Om att spegla sig in i döden

Jag minns första gången jag hörde Byron Katie säga: ”Turn it around.” Det begreppet med dess innebörd blev ytterst tjänstfullt under en tid. Hennes mycket enkla uttryck blev ett bra hjälpmedel för att lära känna och se mina tankemönster med dess projiceringar i relationen till andra människor. Med andra ord så fick jag en tydligare bild om hur mitt ego spelade ut sig, i vilka situationer jag blev mentalt utåtagerande eller kvävande i min kommunikation.

Denna spegelfunktion var som sagt mycket hjälpfull, men endast under en tid. För som alla föreställningar (relativa idéer/tankegångar) är även denna begränsad till tiden. Den fyller sin funktion och tjänar sitt syfte tills den inte gör det längre. Den är inte faktiskt till sin natur, den är inte absolut. Därför måste det komma en tid då föreställningen om att spegla sig i sin broder och syster ifrågasätts. För om vi nu alla är ett och samma i vår existens, och om vi nu alla är en Guds son, vad tjänar då den tankegången till om inte annat än få tillgång till just vissheten/upplevelsen av en etthet och en Guds son? Notera att jag inte en talar om en teoretisk logisk förståelse utan om en förankrad upplevelse, om en visshet i känslan.

Om vi stannar vid denna speglingens hållplats i tron om att det är härifrån vi når Nirvana har vi misstagit oss kapitalt. Den förgyllda nyckeln ligger inte här, den ligger inte någonstans över huvud taget, utan ges i samma stund som varenda liten föreställning läggs åt sidan. Och att ge den gåvan är varken din eller min uppgift, det är inte vårt ansvar!

Vidare så kommer tron om att detta är förlåtelsens ändplats att inkräkta på vår kommunikativa integritet. Vi lägger locket på, vi söker upp och ser endast det rosaskimrande, eftersom det är så vi tror att vi ser vår broder. Vad vi fullständigt glömmer bort är att förneka egot. För är det något vi behöver lära oss så är det att säga ”Nej tack!” till det som saknar sann logik och sant ursprung. Det finns inget vägledande eller hjälpfullt i att omhulda det. Och när det kommer till vår läromästare i ämnet var det inte en slump att Jesus vid ett tillfälle valde de ord han gjorde till Peter (Matt 16:23):

 ”Get behind me, Satan! You are a stumbling block to me; you do not have in mind the concerns of God, but merely human concerns.”

Ganska tveklöst, eller hur? Men så behöver det också vara när så krävs. En knarkande granne exempelvis behöver få synnerligen tydliga gränser för vad som är ok och inte ok, oavsett hur mycket en Guds son han än må vara. Samma princip gäller för en hund som gör utfall mot en annan hund eller människa. Tanken om ”ljus och kärlek” må va godhjärtat men räcker föga. Här krävs en stadig hand som visar en annan väg. Likaså är det för världens mer eller mindre utnämnda lärare, däri ligger ingen skillnad. Antingen så ges tankegångar som upplyser eller så förmedlas tankegångar som fördunklar. Och vår uppgift är se vad som inte är för att lära känna vad som är. Varken mer, men icke heller desto mindre.

Detta resonemang leder således in på den enda fråga som finns att ställa vad gäller tanken om spegling:

Väljer du att spegla dig i din broder tills tiden har tjänat sitt syfte, eller håller du föreställningen så fast förankrad att du väljer att spegla dig in i döden?

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *