Lufsen ångar in i våra liv

Lukas_snow
Foto: Niklas Österberg

Niklas och jag sitter i väntrummet på Hundstallet i Åkeshov och tittar undrande på den svarta, smått rufsiga varelsen som just kutat in. Fyrfotingen gör en snabb lov förbi oss, sniffar hastigt för att bekanta sig, men beslutar sig för att hörnet längst bort i rummet bjuder på mer spännande upplevelser än att fjäska för en potentiell husse-och-matte-duo.

Det är svårt att inte stirra på Lufsen, som nu är fullt upptagen med att undersöka golvlistens oemotståndliga doft. Många hundar har säkert satt sina spår där, och det ska inte förvåna mig om en och annan rent av har lyft på benet för att på äkta hundvis berätta att Kilroy was here. Jag kan inte mycket om hundar, men Cesar Millan har lärt mig att man bör undvika ögonkontakt vid första mötet.

Jag väljer att vända bort blicken helt.

Det finns ytterligare en anledning till att jag väljer den ”ögonblickliga” undanmanövern. Jag är rörd och tagen av mötet med Lufsen, för någonstans inom mig vet jag att vägen just har korsats av någon som ska förändra mitt liv; någon jag inte kan sätta ord på. Det är helt enkelt svårt att hålla tillbaka tårarna.

Jag samlar mig lite och öppnar munnen för att släppa ut ord. Ofiltrerat babbel är nämligen en försvarsmekanism som jag ofta använder när jag är nervös eller rörd. ”Jösses, vad stor han är!” För säkerhets skull, ifall ingen hörde mig de tre första gångerna, säger jag det igen: ”Jösses, vad stor han är!”

Jag slänger ett snabbt öga bort mot Lufsen, mest för att säkerställa att han inte har krympt under den senaste minuten. Det har han inte. Jag vänder en frågande blick mot min sambo: ”Du sa ju att Lufsen var i ungefär samma mankhöjd som Oxy, din mammas australian shepherd. Det stämmer inte alls. Han är mycket större!”

Niklas bryter ut i ett befriande gapskratt, för han inser att det måste ha skett ett missförstånd. Efter en kort överläggning kommer vi fram till att han har blandat ihop vikt med mankhöjd. Vår kontaktperson på Hundstallet informerar oss om att Lufsen är nästan sjuttio centimeter i mankhöjd och väger ungefär samma siffra som Oxy är hög, nämligen fyrtio.

Storleksmysteriet är löst.

Kontaktpersonen undrar om vi vill ta en promenad med Lufsen. ”Det är ett bra sätt att bekanta sig med honom”, säger hon med ett finurligt leende. Tillägget ”han kan vara lite ostyrig vid hundmöten” ger oss en indikation på vad leendet innebär. ”Bäst att du håller i kopplet”, mumlar jag till Niklas och lämnar på så vis över ansvaret för eventuella obehagligheter.

”Ostyrig” visar sig vara en kraftig underdrift, för när vi går ut igenom dörren tar Lufsen sats och släpar med sig Niklas till närmsta gräsplätt. Sedan lyfter han resolut på benet för att tömma blåsan. Efter två minuter tror vi att strålen ska ta slut, men hunden fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter.

”Ärligt talat, jag har aldrig sett någon kissa så länge”, säger Niklas. ”Är det verkligen möjligt?” Jag håller med om att urinmängden är orimlig men minns att personalen har berättat att Lufsen hamstrar vatten då han försummats av sin tidigare ägare.  Det kan förklara saken. Det som tankas in måste ut, så att säga.

Efter tio minuters rask gång är Niklas koppelarm synbart längre än den andra. Ardennerhästen som sitter i andra änden har inga som helst tankar på att samarbeta, än mindre att ”gå fot”. Väl inne på områdets hundrastgård släpper vi Lufsen fri och blir snart klara över att samarbetsvilligheten där är lika liten som vid promenaden. Han håller avståndet och vill hellre leka ensam med en boll än vara i sällskap med oss. ”Vad tror du om den där hunden?”, frågar jag. Niklas är fundersam och tar lång tid på sig att svara. ”Jag vet inte, han är ju helt ointresserad av kontakt.”

