Marathon + Dajmtårta = Sant?

SthlmMarathon_2006Sommaren 2006 anmäler jag mig till Stockholm Marathon. Det är inte alls planerat. Ett par dagar innan loppet går av stapeln köper jag ett startbevis via annons. Min tillfälliga långlöparidentitet är Carin. Typ.

Jag började jogga regelbundet för tre år sedan och då tog benen totalt slut redan efter en kvart. Nu kan jag jogga en mil utan några större problem, men min längsta distans är inte mer än sjutton kilometer. Nåväl. Jag vill testa mina mentala gränser.

Löpning har blivit en slags meditation för mig. Det finns ingen bättre avkoppling än att sväva fram längs Stockholm kanaler med hög musik i lurarna. Jag kommer ibland in i tillståndet som går under benämningen ”Runner´s high”, en eufori som kan infinna sig efter en längre tids fysisk ansträngning. Jag förknippar löpturerna med att vara fri och stark. Ja, jag känner mig levande!

Dagen före maran kommer jag på att det är hög tid att ladda upp ordentligt med kolhydrater. På vägen hem från jobbet köper jag en stor pastasallad. ”Eftersom jag ska göra av med så mycket energi skadar det väl inte att äta lite Dajmtårta till efterrätt”, tänker jag. Det blir en sådan också. Under kvällen sätter jag i mig alltihop.

Morgonen därpå gnäller magen kring matöverdosen, och att trängas med andra löpare på tunnelbanan är ärligt talat inget bra sätt att starta dagen på när kistan är i olag. Jag kniper för att underlätta medresenärernas andning. Väl framme på stadion blir det två utdragna besök i bajamajan. Jag sitter där och sluter ögonen. ”Om du hjälper mig nu, Gud, så ska jag göra dig en gentjänst. Du kan fråga mig om vad som helst. Jag lovar!”

När startskottet går har det mesta runnit ut, tack och lov. Nu först kan jag börja uppskatta det jippo som pågår omkring mig. Solen skiner och människor från alla nationaliteter trängs på gatorna. Alla verkar glada i hågen. Jag ser sambadansare i vackra färgsprakande dräkter och deltagare som dagen till ära klätt ut sig i diverse kostymer. Tre manliga löpare har trots värmen valt att sätta på sig smoking inför de fyrtiotvå kilometerna.

Det doftar folkfest!

Banan går två varv runt staden. Jag håller medvetet igen tempot för att orka hela vägen. Det första varvet går bra, men sedan börjar det spöka i knoppen. ”Du kommer inte klara detta. Det är så långt kvar. Ge upp!” Jag måste stålsätta mig. Jag är starkare än den där kommentatorn i huvudet!  Benen fortsätter trumma på, ett steg i taget. Men när jag kommer fram till Västerbron finns det absolut ingen energi kvar. Frestelsen att vika av och gå hem är enorm. Jag bor bara en liten bit från bron och det skulle vara en enkel match att smita. Då får jag syn på en väninna som står vid brofästet och hejar. ”Kom igen Laila. Du grejar det här!” Det ger mig kraft nog att komma över bron. Där ser jag fler kända ansikten. ”Heja Laila, friskt humör”, gastar de. Jag ler. Det kanske går att fortsätta lite till?

När det är fyra kilometer kvar är den mentala energireserven återigen slut och timmerstockarna jag försöker ta mig fram på är föga samarbetsvilliga. Plötsligt hittar blicken en kutryggig kvinna. Hon är tjugo meter framför mig och ser ut att vara någonstans mellan 85 år och döden. Hon hankar sig fram med hjulbenta steg och det slår mig att vi måste ha hållit ungefär samma tempo. ”Hur är det möjligt? Hon ser ju så skruttig ut!” Jag blir så upprymd över beslutsamheten hos detta krutpaket att jag bestämmer mig för att följa efter henne. Kan hon så kan jag!

Vi går över mållinjen samtidigt, gumman och jag. Hon ser fullkomligt oberörd ut och tycks tänka på vad hon ska äta till middag. Jag gråter. Huruvida det är tårar av tacksamhet eller utmattning vet jag inte. Loppet har tagit nästan fem timmar, men det gör mig ingenting att tiden inte hamnar på någon världsrekordlista. Jag gjorde det enkom för att spränga mina egna barriärer.

Två år senare står jag återigen vid startlinjen. Bara för att jag kan.

Because I’m happy
Clap along if you feel like happiness is the truth

~Pharrell Williams~