Motpolernas cirkel

2013-01-03 

RÖSTEN: Det var ett tag sedan, min vän. Long time, no see.

NIKLAS: Det är ett bra uttryck! Long time, no see. Så länge tiden består, ser jag ingenting.

RÖSTEN: Men under tiden lär du dig sant seende, och i tiden krävs tålamod. The Supremes sjunger You Can´t Hurry Love. Det stämmer faktiskt. Du kan inte skynda på din egen beredvillighet, däremot kan du förkorta tiden genom att lägga märke till varför du gör det du gör.

Håll koll på ditt syfte, lägg analyserna åt sidan och ställ en öppen fråga: Vad är det här till för?

NIKLAS: Precis. När jag har en analys eller en tanke kring det jag gör, så har jag avlägsnat mig från inspirationen – min verkliga vilja. Egots tankegångar bygger på en tro om att det jag gör i denna värld måste ge mig någonting. När dessa tankar är frånvarande sker allting ur glädje, inte för att det ska ge mig glädje. Glädje utan världslig orsak är den verkliga orsaken, och den kan vare sig analyseras, sönderdelas eller ifrågasättas. När någonting sker ur en genuin och sann känsla, ja, då är det verkligt.

RÖSTEN: Mycket vackert uttryckt! Det du beskriver är en friktionsfri upplevelse. Den möjliggörs när tanke, ord, känsla och handling ligger i linje med varandra. Ren kommunikation sker när allting genomsyras av samma syfte.

NIKLAS: Jag säger ofta att jag har en stark vilja av ren kommunikation. Man kan också säga att jag har en stark vilja att komma hem, att känna mig själv. Bortom alla symboler och metaforer finns en djupt rotad känsla som är gömd, men som ibland gör sig påmind. Det är denna påminnelse, eller kallelse, jag vill känna. När jag inte känner den, är jag inte hemma.

Man kan förenkla allt det där med att jag vill känna glädje.

RÖSTEN: Vi kan väl prata lite om begreppen ”önskan” och ”vilja”. Finns det någon distinktion mellan dem?

NIKLAS: Möjligtvis finns det en distinktion, men den är ytterst liten. Min verkliga önskan kommer från hjärtat, men den skiljer sig från hur vi ser på önskan i den här världen. ”Följ ditt hjärta”, säger vi, men vanligtvis handlar det om att följa det jag tror är min önskan. Ofta är den självisk och har ingenting med sann önskan att göra, för den är inte för mig själv eller av mig själv, utan den är för alla och av alla.

Samma sak gäller med vilja. Genuin vilja, eller vilja med stort V, är fast rotad i hjärtat. Vilja med litet v handlar om att jag – av mig själv, för mig själv, i en separerad tro – kan välja i världen. Jag tror att alla dessa olika val kan tillföra mig någonting som jag inte har.

RÖSTEN: Kursen talar om den lilla villigheten. Vad handlar den om?

NIKLAS: Den handlar egentligen bara om att öppna sinnet på glänt. Det enda jag behöver göra är att ställa den berömda frågan: Det kanske finns ett annat sätt? Jag är beredd på att se åtminstone en liten skymt av en annan väg än den jag tidigare gått. Beredvilligheten kräver ingen ansträngning från min sida. Jag behöver inte göra någonting, men jag behöver förstå, att det jag valde att se inte gav mig mitt hjärtas önskan. Eftersom det inte gav mig mitt hjärtas önskan så finns det kanske ett alternativ?

RÖSTEN: Ja. I Handledning för Lärare står det något intressant kring vilja: Det finns ett sätt att komma undan [magitankar, eller egots tankegångar]. Det går att lära sig och lära ut, men det kräver tålamod och oändligt stor villighet.

Detta tycks motsäga informationen om den lilla villigheten, eller hur?

NIKLAS: På ett plan vet jag ingenting om mina framsteg. Det som har varit hjälpfullt för min del, och som Kursen har bidragit till, är att försöka låta bli att definiera. Vad är oändligt stor villighet? Och vad är liten villighet? Har jag enorm vilja eller är den ringa? Jag vet inte. Behöver jag verkligen veta det? Nej.

Det enda jag känner, är att jag inte nöjer mig förrän jag har fått se allt som finns att se. Jag lägger mig inte i med vilken takt detta sker eller vilka framsteg jag gör.

RÖSTEN: Tack. På sätt och vis skulle det vara märkligt att lägga sig i någonting som redan är klart. Det gäller hela din resa, som ju är överspelad:

Tiden är ett påhitt, ett trick, en stor illusion i vilken skepnader kommer och går som genom magi. Men det finns en plan bakom skenbilderna som inte förändras. Manuskriptet är skrivet. Den tidpunkt när upplevelsen kommer för att göra slut på ditt tvivel är bestämd. För vi ser bara resan från den punkt där den slutade, och därifrån ser vi tillbaka på den, och inbillar oss att vi gör den ännu en gång; och går mentalt igenom det som har skett. (A-158.4)

NIKLAS (flinar): Tänk att sätta igång teven på morgonen och höra: Det vi nu ska läsa upp för dig är inte alls nytt. Det finns inga nyheter, för allting har redan skett …

RÖSTEN: … det skedde dessutom under ett ögonblick som aldrig fanns! Nyheterna är för övrigt ett fantastiskt exempel på hur samma sak spelar upp sig gång på gång. Detta ser vi inte, för vi låter oss luras av att det är olika platser och skepnader. Förresten, finns det någon skillnad mellan glada och dåliga nyheter?

NIKLAS: Nej. Hur kan det finnas glada nyheter om jag inte tror på de dåliga? Allting bygger på motpoler: svart och vitt, glädje och elände, liv och död, tid och otid.

RÖSTEN: Så vad fanns före tid och otid? Eller rättare sagt, vad finns före tid och otid?

NIKLAS: Jag vet inte.

RÖSTEN: Är du säker på att du inte vet? Jag menar, hur kan du inte veta?

NIKLAS: För att min tro om vetskap, och då talar jag inte om vetskap med stort V, är en tro om tankens förmåga att definiera det som inte går att definiera. I denna tro kan jag inte veta.

RÖSTEN: Sant, men tänk om min fråga riktar sig förbi tron, till hjärtats öron? Tänk om jag, bara för ett ögonblick, ger dig en skalpell som skär rakt igenom tid och rum? Det enda jag ber om, är att du öppnar dig för upplevelsen nu, för det som eventuellt finns bortom svaret ”jag vet inte”.

Vad innebär ”jag vet inte”? Jo, det kan betyda två saker. Den ena handlar om motpoler. Du har en övertygelse om att antingen veta eller inte veta. Då har du glömt att vetskap med stort V inte har något ”jag” som bihang. Vetskap är.

Det kan också komma från en annan plats; en ödmjuk och nyfiken plats som ligger bortom kontraster. Där översätts ”jag vet inte” till ”vad är det här till för?” Där finns det en öppenhet.

Just nu har vi berört det som ligger till grund för allting: det ursprungliga misstaget. Vi kan kalla det separationens vagga, eller motpolernas centrum. Detta vet jag/detta vet jag inte, detta är naturligt/detta är övernaturligt, detta förstår jag/detta ligger bortom min förståelse. Men vad är det som ligger bortom din förståelse? Hur vet du att det ens finns någonting där? Vem definierar? Kan du verkligen förstå något och samtidigt veta att något annat finns bortom din förståelse?

NIKLAS: För mig betyder ”jag vet inte” att jag inte har någon egen vilja att definiera, begreppsorientera eller analysera. Åtminstone är det så i denna stund.

RÖSTEN: Ja, och i denna stund har du vetskap om detta. Det måste innebära att ”jag vet” och ”jag vet inte” är samma sak.

NIKLAS: Det låter rimligt.

RÖSTEN: Ser du hur vår ordlek kan användas på ett gynnsamt sätt, som en skalpell? Det finns ingen tankeslöja i världen som kan stå emot dess skärpa.

NIKLAS: Jag känner att förståelsen kring motpoler sjönk lite djupare. Du vet ju att jag uppskattar sådant som utmanar mitt sinne. Allt det vi pratar om är en paradox, och det fina är att paradoxen inte finns. Alltså är det en skenbar paradox, precis som EKIM. Den lär mig en massa, samtidigt som den för mig till en punkt där jag inser att det aldrig fanns någonting att lära.

RÖSTEN: Visst är det snillrikt! På så vis sluts motpolernas cirkel, och när detta sker finns inga motpoler. En cirkel är trots allt en cirkel. Eller, som man brukar säga inom idrotten: ”Bollen är rund och allt kan hända!”

NIKLAS: Jag brukar säga: ”I teorin är jag oviss men i upplevelsen är jag viss”. Om jag har visshet kring någonting, är jag viss. Men om jag är oviss så har jag ofta ett behov av att tala någon till rätta eller korrigera något som är fel. För det är bara ur ovisshetens tillstånd som jag tror att detta behov finns.

RÖSTEN: Låt oss nu tillämpa ordleken igen. Vi har just konstaterat sambandet mellan ”jag vet” och ”jag vet inte”. ”Visshet” och ”ovisshet” måste lyda under samma lag. I absolut mening kan det väl aldrig finnas några skiljelinjer?

NIKLAS: Nej. Jag ska göra ett tappert försök att lappa ihop detta ur ett metafysiskt perspektiv. Kursen beskriver det ungefär så här: genom att se vad som inte är så kommer du se vad som är. ”Jag vet inte” är ett begrepp som används ur ett relativt perspektiv, med andra ord är det kopplat till den här världen. Jag tror att jag vet någonting om verkligheten, och att den är lika med världen så som jag ser den. Jag tror mig veta vad mitt liv innebär, hur det ska levas och vilka vägar jag bör gå.

Plötsligt kommer jag till en punkt där jag börjar ifrågasätta skådespelet, inklusive alla övertygelser och föreställningar jag har burit på. Till sist kommer det som jag trodde att jag visste, bytas ut mot ”jag vet inte”, för jag kan ju inte ha vetskap om någonting som inte är sant! Det jag trodde var verkligt, var inte verkligt, och eftersom det var overkligt, så måste jag uppleva det som är verkligt … och därför är ”visshet” och ”ovisshet” samma sak.

RÖSTEN: Där satte du spiken på huvudet! Huvudet på spiken, menar jag. Det du säger kan kopplas till ”ingenting verkligt kan hotas” och ”ingenting overkligt existerar”. Dessa två begrepp har samma innebörd.

NIKLAS: Ja. Och ”ovisshet” har samma innebörd som ”jag vet inte”. Så länge jag tror att jag vet någonting om världen, är jag oviss eftersom den hela tiden är i förändring. Den kan aldrig ge mig det mitt hjärta önskar, och då måste jag vara oviss eftersom jag aldrig får några konkreta eller bestående svar. Men när ovissheten har ifrågasatts, så måste vissheten och vetskapen återfödas.

RÖSTEN: Och denna vetskap har ingen motsvarighet.

NIKLAS: Exakt.

RÖSTEN: Nu har vi övergått från att skära med en liten skalpell till att svinga med ett mäktigt lasersvärd. Hädanefter ska jag kalla dig Mr. Skywalker. Tack för att du finns.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *