Måndag hela veckan

Uppe på en höjd i Igatpuri ligger meditationens mecka: Dhamma Giri. Sedan centrets invigning på 70-talet har hundratusentals fötter i varierande storlekar traskat genom grinden och uppför backen, stannat upp halvvägs för att beundra utsikten för att sedan ta de sista stegen fram till incheckningsdisken.

Kontrasten till Stureplan och uppåtsträvarna i märkeskläder kunde inte ha varit större, och det var säkert därför jag valde att gå genom den där grinden. Jag ville ta en paus från vardagens krav och styra om strävandet från uppåt till inåt.

Kvinnan bakom disken bad mig att lämna alla saker som kunde vara bra att ha vid ett eventuellt flyktförsök; plånbok, mobil och pass. När hon frågade om jag hade något läsbart, grävde jag i ryggsäcken och drog fram ett par böcker av Wayne Dyer och The Seven Spiritual Laws of Success av Deepak Chopra. Men den fysiska smärtan kom inte förrän hon pekade mot mp3-spelaren som hade trillat ut ur sidofickan. Skulle jag klara en enda dag utan musik? ”You know the rules”, sa hon och lade den till handlingarna.

Jodå, jag var medveten om reglerna. Under en Vipassana-retreat förväntas du lägga hundra procent energi på den mentala träningen och avstå från alla aktiviteter som kan användas som distraktion. Du får inte lyssna till musik, läsa, skriva, titta på teve, motionera eller prata – inte ens ta upp ögonkontakt med någon. Det kräver ingenting av dig, ändå kräver det allt.

Du väcks i ottan, sätter dig på en blå kudde och mediterar i tio timmar, kryper in under myggnätet och upprepar proceduren när ögonlocken tvingas upp. Du upplever smärta i kroppsdelar du inte visste fanns. Bryter mot reglerna när de känns för strikta. Ibland pratar du tyst med dig själv för att höra om stämbanden finns kvar. Du pratar även med demonerna som bor i tankens värld, för de kommer upp till ytan när du klär av dig Armani-kavajen och den höga ambitionen.

Du känner dig som huvudkaraktären i filmen Måndag hela veckan. Men flyr, det gör du inte. Du vet att det kommer en ny dag om du bara sitter kvar.


När jag gick ut genom grinden hade det gått en månad. Själens dunkla natt låg bakom mig. Jag var inte längre människa, utan en bodhisattva – en upplyst gestalt vars uppgift är att stanna kvar på jorden och hjälpa sina medresenärer. Bubblan sprack efter ungefär femton minuter. När jag skulle kliva på tåget för att åka till grannstaden Nashik kom vardagen tillbaka i kvadrat, och det är på den här platsen i berättelsen som uttrycket ”Det är roligare att ha varit i Indien än att vara i Indien” kommer in.

Gör en bildsökning på ”train” och ”India” så förstår du vad jag menar.

Man blir liksom inte helig av att gå en kurs i Vipassana-meditation. Däremot gjorde stunderna på den blå kudden något med mig; de lade grunden för stegen som skulle komma och beredde plats för större självmedvetenhet. Så småningom begrep jag att det inte behövs någon specifik teknik för att hitta det inre lugnet och att musik, böcker och filmer kan användas i syfte att transportera mig dit. Den stora utmaningen just nu är att stanna kvar där när livet beter sig som ett arsle.

Schemat för en Vipassana-retreat

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.