Om Spiritual Bypassing, del 2

”The Passersby” © Oprust Photography

Jag har testat det mesta i Spiritual Bypassing-listan och anser mig därför vara en lämpad kandidat till att prata om fenomenet.

Låt mig ge ett exempel. För några år sedan deltog jag vid en veckolång retreat med David Hoffmeister på Hawaii. Avsikten med att åka runt halva jordklotet var att dra korken ur egots champagneflaska en gång för alla. Jag kom fram till att en sådan viktig sak borde göras i en så vacker miljö som möjligt. Dessutom kändes det bra att ha Davids experthjälp i närheten, helt enkelt för att sabreringen skulle gå snabbt och smärtfritt.

Merparten av retreaten var en orgie i snor, rädsla och skuld. Men den allra sista dagen kom det stora genombrottet. Korken flög av. Helt plötsligt såg jag! Insikterna flödade in i mitt sinne och jag var helt övertygad om att målsnöret i Upplysningens Vasalopp hade passerats. Efteråt låg jag under palmerna vid den soldränkta poolen och läste A Thousand Names for Joy av Byron Katie medan tårar av igenkänning bildade långa floder i ansiktet.

Upplevelsen kändes i allra högsta grad genuin men saknade förankring. Jag är helt säker på att en tung börda släppte taget om mig den dagen men jag var inte redo att leva utan den. Viljan att klamra sig fast vid insikterna ledde till att jag tappade fotfästet, något som Davids skarpa blick uppmärksammade. Han kontaktade Niklas och sa: ”Keep a close eye on her when she gets back to Sweden.” Vid hemkomsten var jag fortfarande i ett lyckligt delirium, och delade mina nyvunna insikter med alla som orkade lyssna, inklusive Niklas. Men han visste att baksmällan var på väg. När den väl kom kändes vardagen helt plötsligt grå och trist.

Det tog lång tid innan jag återhämtade mig. Och då menar jag lång.


I backspegeln kan jag se den stora fördelen med att lura sig själv på ett så kapitalt sätt som jag gjorde. Efteråt blev jag ju faktiskt medveten om att jag hade lurat mig själv. Det leder mig osökt in på ordspråket ”Bränt barn skyr elden”. Många barn har ju av nyfikenhet satt in handen i en sprakande eld. Troligtvis gör det så ont att risken för att proceduren ska upprepas är minimal. Men om barnet trots allt provar närma sig flammorna igen – kanske bara med pekfingret den här gången – kommer det snabbt bli varse om att det är en dum idé. Den här gången sker reträtten i samma sekund som värmen börjar bli obehaglig. Förhoppningsvis.

Med åren har jag lärt mig att känna igen signalerna för Spiritual Bypassing i ett väldigt tidigt skede. Jag ser dem såväl hos mig själv som hos andra, hur subtila de än må vara, men har ingen avsikt att rätta eller lägga mig i (även om Niklas och jag brukar driva friskt med själva fenomenet). Jag förstår hur hypnotisk hänförelsen är och har full sympati för att det är ett nödvändigt steg för många. Vi behöver kanske se vad som inte är verkligt för att se vad som är verkligt?

Måhända är vi på väg att växa ur allt vad Spiritual Bypassing heter? Förvisso hittar egot ständigt på alltmer raffinerade trick för att vi ska bita oss i svansen, men min erfarenhet är att det finns en gräns för hur länge människan kan vilseleda sig själv. Jag har upptäckt att det blir lättare att handskas med om jag ser det som ett roligt tankefenomen istället för ett personligt fel. Om jag ser det som något personligt kommer jag tveklöst att peka finger mot andra som lurar sig själva, därigenom sätter jag mig själv på en piedestal. Det brukar göra ont efter ett tag, för den där andliga piedestalen är vass som en spikmatta.

Och jag talar inte om fjuttiga plastspik, utan den riktiga sorten. 5-tums, minst.


Lästips: Uppvaknande genom En Kurs i Mirakler 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *