Meditationens ädla konst

Lotus
Foto: Laila Langö

Jag sitter och tjuvlyssnar till ett telefonsamtal mellan Niklas och hans syster. Ja, jag brukar faktiskt leka fluga på väggen under många av hans samtal. Det sker inte särskilt diskret, så jag vet ärligt talat inte om ”tjuvlyssna” är rätt ord att använda här. Framför allt inte när jag lägger mig i konversationen…

Nåväl, syskonparet pratar om det aktuella ämnet meditation. Min tolkning är att det råder samstämmighet kring att det inte nödvändigtvis behöver se ut på ett visst sätt.

Niklas målar upp den traditionella meditationssynen med överdrivna penseldrag. Han går gärna igång på alla cylindrar när det kommer till andliga myter. ”Vem är det som säger att man ska sitta i lotusställning och samtidigt sjunga något konstigt mantra som ingen jävel förstår?” utbryter han.

Jag spetsar öronen. Nu har sambon tagit fram den stora släggan. Det finns inte en enda övertygelse som överlever dess slag, tro mig. I synnerhet inte sådana som har med andlighet att göra. ”Som om jag skulle meditera bättre om jag har benen i kors” fnyser han. ”Jag mediterar ju när jag är ute i skogen med Lukas! Eller när jag kör bil. Det är inte svårare än så. Fan!”

Nästan varje mening innehåller någon sorts svordom. Niklas har definitivt tagit fram den stora släggan.

Jag sitter i rummet bredvid och nickar instämmande medan tankarna letar sig ett antal år tillbaka i tiden. Inför mitt sinnes öga spelas det upp en film om hur jag sitter på en blå meditationskudde. När jag reser mig upp märker jag att det svider i arslet och att höfterna gör märkliga, kluckande ljud. Jag har spenderat tio timmar i skräddarställning den här dagen. Inte konstigt att kroppen protesterar.

Meditationscentret ligger i Igatpuri, knappt tre timmar utanför Mumbai. Tekniken som tillämpas här kallas Vipassana och sägs härröra från Buddha. Den bakomliggande tanken är att lära sig lägga märke till tingens obeständighet. Alla känslor är föränderliga; de kommer och går. All smärta är föränderlig; den kommer och går. All njutning är föränderlig; den kommer och går. Min upplevelse är inte alls att smärta är föränderlig. Den ömmande bakdelen vittnar om något helt annat.

En Vipassana-kurs är meditationens motsvarighet till löpningens maraton. Det är en mental bootcamp. Den stora dosen meditation, ungefär tio timmar per dag i tio dagar, åtföljs av ett antal noggrant beskrivna föreskrifter. De första är självklarheter, som på sätt och vis påminner om de tio budorden. Man får inte stjäla, döda, ha sex, ljuga eller använda berusningsmedel. Vidare ska man avstå från religiöst utövande, fysisk träning, läsa, skriva och lyssna till musik. Slutligen ska man inte tala eller ta upp ögonkontakt med någon. Allt detta vilar på en icke-religiös bakgrund och passar mig som hand i handske. En tydlig struktur och tystnad är precis vad jag behöver. Och allt som krävs är att jag infinner mig.

Så jag infinner mig.

Men efter åtta dagar går det åt pipsvängen med att följa föreskrifterna. Ja, det är väl lika bra att erkänna att det där med att följa regler inte är min starka sida. Framför allt inte när jag inte ser någon som helst mening med dem. Tro mig, när du suttit länge på häcken – i mitt fall en nybörjarhäck vad gäller meditation – är det lätt att hitta anledningar till att gå utanför regelboken. Så jag gör smygyoga på mitt rum. Inte nog med det. Jag tjuvläser en bok. Den är inte särskilt bra, men själva akten av att läsa ger mig tillfredsställelse. Det ger mig fristad för en stund.

Efter kursen har det trots mina regelbrott skett en märkbar förändring inombords. Jag känner mig något lugnare och mer tillfreds med mig själv. Intuitionen har skärpts och jag har många clairvoyanta episoder. Jag fortsätter meditera under några månader men märker snart att något saknas. Detta något är glädje.

 

*                *                *

 

Det har nu gått åtta år sedan min vistelse på den där blå kudden. Den gav mig mycket, för jag behövde verkligen stanna upp just då, men min syn på meditation har förändrats radikalt sedan dess. Den första insikten jag vill dela med mig av är att var och en av oss har ett eget sätt att meditera på. För vissa är det att cykla mil efter mil på en landsvägscykel. För andra är det att plocka svamp i skogen. Människor som älskar sitt jobb mediterar när de arbetar. Vår bilmekaniker är ett sådant exempel. För honom finns det inget bättre än att skruva och fixa med bilar. Några gillar faktiskt att sitta på blå kuddar och meditera med slutna ögon (jag förstår verkligen inte varför, men låt gå). Vad jag försöker säga är följande: Sluta lyssna till vad andra berättar kring meditation och hitta ditt sätt. Hitta glädjen. Eller, som Joseph Campbell sa, ”Follow your bliss”.

Den andra insikten är att meditation handlar om en inre riktning, ett syfte, och inte om tillvägagångssätt. Om mitt syfte är att hitta mig själv och jag väljer att sitta med korslagda ben på en kudde, så kommer jag slutligen att hitta mig själv. Inte på grund av att jag suttit med korslagda ben, utan för att jag bestämt mig för att ta reda på vem jag är. Men det är oerhört tidskrävande. Jag har inte den tiden. Eller lusten. Jag är knappast ensam här i västvärlden om att känna så. Jag vill hellre snöra på mig joggingskorna. Eller skriva ett blogginlägg. Eller lära mig barréackord på gitarren. Eller tvätta bilen. Nej, förresten. Stryk det sista.

Meditation är att uttrycka vad hjärtat vill. Det är den tredje insikten.

 

*                *                *

 

På TED talks berättar den brittiske författaren Ken Robinson om en konversation han hade med Dame Gillian Lynne. Denna Dame är inte vilken dam som helst. Hon är en känd koreograf som har gjort stora uppsättningar av bland annat Cats och The Phantom of the Opera i England.

Under 30-talet fick Gillians föräldrar ett brev från skolan. Lärarna trodde att flickan hade inlärningssvårigheter eftersom hon inte kunde koncentrera sig på skolarbetet. Gillian och hennes mor besökte en läkare och beskrev problemet. Efter att ha lyssnat i tjugo minuter bad läkaren om ett privat samtal med modern. Gillian fick vänta kvar på kontoret. När de lämnade rummet satte han på radion som stod på skrivbordet. ”Titta på henne nu” sa läkaren då de stängt dörren. Gillian, som suttit stilla under hela mötet, var plötsligt uppe på golvet. Hon dansade. Och dansade. Och dansade. Musiken som strömmade från radion hade satt den lilla tjejen i rörelse.

Efter några minuter vände sig läkare till modern och sa ”Gillian är inte sjuk. Hon är en dansare. Ta med henne till en dansskola”. Som sagt så gjort. Resten är historia. Sedan dess har Gillian Lynne verkat som ballerina, dansare och koreograf, och är erkänd världen över för sitt hängivna arbete. Hennes kall är inte att sitta stilla. Det är att dansa. Det är hennes meditation.

Vad är din?