Meditationens ädla konst

Jag sitter och tjuvlyssnar till ett telefonsamtal mellan Niklas och hans syster. Ja, jag brukar leka fluga på väggen under många av hans samtal. Det sker inte särskilt diskret så jag vet ärligt talat inte om ”tjuvlyssna” är rätt ord. Framför allt inte de gånger jag lägger mig i konversationen …

Nåväl, syskonparet pratar om det aktuella ämnet meditation. Min tolkning är att det råder samstämmighet kring att det inte nödvändigtvis behöver se ut på ett visst sätt.

Niklas målar upp den traditionella meditationssynen med överdrivna penseldrag. Han går gärna igång på alla cylindrar när det kommer till andliga myter. ”Vem är det som säger att man ska sitta i lotusställning och samtidigt sjunga något konstigt mantra som ingen jävel förstår?” utbryter han.

Jag spetsar öronen och börjar misstänka att sambon har tagit fram den stora släggan. Det finns inte en enda övertygelse som överlever dess slag. ”Som om jag skulle meditera bättre om jag har benen i kors”, fnyser han. ”Jag mediterar ju när jag är ute i skogen med Lukas. Eller när jag kör bil. Det är inte svårare än så. Fan!” Nästan varje mening innehåller någon sorts svordom. Niklas har definitivt tagit fram den stora släggan.

Jag sitter i rummet bredvid och nickar instämmande medan tankarna letar sig ett antal år tillbaka i tiden. Inför mitt sinnes öga spelas det upp en film om hur jag sitter på en blå meditationskudde. När jag reser mig upp märker jag att det svider i arslet och att höfterna gör märkliga, kluckande ljud. Jag har spenderat tio timmar i skräddarställning den här dagen. Inte konstigt att kroppen protesterar.

Meditationscentret ligger i Igatpuri, knappt tre timmar utanför Mumbai. Tekniken som tillämpas här kallas Vipassana och sägs härröra från Buddha. Den bakomliggande tanken är att lära sig lägga märke till tingens obeständighet. Alla känslor är föränderliga; de kommer och går. All smärta är föränderlig; den kommer och går. All njutning är föränderlig; den kommer och går. Min upplevelse är inte alls att smärta är föränderlig. En ömmande bakdel vittnar om något helt annat.

En Vipassana-kurs är meditationens motsvarighet till löpningens maraton: en mental bootcamp. Den stora dosen meditation, ungefär tio timmar per dag i tio dagar, åtföljs av ett antal noggrant beskrivna föreskrifter. De första är självklarheter som på sätt och vis påminner om de tio budorden. Man får inte stjäla, döda, ha sex, ljuga eller använda berusningsmedel. Vidare ska man avstå från religiöst utövande, fysisk träning, läsa, skriva och lyssna till musik. Slutligen ska man inte tala eller ta upp ögonkontakt med någon. Allt vilar på en icke-religiös bakgrund och passar mig som hand i handske. En tydlig struktur och tystnad är precis vad jag behöver. Allt som krävs är att jag infinner mig.

Så jag infinner mig.

Under den första veckan genomlider jag otaliga möten med mina inre demoner. Deras röster är oerhört tydliga i tystnaden, när alla distraktioner är borttagna. Alla som haft oroliga nätter vet vad jag pratar om. Det är de där rösterna som hemsöker en i vargtimmen och som anser sig vara ansvariga för uppdateringen av ”saker-jag-borde-ha-ångest-för-listan”. I allmänhet är det ingen lustfylld läsning.


På den åttonde dagen går det åt pipsvängen med att följa föreskrifterna. Tro mig, när du suttit länge på häcken – i mitt fall en nybörjarhäck vad gäller den här sortens meditation – är det lätt att hitta anledningar till att gå utanför regelboken. Så jag gör yoga på mitt rum för att avhjälpa lite av den smärta som ansamlats i min stela kropp. Jag låter musklerna arbeta, ökar takten successivt och märker hur skönt det är att låsa upp höften och ryggraden. En pirrande känsla av att vara levande börjar infinna sig, och den tycks vara helt ok med att gå förbi bestämmelserna för en stund.

Under kursens sista dagar upprepas regelbrotten, om än i liten skala: jag smygläser, smygtränar, smygsjunger och smygäter. (Fråga mig om du vill veta hur man sjunger så att det inte hörs eller gömmer mat under kläderna så att det inte syns.) Trots det – eller rättare sagt, tack vare det – finns drivkraften att sitta pall under kvarvarande timmar av meditation. Det är under dessa timmar som jag lägger märke till att tystnaden har blivit min vän. Den har kommit så nära att den finns i varje andetag; så nära att jag vill utforska om den har något att berätta. Under den allra sista dagen beslutar jag mig således för att övertala ledningen om att låta mig stanna kvar som volontär under nästkommande kurs.

Som sagt, så gjort. Men det är en helt annan historia …


Det har nu gått åtta år sedan min vistelse på den där blå kudden. Den gav mig mycket, för den inträffade under en period i mitt liv då jag behövde trycka på pausknappen och lyssna inåt. Just då behövde min stund under korkeken. Men min syn på vad meditation är har förändrats radikalt sedan dess. Nu ser jag att meditation kan se olika ut för var och en av oss. För vissa är det att cykla mil efter mil på en landsvägscykel. För andra är det att plocka svamp i skogen. Människor som älskar sitt jobb mediterar när de arbetar. Vår bilmekaniker är ett sådant exempel. För honom finns det inget bättre än att skruva och fixa, och han har inga problem med att spendera tio timmar i verkstaden på en söndag.

Vad jag försöker säga är följande: Sluta lyssna till vad andra berättar kring meditation och hitta ditt sätt. Hitta glädjen. Eller, som Joseph Campbell sa: Follow your bliss.

Meditation handlar om en inre riktning, ett syfte, och inte om tillvägagångssätt. Om mitt syfte är att hitta mig själv och jag väljer att närma mig det genom att sitta med korslagda ben på en blå kudde, så kommer jag slutligen att hitta mig själv. Inte på grund av att jag suttit med korslagda ben, utan för att jag bestämt mig för att ta reda på vem jag är. Men det är oerhört tidskrävande. Jag har inte den tiden. Eller lusten. Och jag är knappast ensam om att känna så. Jag vill hellre paddla kajak eller skriva ett blogginlägg eller lära mig barréackord på gitarren.

Meditation är att uttrycka vad hjärtat vill.


I en TED talks-föreläsning berättar den brittiske författaren Ken Robinson om Dame Gillian Lynne. Denna Dame är inte vilken dam som helst. Hon är en känd koreograf som har gjort stora uppsättningar av bland annat Cats och The Phantom of the Opera.

Under 30-talet fick Gillians föräldrar ett brev från skolan. Lärarna trodde att flickan hade inlärningssvårigheter eftersom hon inte kunde koncentrera sig på skolarbetet. Gillian och hennes mor besökte en läkare och beskrev problemet. Efter att ha lyssnat i tjugo minuter bad läkaren om ett privat samtal med modern. Gillian fick vänta kvar på kontoret. När de lämnade rummet satte han på radion som stod på skrivbordet. ”Titta på henne nu”, sa läkaren då de stängt dörren. Gillian, som suttit stilla under hela mötet, var plötsligt uppe på golvet. Hon dansade. Och dansade. Och dansade. Musiken som strömmade från radion hade satt den lilla tjejen i rörelse.

Efter några minuter vände sig läkare till modern och sa: ”Gillian är inte sjuk. Hon är en dansare. Ta med henne till en dansskola.” Resten är historia. Sedan dess har Gillian Lynne verkat som ballerina, dansare och koreograf, och är erkänd världen över för sitt hängivna arbete. Hennes kall är inte att sitta stilla. Det är att dansa. Det är hennes meditation.

Vad är din?