Motpolernas cirkel

2013-01-03 

RÖSTEN: Det var ett tag sedan, min vän. Long time, no see.

NIKLAS: Det är ett bra uttryck! Long time, no see. Så länge som tiden består, ser jag ingenting.

RÖSTEN: Men under tiden lär du dig sant seende, och i tiden krävs tålamod. The Supremes sjunger You Can´t Hurry Love. Det stämmer faktiskt. Du kan inte skynda på din egen beredvillighet, däremot kan du förkorta tiden genom att lägga märke till varför du gör det du gör.

Håll koll på ditt syfte, lägg analyserna åt sidan och ställ en öppen fråga: Vad är det här till för?

NIKLAS: Precis. När jag har en analys eller en tanke kring det jag gör, så har jag avlägsnat mig från inspirationen – min verkliga vilja. Egots tankegångar bygger på en tro om att det jag gör i denna värld måste ge mig någonting. När dessa tankar är frånvarande sker allting ur glädje, inte för att det ska ge mig glädje. Glädje utan världslig orsak är den verkliga orsaken, och den kan vare sig analyseras, sönderdelas eller ifrågasättas. När någonting sker ur en genuin och sann känsla, ja, då är det verkligt.

RÖSTEN: Mycket vackert uttryckt! Det du beskriver är en ren och friktionsfri upplevelse. Den möjliggörs när tanke, ord, känsla och handling ligger i linje med varandra. Ren kommunikation sker när allting genomsyras av samma syfte, och däri ligger din frigörelse. Svårare än så är det inte.

NIKLAS: Jag har ju sagt att jag har en stark vilja av ren kommunikation. Man kan också säga att jag har en stark vilja av att komma hem, att känna mig själv. Bortom alla symboler och metaforer finns en djupt rotad känsla, som är gömd, men som ibland gör sig påmind. Det är denna påminnelse, eller kallelse, som jag vill känna. När jag inte känner den, är jag inte hemma.

Man kan förenkla allt det där med att jag vill känna glädje.

RÖSTEN: Låt oss prata lite om begreppen ”önskan” och ”vilja”. Finns det någon distinktion där?

NIKLAS: Möjligtvis finns en liten distinktion, men den är ytterst liten. Min egentliga och verkliga önskan kommer från hjärtat, men den skiljer sig från hur vi ser på önskan i den här världen. ”Följ ditt hjärta”, säger vi, men vanligtvis handlar det om att följa det som jag tror är min önskan. Ofta är den självisk och har ingenting med verklig önskan att göra. Min verkliga önskan är inte för mig själv eller av mig själv, utan den är för alla och av alla. Igenkänningen ses som En.

Samma sak gäller med vilja. Genuin vilja, eller vilja med stort V, är fast rotad i hjärtat. Vilja med litet v handlar om att jag – av mig själv, för mig själv, i en separerad tro – kan välja i världen. Jag tror att alla dessa olika val ska tillföra mig någonting som jag inte har.

RÖSTEN: Kursen talar om ”den lilla villigheten”. Vad handlar den om?

NIKLAS: Den lilla villigheten handlar egentligen bara om att öppna sinnet på glänt. Det enda jag behöver göra är att ställa den berömda frågan: Det kanske finns ett annat sätt? Jag är beredd att åtminstone få se en liten, liten skymt av en annan väg än den jag har gått. Beredvilligheten kräver ingen ansträngning från min sida. Jag behöver inte göra någonting, men jag behöver förstå… om än så lite, att det jag har valt att se inte gav mig mitt hjärtas önskan. Och eftersom det inte gav mig mitt hjärtas önskan finns det kanske ett alternativ?

RÖSTEN: Precis. I Handledning för Lärare står det något intressant kring vilja. Denna information ”råkade” glida in långt bak i boken, kanske för att folk inte ska avskräckas: Det finns ett sätt att komma undan [magitankar, eller egots tankegångar]. Det går att lära sig och lära ut, men det kräver tålamod och oändligt stor villighet.

Detta tycks ju motsäga informationen om den lilla villigheten, eller hur?

NIKLAS: Ingen aning. På ett plan vet jag ingenting om den så kallade processen eller om mina framsteg. Det som har varit hjälpfullt för min del, och som Kursen har bidragit till, är att försöka låta bli att definiera. Vad är oändligt stor villighet? Och vad är lite villighet? Har jag enorm villighet eller är den liten? Jag vet inte. Behöver jag veta det? Nej, egentligen inte.

