Om att finna mening

2012-09-30:1

InSpirit
”InSpirit” © Oprust Photography

NIKLAS: Låt oss titta närmare på den grundläggande tankegången om att finna mening.

Alla människor vill uppleva någonting som känns meningsfyllt och som betyder något. För att bli nöjda och tillfredsställda spaltar vi upp en massa saker från det dagliga livet som vi tror ska vara meningsfulla och betydelsefulla för oss. Men förr eller senare, i tiden, så måste vi komma dithän där det inte blir riktigt hållbart. Och när det inte blir riktigt hållbart så måste det finnas ett alternativ.

Vårt alternativ har varit En Kurs i Mirakler. Dess innehåll har lett till att vi har ifrågasatt allt vi gör, varför vi gör det, vilket syfte det har, vilken funktion det har för oss. Vi har tittat på alla tankegångar och allt som vi har värderat – så kallade investeringar – men vi fann ingen riktig mening där eftersom de var obeständiga.

Kursen är fylld med tankegångar som har bra effekt eftersom de känns sanna. De känns logiska. Vad de berättar är att det är jag som har valt att tro på någonting som gör att min upplevelse är på ett visst sätt. Och när jag för orsaken tillbaka till mitt sinne börjar jag vandra en ny väg där nya tankegångar successivt lärs in samtidigt som gamla mönster lärs av. Jag får ett helt annat perspektiv.

Under vägens gång kan jag stöta på perioder där min upplevelse är åt helvete. Det kan dyka in tvivel, hopplöshet och ensamhet, och då är det nära till hands att följa med det dömande tanketåget. Ja, men vad fan… jag har gjort övningarna som Kursen förespråkar, jag har studerat och gjort vad jag kan, men vad är meningen? Skulle jag inte få mening genom att jobba med mina tankegångar?

När jag har en hopplös känsla, då kommer jag se hopplöshet. När jag har en känsla av otillräcklighet, då kommer jag känna mig otillräcklig oavsett vart jag vänder mitt huvud. Varför då? Jo, för min otillräckliga tro kommer att söka fram vittnen om min otillräckliga tro. Jag kommer att få min tro, det jag upplever i mig själv, bevittnad och därför behöver jag bryta tron innan den växer mer och mer. Jag behöver kapa min egen tanketråd för att förkorta tiden och därmed mitt eget lidande.

Jag har gått med en felaktig identifiering om vem jag är under en väldigt lång tid. Vi brukar kalla denna identifiering för personligheten. Det är en personlighet som är byggd på yttre omständigheter, där jag hela tiden formas av det jag ser utanför mig. Det är så jag definierar jag mig själv. När jag börjar ifrågasätta personligheten, identiteten, skakar hela egots grundval. Murarna som jag har byggt upp för att bevara mitt ”själv” börjar falla. Hela den ridå som finns för mina ögon börjar vittra sönder när nya tankegångar förs in… ja, egentligen är de inte nya, utan ständiga påminnelser. Klart som sjutton att det känns! Det kan kännas för jävligt.

I själva verket kommer det upp saker och ting till ytan som har varit begravda under en lång, lång, lång tid. Jag missar gåvan med att de äntligen kommer upp eftersom jag definierar mitt eget tillstånd som skit. Jag kanske ser det som en slags tillbakagång.

När jag upplever frid och harmoni, då är allt i sin ordning, då har övningarna i EKIM gått bra. När jag upplever pesten, då har övningarna gått dåligt. Men pesten fanns redan där! Och den måste komma upp till ytan, den måste genomsynas, precis som när jag fick hålla fast Lukas och se rädslan rakt in i ögonen. Jag behövde gå igenom rädslan för att se att den inte var verklig.

En rädslofylld tankeström som jag bedömt som sann och verklig måste synas i sömmarna, för annars kommer jag att hålla kvar den. Och jag håller kvar genom att projicera ut den eller genom att förneka den. Dessa två tillvägagångssätt är ett och samma eftersom jag har gjort tankeströmmen verklig. Men förr eller senare måste mina tankebanor komma så pass nära att jag kan ta klivet igenom dem. Det är det enda jag kan göra i ett sådant läge.

1 kommentar

  1. Mycket tänkvärd text , Niklas. Läste den två gånger och känner att du verkligen får med essensen av det vi pratat om då och då. Tänker kring egna saker och ställer mig frågor som jag inte vet om jag vill ställa samtidigt som jag känner att jag borde ställt dem för länge sedan!? Arbetslivet är en typisk sådan. Vad skulle jag gjort istället, eller hellre, vad vill jag göra istället? När jag inte tror mig se hur ändringen ska vara så fortsätter jag som innan. Samtidigt hoppas jag på hjälp av slumpen att den stora möjligheten ska dyka upp. Fånigt? Javisst men säkert inte ovanligt vilket faktiskt kan fungera som en tröst i sig:).

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *