Om att bli upplyst och hitta en karl

Året är 2008 och jag bestämmer mig för att:

  • bli upplyst, precis som Eckhart Tolle
  • träffa mitt livs kärlek

Kanske inte nödvändigtvis i den ordningen.

För att hjälpa ödet på traven sätter jag mig framför datorn för att skapa ett bildcollage av hur drömkillen ska vara. Ja, jag har börjat ana att det finns något djupare än manifesteringstankarna som presenteras i The Secret, men nöden har ingen lag.

Jag försöker lägga de allra ytligaste aspekterna åt sidan och fokuserar istället på hur jag vill att det ska kännas. Blundar och låter bilderna flöda fram på den inre näthinnan. Att ha roligt är en viktig ingrediens, så jag börjar med att klistra in bild av komikerparet Matt Lucas och David Williams från serien Little Britain.

Romantiken får också vara med på ett hörn. Mannen och kvinnan som sitter på stranden och delar en flaska vin i solnedgången är en perfekt svärmerisymbol. Eftersom jag gillar att röra på mig ackompanjeras de av ett leende par som är ute och träningscyklar tillsammans. Jag klistrar även in ett Aum-tecken, som enligt hinduismen står för treenigheten eller Alltet, för att uppmärksamma universum om att min framtida partner ska ha ett själsligt intresse.

Hur andligt begåvad jag än anser mig vara – jag har trots allt förkovrat mig i många spaltmeter av visdom – tänker jag inte hymla med att utseendet inte spelar någon roll. Jag bläddrar snabbt igenom preferenserna i huvudet. David Beckham kanske? Han har ju rakat huvud, fina ögon och vältränad kropp. Nej, det känns lite för pretentiöst och svåråtkomligt. Istället klistrar jag in ett foto på Niklas från Norrland, en kille jag mötte vid en idrottskonferens för några år sedan. Han duger fint som mall.

Bredvid Niklas hamnar en liten rottweilervalp. Det råder ingen tvekan om att livet kommer innehålla minst en fyrbent kompis, och jag inbillar mig att min kunskap och känsla kring hundar är enorm … även om jag aldrig haft någon egen. Jag har nämligen sett ALLA episoder av Mannen som talar med hundar. 

”Som hundförare är det viktigt att alltid ha en lugn och trygg energi”, säger Cesar Millan. Jag håller med honom fullständigt och visualiserar att jag leder en koppellös flock rottishanar på Götgatan. Det går som en dans! Den vita pudeln som går förbi viftar lyckligt med svansen efter mötet med min väluppfostrade skara.

Drömtillvaron tillsammans med Mister X tar snabbt form på datorskärmen framför mig, men det saknas några komponenter: träd och vatten, så Aum får maka på sig för att ge plats åt en trolsk naturbild. Efter många år i storstaden finns en längtan efter skog och öppna landskap.

Tempot i Stockholms innerstad är på tok för högt. Invånarna har en tom uppsyn och rör sig som om de vore förprogrammerade. Robotarna förflyttar sig oftast med hjälp av tunnelbanetåg. Vid rusningstid flackar blicken rastlöst omkring, för de försöker räkna ut var de ska hoppa på tåget för att komma så nära destinationens utgång som möjligt. Det enda problemet är att de ska in i samma vagn: tågsetets första eller sista. Där trycker de sig in, gärna med hjälp av armbågarna. Det händer att en robot kläms i dörren. Då visslar tågföraren med sin fotbollspipa.


Nästa dag laminerar jag bildcollaget och hänger upp det på kontorets anslagstavla. Min rumskamrat Greta sänker hakan mot bröstet samtidigt som hon lyfter ögonbrynen. Det är hennes sätt att få läsglasögonen att åka ner en bit på näsan. När sikten är fri skänker hon mig en välmenande blick: ”Tror du verkligen det där kommer att fungera?”

Greta är som en äldre syster för mig. Hon har fötterna stadigt planterade på jorden och är begåvad med en stor portion värme och humor. Hon spelar många roller i mitt liv och just nu återspeglar hon mina tvivel. Jag samlar mig lite: ”Det skadar inte att prova, eller hur?” Gretas fingrar blir med ett upptagna av att dansa finsk tango över tangenterna. ”Nej, testa du”, säger hon utan att titta på vare sig mig eller datorskärmen. Rodnaden i ansiktet avslöjar att hon kväver ett skratt. Hon skulle vara en usel pokerspelare.


Veckorna går och det inplastade collaget får vara vittne till många livliga diskussioner. Min besatthet kring att lösa livets mysterium ökar, och arbetskamraterna dras mer eller mindre frivilligt in i den. Andrea, förvaltningens största energiknippe, är en av dem. ”Jag har beslutat mig för att ägna tillvaron åt att ta reda på hur det är att leva helt utan rädsla”, säger jag mitt under ett av våra samtal. Det blir alldeles varmt i bröstet och tårarna trycker på.

Jösses! Sa jag det där högt?

För att Andrea inte ska se att jag blir rörd av mitt eget uttalande, kliar jag mig lite i ögonen, mumlar något om pollenallergi och lutar mig tillbaka i kontorsstolen. Andrea skruvar på sig, stackaren, och börjar prata om en nyutkommen forskningsrapport. Den har ingen koppling till vare sig livet eller allergi.


Undanmanövrerna för att slippa lyssna till mina metafysiska idéer är otaliga. Somliga gör som Andrea och byter samtalsämne. Andra kommer hastigt på att de måste ”träna på gymmet” eller ”gå på ett viktigt möte”.

Sedan finns det människor som blir riktigt irriterade.

”I grund och botten är vi alla ett”, säger jag till min väninna Sarah under en helt vanlig lunchkonversation. Hennes flumribba är tämligen hög, men det finns en gräns när det kommer till absoluta påståenden. ”Jaha! Det måste ju innebära att vi är en enda stor geléklump”, utbryter hon spydigt och gör ålande rörelser med armarna för att illustrera. ”Om vi är ett så måste det betyda att alla ska trycka in sig på mitt pendeltåg för att åka till Kungsängen. Hur skulle det se ut? Kvart i sex står hela gelé… ” Den här gången är det jag som avbryter samtalet. Bäst att tala om något annat innan Sarah omvandlas till en aladåb.

Tro inte för en sekund att bakslaget gör att jag ger upp försöken att upplysa mina kamrater. Hos Göran får jag åtminstone ett litet napp. Han visar sig vara öppen och frågvis, men när han får veta att tiden är en illusion väcks en viss förfäran.

GÖRAN: Vad menar du?

JAG: Tiden är ett verktyg som vi människor har hittat på för att separera våra upplevelser. Den är inte linjär. Tänk dig att du ser tiden uppifrån. Då blir den som en punkt där allting händer samtidigt!

GÖRAN: Men hur ska jag då bestämma träff med någon?

JAG: Ehh …

Jag står med en frågeboll som jag inte kan kasta tillbaka. En gryende insikt börjar ta form inom mig: Laila, se till att ha en förankrad upplevelse innan du börjar prata om de här sakerna. Då kommer inte den här sortens frågor att ställa till några bekymmer för dig. Kom också ihåg, att i teorin vet du absolut ingenting!


Efter fyra månader bestämmer jag mig för att ge upp projektet. Mister X lyser med sin frånvaro och jag är inte upplyst. Jag sätter mig framför datorn och raderar bildcollaget, sedan går jag in på Match.com för att plocka bort min profil. Pragmatikern Göran är anledningen till att den finns där. Jag slutade gå på krogen för några år sedan. Ja, jag slutade faktiskt att gå på festligheter överhuvudtaget, för de kändes så banala.

Göran förstod inte riktigt varför. ”Du kan inte förvänta dig att hitta någon karl om du bara sitter hemma, Laila. Såvida du inte vill ha en dammsugarförsäljare eller någon från Radiotjänst i Kiruna!”


Det går en rysning genom kroppen när jag minns Görans ord om Radiotjänsten, så jag beslutar mig för att göra en sista sökning innan jag trycker på delete-knappen. Kryssrutorna markeras med samma eftertanke: Han ska vara mellan 35-45 år, atletisk, andligt intresserad och betala hyran framför att spendera sina sista pengar på öl.

Ett av söksvaren är ”Blisse” från Kristianstad. Profilen är jättetrevlig och inbjudande, dessutom är karln snygg  – helt i min smak – men jag lämnar honom därhän eftersom den geografiska distansen är så stor. Jag suckar och loggar ut.


Nästa dag dyker det oväntat upp några rader från Kristianstad-Blisse: ”Jag gillar det du skriver på din profil. Vet inte riktigt hur reglerna är, men det skulle vara kul att växla några ord.” Min mage gör en dubbelvolt. ”Jättegärna”, svarar jag och lämnar ut mitt telefonnummer utan en tanke på att skånepågen kan vara seriemördare.

Vårt första samtal vara i fyra timmar. Det visar sig att Blisse heter Niklas och jobbar som kriminalvårdare. Han älskar hundar och vill gärna ha en Rottweiler. Under det senaste året har han spenderat mycket tid åt att studera En Kurs i Mirakler. Bland övriga intressen finns skidåkning, cykling, sång och musik. När vi lägger på luren kommer jag ihåg bildcollaget och fiskar upp det ur datorns papperskorg.

Herregud, det fungerade!


Greta sänker hakan mot bröstet och lyfter ögonbrynen. ”Japp, du hörde rätt. Han överensstämmer helt med mitt collage. Jag prickade till och med in namnet”, säger jag stolt. Greta tar sig förvirrat för huvudet, märkbart tagen av det hon just hört, sedan lyser hon upp. ”Det var som fan! Om det är så enkelt ska jag genast byta ut gubben där hemma mot en ungtupp.” Jag skrattar hejdlöst och lovar att hjälpa henne hitta en riktig hunk.