Det enda jag känner, är att jag inte nöjer mig förrän jag har fått se allt som finns att se. Jag lägger mig inte i med vilken takt detta sker eller vilka framsteg jag gör.

RÖSTEN: Tack. Det skulle vara märkligt att lägga sig i någonting som redan är klart. Det gäller för övrigt hela din resa, som ju redan är överspelad:

Tiden är ett påhitt, ett trick, en stor illusion i vilken skepnader kommer och går som genom magi. Men det finns en plan bakom skenbilderna som inte förändras. Manuskriptet är skrivet. Den tidpunkt när upplevelsen kommer för att göra slut på ditt tvivel är bestämd. För vi ser bara resan från den punkt där den slutade, och därifrån ser vi tillbaka på den, och inbillar oss att vi gör den ännu en gång; och går mentalt igenom det som har skett. (A-158.4)

NIKLAS (flinar): Tänk att sätta igång teven på morgonen och höra: De nyheter vi nu läser upp för dig är inte alls nya. Det finns inga nyheter, för allting har redan skett…

RÖSTEN: … och inte nog med det, de skedde under ett ögonblick som aldrig fanns, haha! Nyheterna är för övrigt ett fantastiskt exempel på att samma sak spelar upp sig gång på gång. Det ser vi inte, för vi låter oss luras av att det är olika platser och skepnader. Förresten, finns det någon skillnad mellan glada och dåliga nyheter?

NIKLAS: Nej. Hur kan finnas glada nyheter om jag inte tror på de dåliga? Allting bygger på motpoler: svart och vitt, glädje och elände, liv och död, tid och otid.

RÖSTEN: Så vad fanns före tiden? Eller rättare sagt, vad finns före tiden?

NIKLAS: Jag vet inte.

RÖSTEN: Är du säker på att du inte vet? Jag menar… hur kan du inte veta?

NIKLAS: För att min tro om vetskap, och då talar jag inte om vetskap med stort V, är en tro om tankens förmåga att definiera det som inte går att definiera. I denna tro kan jag inte veta.

RÖSTEN: Sant, men tänk om min fråga riktar sig förbi tron, till hjärtats öron? Tänk om jag, bara för ett ögonblick, ger dig en skalpell som skär rakt igenom tid och rum? Det enda jag ber om är att du öppnar dig för upplevelsen nu, för det som eventuellt finns bortom svaret ”jag vet inte”.

Vad innebär ”jag vet inte”? Jo, det kan innebära två saker. Den ena handlar om motpoler; att du har en övertygelse om att antingen så vet du eller så vet du inte. Då har du glömt att vetskap med stort V inte har något ”jag” som bihang. Vetskap ÄR.

”Jag vet inte” kan också komma från en annan plats; en ödmjuk och nyfiken plats som ligger bortom kontraster. Där översätts ”jag vet inte” till ”vad är det här till för?”. Där är du öppen.

Just nu har vi rört vid det som ligger till grund för allting: det ursprungliga misstaget. Vi kan kalla det separationens vagga, eller motpolernas centrum. Detta vet jag/detta vet jag inte, detta är naturligt/detta är övernaturligt, detta upplever jag/detta upplever jag inte, detta förstår jag/detta ligger bortom min förståelse. Men vad är det som ligger bortom din förståelse? Hur vet du att det ens finns någonting där? Vem definierar? Kan du verkligen förstå någonting och samtidigt veta att någonting annat finns bortom din förståelse.

NIKLAS: För mig betyder ”jag vet inte” att jag inte har någon egen vilja att definiera, begreppsorientera eller analysera. Åtminstone är det så i denna stund.

RÖSTEN: Ja, och detta vet du i denna stund, eller hur? Det måste ju innebära att ”jag vet” och ”jag vet inte” är samma sak?

NIKLAS: Ja, det gör det.

RÖSTEN: Ser du hur vår ordlek kan användas på ett gynnsamt sätt?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Använd leken som en skalpell. Det finns ingen tankeslöja i världen som kan stå emot dess skärpa.

