Om att bli upplyst och hitta en karl

Året är 2008 och jag bestämmer mig för:

1. Att bli upplyst, precis som Eckhart Tolle

2. Att träffa mitt livs kärlek

Kanske inte nödvändigtvis i den ordningen.

För att hjälpa ödet på traven sätter jag mig framför datorn för att skapa ett bildcollage av hur drömkillen ska vara. Ja, jag har börjat ana att det finns något djupare än manifesteringstankarna som presenteras i The Secret, men nöden har faktiskt ingen lag.

Jag försöker lägga de allra ytligaste aspekterna åt sidan och fokuserar istället på hur jag vill att det ska kännas. Jag blundar och låter bilderna flöda fram på den inre näthinnan. Att ha roligt är en viktig ingrediens, så jag börjar med att klistra in bild av komikerparet Matt Lucas och David Williams från humorserien Little Britain.

Romantiken får också vara med på ett hörn. Mannen och kvinnan som sitter på stranden med en flaska vin i solnedgången är en perfekt svärmerisymbol. Eftersom jag gillar att röra på mig ackompanjeras de av ett leende par som är ute och träningscyklar tillsammans. Jag klistrar även in ett Aum-tecken, som enligt hinduismen står för treenigheten eller Alltet, för att uppmärksamma universum om att min framtida partner ska ha ett själsligt intresse.

Hur andligt begåvad jag än anser mig vara – jag har trots allt förkovrat mig i tonvis av djupa texter – tänker jag inte hymla med att utseendet inte spelar någon roll. Jag bläddrar snabbt igenom preferenserna i huvudet. David Beckham kanske? Han har ju rakat huvud, fina ögon och vältränad kropp. Nej, han känns lite för pretentiös och svåråtkomlig. Istället klistrar jag in ett foto på en Niklas som jag träffade vid en idrottskonferens för att tag sedan. Han duger fint som mall, även om han är sambo och bor i norra Norrland.

Bredvid Norrlands-Niklas hamnar en bild av en liten rottweilervalp. Det råder ingen tvekan om att mitt framtida liv kommer innehålla minst en fyrbent kompis. Jag inbillar mig att min kunskap och känsla kring hundar är enorm, även om jag aldrig haft någon egen. Jag har nämligen sett ALLA episoder av Mannen som talar med hundar. ”Som hundförare är det viktigt att alltid ha en lugn och trygg energi”, säger Cesar Millan. Jag håller med honom fullständigt, och visualiserar att jag leder en koppellös flock rottishanar på Götgatan. Det går som en dans! Den lilla vita pudeln som går förbi viftar lyckligt med svansen efter mötet med min väluppfostrade skara.

Drömtillvaron tillsammans med Mister X tar snabbt form på datorskärmen framför mig, men jag märker att det saknas några komponenter: träd och vatten. Aum-tecknet får således maka på sig för att ge plats åt en trolsk naturbild. Efter många år i storstaden skriker systemet efter skog, vatten och öppna landskap. Ja, jag längtar så efter en lugnare tillvaro.

Tempot i Stockholms innerstad är likt många andra storstäder väldigt högt. De flesta går runt med något tomt i blicken och rör sig som om de vore förprogrammerade. Robotarna förflyttar sig oftast med hjälp av tunnelbanetåg. Vid rusningstid flackar blicken rastlöst omkring, för de försöker räkna ut var de ska hoppa på tåget för att komma så nära destinationens utgång som möjligt. Det enda problemet är att många av dem ska in i samma vagn: tågsetets första eller sista. Där trycker de sig in, gärna med hjälp av armbågarna. Det händer att en robot kläms i dörren. Då visslar tågföraren högt med sin fotbollspipa.


Nästa dag laminerar jag bildcollaget och hänger upp det på kontorets anslagstavla. Min rumskamrat Greta sänker hakan mot bröstet samtidigt som hon lyfter ögonbrynen. Det är hennes sätt att få läsglasögonen att åka ner en bit på näsan. När sikten är fri skänker hon mig en välmenande blick: ”Tror du verkligen att det där kommer att fungera?” Greta har levt några år längre än jag och varit med om det mesta. Förutom att ha fötterna stadigt planterade på jorden är hon begåvad med en stor portion värme och humor.

Vi har en god relation, Greta och jag, och jag är glad för att dela kontor med just henne. Hon spelar många roller i mitt liv och just nu återspeglar hon tvivlen inombords. Jag samlar mig lite. ”Det skadar inte att prova, eller hur?” Gretas fingrar blir med ett upptagna av att dansa finsk tango över tangenterna, som om de är på väg att uttrycka något viktigt. ”Nej, prova du”, säger hon utan att titta på vare sig mig eller skärmen. Rodnaden i ansiktet avslöjar att hon kväver ett skratt. Hon skulle vara en usel pokerspelare.


Veckorna går och det inplastade collaget får vara vittne till många livliga diskussioner. Min besatthet kring att lösa livets mysterium ökar, och mina arbetskamrater dras mer eller mindre frivilligt in i den. Andrea, en av de gladaste och mest energifyllda människor jag känner, är en av dem. ”Jag har beslutat mig för att ägna tillvaron åt att ta reda på hur det är att leva helt utan rädsla”, säger jag mitt under ett av våra samtal. Det blir alldeles varmt i bröstet och ögonen börjar vattnas.

Jösses! Sa jag det där högt?

För att Andrea inte ska se att jag blir rörd av mitt eget uttalande kliar jag mig lite i ögonen, lägger benen på skrivbordet och lutar mig tillbaka i kontorsstolen. ”Jag har nog blivit pollenallergisk”, tillägger jag med ett snyft. Andrea skruvar på sig och börjar prata om en forskningsrapport hon just läst. Den har förstås ingenting att göra med vare sig livet eller allergi. Jag gick visst lite för långt …


Undanmanövrerna för att slippa lyssna till mina metafysiska idéer är otaliga. Somliga gör som Andrea och byter samtalsämne. Andra kommer plötsligt på att de måste ”träna på gymmet” eller ”mata kanariefågeln” eller ”gå på ett viktigt möte”. Sedan finns det de som blir riktigt irriterade. ”I grund och botten är vi alla ett”, säger jag till min väninna Sarah vid ett helt vanligt lunchsamtal. Hennes ribba för flummerispråk är tämligen hög, men det finns tydligen en gräns när det kommer till absoluta påståenden. ”Jaha! Det måste ju innebära att vi är en enda stor geléklump”, utbryter hon spydigt och gör ålande rörelser med armarna för att illustrera. ”Om vi är ett så måste det betyda att alla ska trycka in sig på mitt pendeltåg för att åka till Kungsängen. Hur skulle det se ut? Klockan kvart i sex står hela gelé… ” Den här gången är det jag som avbryter samtalet. Bäst att tala om något annat innan Sarah omvandlas till en aladåb.

Tro inte för en sekund att detta bakslag gör att jag ger upp försöken att upplysa mina kära kamrater. Hos Göran får jag åtminstone ett litet napp. Han visar sig vara öppen och frågvis, men när han får veta att tiden är en illusion väcks en viss förfäran i blicken.

GÖRAN: Vad menar du?

JAG: Tiden är ett verktyg som vi människor har hittat på för att separera våra upplevelser. Den är inte linjär. Tänk dig att du ser tiden uppifrån. Då blir den som en punkt där allting händer samtidigt!

GÖRAN: Men hur ska jag då bestämma träff med någon?

JAG: Ehhh …

Jag står med en frågeboll som jag inte kan kasta tillbaka. En gryende insikt börjar ta form inom mig: Laila, se till att ha en förankrad upplevelse innan du börjar prata om de här sakerna. Då kommer inte den här sortens frågor ställa till några bekymmer för dig. Kom också ihåg att i teorin vet du absolut ingenting!


Efter fyra månader bestämmer jag mig för att ge upp mina två projekt. Mister X lyser med sin frånvaro och jag är inte upplyst. Dubbelt mörkt, alltså. Jag sätter mig framför datorn och raderar bildcollaget, sedan går jag in på Match.com för att plocka bort min profil. Pragmatikern Göran är anledningen till att den finns där. Jag slutade nämligen gå på krogen för några år sedan. Ja, jag slutade faktiskt att gå på festligheter överhuvudtaget, för de kändes så banala.

Göran förstod inte riktigt varför. ”Du kan inte förvänta dig att hitta någon karl om du bara sitter hemma, Laila. Såvida du inte vill ha en dammsugarförsäljare eller någon från Radiotjänst i Kiruna!”


Det går en rysning genom kroppen när jag minns Görans ord om Radiotjänst i Kiruna, så jag beslutar mig för att göra en sista sökning innan jag trycker på delete-knappen. Den här gången vill jag inte göra några avsteg från mina preferenser. Kryssrutorna markeras noga och med eftertanke: Han ska vara mellan 35-45 år, atletisk, andligt intresserad och betala hyran framför att spendera sina sista pengar på öl.

Ett av söksvaren är ”Blisse” från Kristianstad. Hans profil är jättetrevlig och inbjudande, dessutom är karln snygg – rakad skalle, fina ögon och vältränad kropp  – men jag lämnar det därhän eftersom den geografiska distansen är så stor. Jag suckar och loggar ut.


Nästa dag dyker det upp några rader från Kristianstad-Blisse: ”Jag gillar det du skriver på din profil. Vet inte riktigt hur reglerna är, men det skulle vara kul att växla några ord”, står det. Min mage gör en dubbelvolt. Vilken tur att jag glömde radera min profil i går! ”Jättegärna”, svarar jag och lämnar ut mitt telefonnummer utan en tanke på att Skånepågen kan vara en seriemördare.

Det visar sig att Blisse heter Niklas och jobbar som kriminalvårdare. Han älskar hundar och vill gärna ha en Rottweiler. Under det senaste året har han spenderat mycket tid åt att studera En Kurs i Mirakler. Bland övriga intressen finns skidåkning, cykling, sång och musik. Vårt första samtal varar i fyra timmar. Jag är såld. När vi lägger på luren kommer jag ihåg bildcollaget och fiskar upp det ur datorns papperskorg.

Herregud, det fungerade!


Greta sänker hakan mot bröstet och tittar mig rakt in i ögonen. ”Japp, du hörde rätt. Han överensstämmer helt med mitt collage. Jag prickade till och med in namnet”, säger jag stolt. Greta kliar sig i huvudet, märkbart tagen av vad hon just hört. Plötsligt lyser hon upp som en sol. ”Det var som fan! Om det är så enkelt ska jag genast byta ut gubben där hemma mot en ungtupp.” Jag skrattar hejdlöst och lovar att hjälpa henne hitta en riktig hunk.