Lyssnandets konst

Jag vill gärna bidra till att avmystifiera Gud, den skapande kraften, genom att peka på saker som vi alla har varit med om.

Det är ingen slump att vi använder uttrycket ”Det är nästan så jag blir religiös” när vi är med om något som berör oss, som till exempel när vi ser en sångare som släpper ut hela sitt väsen och ger sig hän så till den grad att alla som befinner sig i närheten fångas in och åker med på resan.

Jag minns den där känslan jag hade 2010, då den kiltklädde Helsingborgskillen Jay Smith ställde sig på en rökfylld Idolscen och sjöng ”Like a Prayer” så håret på armarna stod i givakt. Juryn och publiken togs med storm och Jay fick en stående ovation som bekräftade att jag inte var ensam om att uppfatta vibbarna av något stort.

Samma sak hände några år senare, den här gången i en kyrka i Hässleholm. Det sakrala rummet var fyllt av tända ljus, spänd förväntan och den där stämningen jag minns från mina barndomsjular. När de ljuva tonerna från Joakim Ramsells akustiska gitarr nådde öronen blev jag medveten om klumpen.

Ja, kära vän, det är just den där klumpen i bröstet som berättar att själva själen blivit vidrörd.

Sanna Nielsen stegade in genom kyrkdörren, förde mikrofonen till munnen och började sjunga: Jag såg en stjärna falla, det var inatt när alla sov. Jag tror jag önskade att du var nära. Med ett förlöstes klumpen och rann nerför mina kinder, för sångerskan, som nu stod mitt framför mig, var inte längre människa. Hon var en ängel. Det var då jag förstod att änglar finns mitt bland oss och att de faktiskt kan vara förpackade i långa glitterklänningar med tillhörande stilettklackar. Det var ett ögonblick av ren nåd.

För mig har Hässleholm varit en generös stad vad gäller religiösa upplevelser. 2014 bjöd Sanne Salomonsen, Mats Ronander och Benneth Fagerlund på en liten och intim tillställning i stadens konserthus. Det var en speciell känsla i lokalen den kvällen. Publiken var delaktig och jag märkte att det fanns ett lyssnande, och då menar jag inte den sortens lyssnande som sker när man är gömd bakom en eller annan smart (?) elektroniktingest.

Det var särskilt en låt som berörde mitt hjärta. Sanne inledde den med att ärligt berätta om sin svåra sjukdomstid efter att ha fått en blodpropp i hjärnan. Sedan började hon sjunga Hjem, en vacker melodi som handlar om att hitta hem till sig själv. Refrängen går så här:

Som et vers der fandt sin sang
står jeg her og selvom vejen den var lang
så er jeg kommet hjem

Det var så naket och avskalat, och jag kände vad hon ville förmedla. Ja, jag kände. Låten borrade sig in i mitt hjärta och satte ett permanent avtryck. Den fastnade faktiskt så djupt att jag skrev en engelsk version som jag sedan spelade in i Immelns Amatörstudio (läs: sovrummet i vårt hem). Klicka här om du känner för att ta del av den.

Jag vill bestämt hävda att religion handlar om upplevelse; en upplevelse av något som finns djupt inom varje människa. Det är något som förenar och som påminner oss om vilka vi är. Tiden för att samlas kring övertygelser och föreställningar är över. Vi har inte längre något behov av kyrkliga doktriner eller grupperingar som berättar vad som är rätt och vad som är fel. Har vi någonsin behövt det?

Allt vi behöver göra är att stanna upp och lyssna, om än bara för en kort sekund…

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *