne lära sig undvika de värsta fallgroparna och låta sig inspireras på en och samma gång.

Ett exempel som har hjälpt mig mycket är boken Peace Pilgrim: Her Life and Works in Her Own Words. Peace Pilgrim, född Mildred Lisette Norman, var en kvinna som gav en stor del av sitt liv åt att arbeta för fred. Hon gjorde det på sitt alldeles egna speciella sätt.

Jag vågar säga att fröken Norman var en kvinna som levde som hon lärde.

I boken berättar Peace Pilgrim att det tog femton år att förbereda sig för sin livsfunktion – att vara en pilgrimsvandrare. Dessa år var kantade av bergstoppar och dalar, i likhet med vilket annat människoliv som helst. Sedan hände det något alldeles fantastiskt:

”When I awoke at dawn I was back on the spiritual mountaintop with a wonderful feeling. I knew that I would never need to descend again into the valley. I knew that for me the struggle was over, that finally I had succeeded in giving my life or finding inner peace. Again this is a point of no return. You can never go back into the struggle. The struggle is over now because you will to do the right thing and you don’t need to be pushed into it.

I went out for a time alone with God. While I was out a thought struck my mind: I felt a strong inner motivation toward the pilgrimage – toward this special way of witnessing for peace.”

Raderna berör mig djupt varje gång jag läser dem. De ingjuter hopp och tillförsikt. De vittnar om att vi alla har en funktion och att denna funktion blir tydlig för oss när kampen är över. Inte nog med det. De berättar att kampen faktiskt har ett slut.

Det är glada nyheter, mina vänner. Riktigt glada nyheter.