Om Spiritual Bypassing, del 1

Det är stor skillnad på att tro att man vet något och att verkligen veta. En av egots mekanismer är dess snillrikhet att omvandla i princip allt som skulle kunna vara hjälpfullt till religiösa dogmer och åsikter. Men en åsikt är inte vetskap, det är bara en åsikt.

Resultatet av att tro utan att veta är ändlösa diskussioner kring vem som har rätt.

Vi har alla varit där.

Vid det här laget känner många till Spiritual Bypassing, ett uttryck som myntades av psykologen John Welwood i 1984. Kort sagt är det ett fenomen som innefattar att använda sig av andliga eller religiösa förhållningssätt för att kringgå svåra känslor och oförlöst smärta. Det är med andra ord ett slags förnekande – att sätta på sig en falsk andlig mask.

Uttrycket har en stor familj och vissa av medlemmarna är rätt roliga (även om de inte är så angenäma att umgås med). Vissa begrepp är vedertagna, andra hittar jag på i skrivande stund:

Metaphysical Ghosting: Att säga att allt är bra när man egentligen känner smärta inombords eller att uttrycka metafysiska ideal utan att ha en förankrad upplevelse.

Advaita Shuffle: Att slänga sig med absoluta påståenden där de inte hör hemma, till exempel om någon ställer en personlig fråga och du svarar: ”Det finns ingen här att ställa frågan till.” Den som vill vara riktigt plump kan prova med att säga: ”Det finns ingen kropp” till någon som vrider sig av smärta. Under ytan finns en fast övertygelse om att man kommit långt på den andliga stigen.

Nondual Police: Ungefär som Advaita Shuffle. Att konstant märka ord med en svart icke-dualistisk penna. Om någon säger att de tycker om Beethoven, svarar du med: ”Vem är det som gillar Beethoven?”

Spiritual Staring: Att glo på någon, gärna med en mjukt skimrande blick, under en orimligt lång tid. Första gången jag utsattes för detta var under en retreat. Även om det kändes oerhört onaturligt förde jag seden vidare under flera år. Jag vill härmed be om ursäkt till alla er som fallit offer för mitt stirrande. Hoppas ni inte fick bestående men.

Monotone Voice: Att tala med en överdrivet vänlig röst som helt saknar passion och eld. Denna variant är särskilt vanlig bland yogainstruktörer och meditationslärare, men även frekvent förekommande inom andra typer av andliga cirklar. Jag hamnade i den här fällan många gånger under mina år som yogaledare. Känslan är oerhört märklig. Det är som att spela ett skådespel för en publik som egentligen bara vill att jag ska vara mig själv.

The Seeming Game: Att använda ord för att framhäva hur andligt begåvad man är. Det vanligaste är att stoppa in orden ”tycks” och skenbart” i varannan mening. Några exempel: ”Jag upplevde skenbar smärta när jag slog mig på tummen med en hammare.” ”Min chef tycktes vara upprörd över mitt beteende.” ”Den värld vi verkar vandra i är en dröm.” Du som vill bli riktigt bra på The Seeming Game kan kopiera kloka människors språkbruk genom att läsa deras böcker och memorera det som låter djupt. (Vad som helst av Krishnamurti, Alan Watts, Adyashanti eller Byron Katie duger fint.) Dela sedan med dig av dina ”insikter” till den som orkar lyssna.

Drunk on Emptiness: Ett gammalt Zen-uttryck som innebär att hamna i ett lyckorus där allt är bara kääääärlek, kärlek och åter kärlek. Berusningen medför ofta att de drabbade har ett starkt behov av att visa världen hur lyckliga de är och hur mycket de älskar allt och alla. ”Jag har sett igenom den illusoriska slöjan”, säger de. Men säg mig, varför skulle kärleken ha ett sådan oerhört bekräftelsebehov? Här råder total brist på humor och självdistans. Ackompanjeras ofta av Monotone Voice och Spiritual Staring.


Vissa av exemplen ovan är möjligen lite överdrivna. Men det skadar inte att ta en noggrann titt in i sig själv och ställa frågan: ”Finns det något sätt som jag lurar mig själv på?” De flesta av oss kommer att bli häpna över vilka mönster som kommer upp till ytan om frågan är ärligt ställd.

Kroppen är endast en del av din upplevelse i den fysiska världen. Dess förmågor kan vara och är ofta övervärderade. Det är emellertid nästan omöjligt att förneka dess existens i den här världen. De som gör det ägnar sig åt en särskilt ovärdig form av förnekande. Ordet “ovärdig“ innebär här endast att det inte är nödvändigt att skydda sinnet genom att förneka det som inte hör till sinnet. Om man förnekar denna olyckliga aspekt av sinnets makt, förnekar man också själva makten. (T-2.IV.3.8-13)

1 kommentar

Kommentarer inaktiverade.