NIKLAS (djupt försjunken i tankar): Hm… hm… hm…

RÖSTEN: Dela nu med dig av dina tankar. Varje gång du säger ”hm”, hör jag att det finns någonting som du vill uttrycka.

NIKLAS: Ja, det är sant. Jag känner att förståelsen kring motpoler sjönk lite djupare. Du vet ju att jag uppskattar sådant som utmanar mitt sinne, om jag kan uttrycka det så. Allt det vi pratar om är en paradox, och det fina är att paradoxen inte finns. Det är en skenbar paradox, precis som EKIM. Den lär mig en massa, samtidigt som den för mig till en punkt där jag inser att det aldrig fanns någonting att lära.

RÖSTEN: Visst är det snillrikt! På så vis sluts motpolernas cirkel, och när den sluts finns det inga motpoler. En cirkel är trots allt en cirkel. Bollen är rund och allt kan hända!

NIKLAS: Jag brukar säga: I teorin är jag oviss men i upplevelsen är jag viss. Om jag har visshet kring någonting så är jag viss. Men om jag är oviss så har jag ofta ett behov av att tala någon till rätta eller korrigera något som är fel. För det är bara ur ovisshetens tillstånd som jag tror att detta behov finns.

RÖSTEN: Så vad är ”viss” och ”oviss”? Låt oss nu tillämpa ordleken igen.

NIKLAS: Jag vet inte vad ovisshet är, men jag vet definitivt vad upplevelse är. Nej, det där var så dåligt att det nästan var roligt…

RÖSTEN: Haha! Ordbajseriet tar aldrig slut. Huvudsaken är att du har roligt.

NIKLAS: Ja, jag tyckte att det var lite skojigt, faktiskt. Men jag kan ta det ur ett elegant metafysiskt perspektiv också.

RÖSTEN: Ok, det får du gärna göra. Vi har just konstaterat att ”jag vet” och ”jag vet inte” är samma sak. Då måste ”visshet” och ”ovisshet” vara samma sak också. I absolut mening kan det väl inte finnas någon skiljelinje mellan någonting?

NIKLAS: Nej, det är ju det som är det jävliga. Hur sjutton ska vi lappa ihop detta på ett vettigt sätt? Jag ska göra ett tappert försök. Kursen förklarar det ungefär såhär: genom att se vad som inte är så kommer du se vad som är. ”Jag vet inte” är ett begrepp som används ur ett relativt perspektiv, med andra ord är det kopplat till den här världen. Jag trodde att jag visste vad verkligheten var, och att den var lika med världen så som jag såg den. Jag trodde mig veta vad mitt liv innebär, hur det ska levas, vilka vägar jag bör gå, hur länge det varar och vad det på ett ungefär kommer att inkludera. Jag trodde mig veta vad som är sant.

Plötsligt kommer jag till en punkt där jag börjar ifrågasätta skådespelet, inklusive alla övertygelser och föreställningar som jag har burit på. Till slut kommer det som jag trodde att jag visste bytas ut mot ”jag vet inte”, för jag kan ju inte ha vetskap om någonting som inte var sant! Det jag trodde var verkligt, var inte verkligt, och eftersom det inte var verkligt så måste jag uppleva det som är verkligt…

(lång paus)

… och därför är ”visshet” och ”ovisshet” samma sak.

RÖSTEN: Där satte du spiken på huvudet, min vän! Huvudet på spiken, menar jag. Det du säger nu kan kopplas till Ingenting verkligt kan hotas och Ingenting overkligt existerar. Båda dessa meningar har samma innebörd.

NIKLAS: Ja. Och ovisshet har samma innebörd som ”jag vet inte”. Så länge som jag tror att jag vet någonting om världen, är jag oviss eftersom den hela tiden är i förändring. Den kan aldrig ge mig det mitt hjärta önskar, och då måste jag bli oviss eftersom jag aldrig får några konkreta, fasta, bestående svar. Men när ovissheten och ”jag vet inte” har ifrågasatts, så måste vissheten och vetskapen återfödas.

RÖSTEN: Och denna vetskap har ingen motsvarighet.

NIKLAS: Exakt.

RÖSTEN: Nu har vi visst övergått från att skära med skalpell till att svinga med lasersvärd. Hädanefter ska jag kalla dig Mister Skywalker. Tack för att du finns. Ingenting kan hota den du är.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *