Meditationens ädla konst

Pagoden i Dhamma Giri

Jag sitter och tjuvlyssnar till ett telefonsamtal mellan Niklas och hans syster. Det sker inte särskilt diskret så jag vet ärligt talat inte om ”tjuvlyssna” är rätt ord. Framför allt inte de gånger jag lägger mig i konversationen …

Nåväl, syskonparet pratar om det aktuella ämnet meditation. Min tolkning är att det råder samstämmighet kring att det inte nödvändigtvis behöver se ut på ett visst sätt.

Niklas målar upp den traditionella meditationssynen med överdrivna penseldrag. Han går gärna igång på alla cylindrar när det kommer till andliga ritualer: ”Vem är det som säger att man måste sitta i lotusställning och samtidigt sjunga något konstigt mantra som ingen jävel förstår?”

Jag spetsar öronen och börjar misstänka att sambon har tagit fram den stora släggan. Det finns inte en enda övertygelse som överlever dess slag. ”Som om jag skulle meditera bättre om benen är i kors”, fortsätter han. ”Jag mediterar när jag är ute i skogen med Lukas eller när jag kör bil. Det är inte svårare än så. Fan!” Varannan mening innehåller en svordom. Han har definitivt tagit fram den stora släggan.

Jag sitter i rummet bredvid och nickar instämmande medan tankarna letar sig tillbaka i tiden. Inför mitt sinnes öga spelas det upp en film där jag sitter på en blå meditationskudde. När jag reser mig svider det i arslet och höfterna gör kluckande ljud. Jag har spenderat många timmar i skräddarställning den här dagen, inte konstigt att kroppen protesterar.

Meditationscentret ligger i Igatpuri, knappt tre timmar utanför Mumbai. Tekniken som tillämpas här kallas Vipassana och sägs härröra från Buddha. Den bakomliggande tanken är att lära sig lägga märke till tingens obeständighet. Alla känslor är föränderliga: de kommer och går. All smärta är föränderlig: den kommer och går. All njutning är föränderlig: den kommer och går. 

En Vipassana-kurs är meditationens motsvarighet till löpningens maraton. Den stora dosen meditation, ungefär tio timmar per dag i tio dagar, åtföljs av ett antal noggrant beskrivna föreskrifter. De första är självklarheter som på sätt och vis påminner om de tio budorden. Man får inte stjäla, döda, ha sex, ljuga eller använda berusningsmedel. Vidare ska man avstå från religiöst utövande, fysisk träning, läsa, skriva och lyssna till musik. Slutligen ska man inte tala eller ta upp ögonkontakt med någon.

Allt vilar på en icke-religiös bakgrund och passar mig ypperligt. Tydlig struktur och tystnad är precis vad jag behöver. Allt som krävs är att jag infinner mig. Så jag infinner mig.

Under den första veckan genomlider jag otaliga möten med mina inre demoner. Deras röster är så tydliga i tystnaden. Du som haft oroliga nätter vet vad jag pratar om. Det är de där hemska tankarna som hemsöker dig i vargtimmen – de som bär ansvaret för uppdateringen av ”saker-jag-borde-gjort-eller-ha-ångest-för-listan”. I allmänhet är det ingen lustfylld läsning.


På den åttonde dagen går det åt pipsvängen med att följa föreskrifterna. När du suttit länge på häcken – i mitt fall en nybörjarhäck vad gäller den här tekniken – är det lätt att hitta anledningar till att gå utanför regelboken. Jag gör yoga på mitt rum för att avhjälpa smärtan som ansamlats i min stela kropp. Låter musklerna arbeta, ökar takten successivt och märker hur skönt det är att låsa upp höften och ryggraden. En pirrande känsla av att vara levande börjar infinna sig.

Under kursens sista dagar upprepas regelbrotten, om än i liten skala: jag smygläser, smygtränar, smygsjunger och smygäter. Trots det – eller rättare sagt, tack vare det – finns drivkraften att sitta pall i skräddarställning, men redan där börjar jag misstänka att det finns andra sätt att komma åt stillheten. 


Det har gått åtta år sedan min vistelse på den blå kudden. Vipassana gav mycket, för den fann mig under en period då jag behövde trycka på pausknappen och lyssna inåt. Då var det skönt med en stund under korkeken. Nu skulle jag inte få för mig att sätta mig där igen.

Meditation kan se olika ut för var och en av oss. För vissa är det att cykla mil efter mil på en landsvägscykel, andra plockar svamp i skogen. Människor som älskar sitt jobb mediterar när de arbetar. Vår bilmekaniker är ett sådant exempel. För honom finns det inget bättre än att skruva och fixa, och han har inga problem med att spendera tio timmar i verkstaden på en söndag.

Meditation handlar om en inre riktning, ett syfte, inte om tillvägagångssätt. Om mitt mål är att hitta mig själv och jag väljer att närma mig det genom att sitta med korslagda ben på en kudde, kommer jag slutligen att hitta det jag söker efter. Inte på grund av de korslagda benen, utan för att jag bestämt mig för att ta reda på vem jag är. Men det är oerhört tidskrävande. Jag har inte den tiden, och jag är knappast ensam om att känna så.