Jag tänker på Hundstallets videopresentation av Lufsen. Under de senaste veckorna har vi tittat på den minst femtio gånger, och för varje gång blivit lite mer kära i honom. Nu har luftslottet kollapsat. Vi lämnar rastgården och fortsätter att gå i ordlöshet, fyllda av frågetecken. Finns det någon gnista hos denna kille? Ska vi lämna tillbaka honom och leta efter en annan hund? Vi kanske ska söka efter en bra uppfödare av rottweilervalpar istället?

Niklas nöjer sig inte med att stanna kvar i frågornas värld. Han börjar testa vad Lufsen går för genom att retsamt picka honom i sidan med handen. De första försöken är dödfödda. Hunden är fullständigt bortkopplad, men Niklas är enträgen och ökar dosen. Plötsligt vrider Lufsen huvudet och nafsar tillbaka med ett lekfullt uttryck i ögonen. Det finns en önskan om liv! Det finns en önskan om helande! Det finns en önskan om att kommunicera! ”Det räcker”, säger Niklas. ”Vi måste ge honom en chans”.


När formaliteterna är avklarade kommer vi överens om en prövotid på fem dagar. ”Vi hörs igen på torsdag. Lycka till!”, hojtar personalen medan vi sätter oss i bilen. Förutom Lufsen, som tar upp hela baksätet av vår sedan, får vi med oss två stora metallskålar, några liter hundmat och en sliten grönrutig filt. Den har han haft i sin tillfälliga lya på Hundstallet. Pojken är märkbart nöjd över att få åka på äventyr. Han skänker oss en blick, och det är en blick som jag aldrig kommer att glömma. Den säger: ”Tack för att ni tror på mig.”

Vi stannar till vid ett stort köpcentrum för att inhandla nödvändigheter till vår nyfunna vän. I zooaffären möts vi av vänlig personal som hjälper oss med tuggben och verktyg för päls- och klovård. Vi köper dessutom några leksaker: en liten boll, två mjukisdjur som piper och en rephantel, något som ska visa sig vara naiva och underdimensionerade val för en hund med starka käkar.

En dimma av hundhår lägger sig över parkeringsplatsen när Niklas testar kammen. ”Man skulle kunna bygga en extra hund av all den där pälsen. Vi behöver nog köpa en ny dammsugare snart… väldigt snart”, konstaterar jag torrt.

Lufsen är en grundlig besiktningsman. Omsorgsfullt nosar han igenom varje vrå av det som kanske ska bli hans nya bostad. Vi hänger med, fascinerade över att äntligen ha en hund i hemmet, och jag tar på mig rollen som mäklare. ”Här är badrummet”, berättar jag och öppnar dörren för den nyfikna individen. Han inspekterar toalettstolen med största noggrannhet, tycks godkänna faciliteterna och går vidare ut i köket. ”Vill du ha lite vatten?”, frågar jag och fyller den stora skålen till bredden. Lufsen är inte svårbedd. Han sätter glupskt i sig alltihop och fortsätter rundvandringen.

Hur gick det här till?

Niklas ställer frågan som har snurrat runt i mitt huvud den senaste timmen. ”Jag vet inte”, säger jag och ler. ”Men jag vet att jag gillar honom.” Lufsen kommer och sätter sig bredvid mig. Jag kliar honom under hakan, varsamt och kärleksfullt, och säger: ”Du kommer att få det bra hos oss, kära vän”. Ja, jag har redan bestämt mig för att han ska få stanna. Lufsen svarar på ömhetsbeviset genom att göra ett juckförsök mot mitt högerben. ”Det där är inte aktuellt, grabben”, ryter jag och föser bort honom, lite förvånad över min egen beslutsamhet. Detta närgångna scenario har inte upprepats sedan dess. Åtminstone inte för mig …

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *