Min vän

Du som läser detta kan säkert känna igen dig i följande: du vaknar en morgon och gör det du brukar göra. Du brygger ditt kaffe och gör i ordning din frukost. Om det är helg så kan det hända att du knäpper på teven för att se om Nyhetsmorgon bjuder på någon trevlig musikupplevelse. Om det är måndag så sätter du dig kanske i bilen för att åka till jobbet. Det är, med andra ord, en helt vanlig dag.

Det du inte vet, är att universums krafter har medverkat i en konspiration. Just den här dagen har gudarna kokat ihop ett möte som kommer att förändra hela din tillvaro.

En lördag i april 2010 var en sådan dag för mig. Efter morgonmålet åkte Niklas och jag till Hundstallet i Stockholm för att hälsa på, och på vägen dit så fanns inga indikationer på att vi skulle få familjetillökning. Men, som de säger i Amerika: God works in mysterious ways, för på vägen hem satt det en långhårig fyraåring i baksätet. Detta var ingen fyraåring som helst, utan en som verkade vara väldigt nöjd med att ha hittat sin flock.

Lukas, om vi ska vara helt ärliga så var du rätt oborstad då du stormade in i vårt liv, inte bara på pälsmässig nivå, utan även själslig. Det var ingen som hade lärt dig att din eldiga och kraftfulla läggning kunde uttryckas på andra sätt än att jucka på människors ben, göra utfall mot stora fåglar, skrämma slag på grannskapets katter eller jaga hästar. Att rikta om elden i en mer hälsosam riktning fick på så vis bli husses och mattes uppgift, men jag ska villigt erkänna att vi just då saknade de verktyg som krävdes för att lyckas.

Så det fick helt enkelt bli en upptäcktsresa.

Alla som vågat sig ut på en sådan resa vet att det handlar om trial and error. Längs vägen träffade vi många hundtränare och pratade med ett antal självutnämnda experter. Vissa råd, som till exempel att fokusera mycket på att lägga spår och ge dig mental stimulans, visade sig vara klockrena. Andra fungerade inte lika bra. Jag hoppas du kan förlåta oss för de misstag vi gjorde genom att lyssna till dem. Vi visste inte bättre.

Men en sak förstod vi: det är viktigt att bygga upp ett starkt tillitsband. Du hade spenderat dina första år under tveksamma förhållanden och saknade av förståeliga skäl förtroende för människorasen. I början kunde det ta en hel timme att plocka bort en enda fästing, för du hade svårt att slappna av och lita på att vi ville dig väl. Och låt oss inte prata om hur sur du blev när jag försökte rengöra dina öron. Nej, låt oss inte prata om det.

Jag vill hellre prata om vad du lärde mig under de åtta år som vi spenderade tillsammans, Lukas. Genom ditt tydliga och okonstlade språk blev du snabbt min största guru. Din undervisning var visserligen ordlös, men den innehöll mer än vad någon människa lyckats förmedla. Jag ska försöka sammanfatta den i tre enkla punkter:

Tålamod och tillit går hand i hand
”Matte, ta alltid ett extra andetag och ge mig den tid jag behöver när jag ska lära mig något nytt. Om du respekterar att jag behöver utrymme att växa så kommer min tillit till dig att öka. Det är sann vänskap. Men du, förvänta dig inte att allting ska ske över en natt.”

Enkel kommunikation
”Jag är jättebra på att kommunicera rakt och utan filter. Om jag lyfter läppen och mullrar lite åt en människa så betyder det att hon eller han har gått över min gräns. Om jag är hungrig eller vill gå ut så skäller jag ett par gånger, kastar med huvudet och gör några snygga danssteg. Livet är inte svårare än så.”

Lär känna dig själv
”Jag vet vad jag vill, för jag har kontakt med mina instinkter. Om du är uppmärksam på mina signaler och låter bli att försöka förändra mig, så lär du känna min natur. Det är på så vis du lär dig känna din egen natur.”

Så tusen tack, Lukas, för alla de lektioner du bjöd på. Tack för att husse och jag fick hitta på så mycket bus tillsammans med dig. Nu är du fri att springa på de eviga jaktmarkerna, kanske gör du det ihop med farfar Hans och Fanny? Jag hoppas verkligen vi syns igen.

Älskar dig, min vän♥

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *