Our deepest fear

EKIM bok (2)Begreppet ”självhjälpsbok” ger mig kväljningar. Inte små sura uppstötningar, utan riktiga kväljningar. Tänk om mina rader någon dag blir till en bok och hamnar på en självhjälpshylla? Inte i vilken bokhandel som helst, utan i en där doften av indisk rökelse trängs med Buddhastatyetter, helande kristaller, tarotkort och sinnesutvidgande litteratur. Den kanske heter något fluffigt såsom ”Himmelska Bokporten” eller ”Gabriels Krypin”.

Gud! Förlåt mig i förskott, för nu tänker jag be en bön som kanske inte hamnar längst upp på Din prioriteringslista: Om mina ord landar i en sådan affär, låt dem åtminstone hamna i händer som tillhör en kropp med båda fötterna planterade på jorden. Amen.

Missförstå mig inte nu. Jag har inget emot rökelsefyllda butiker. Tro mig, jag har besökt många av dem under mina år här på jorden. Följaktligen har jag spenderat en hel del pengar på böcker om ärkeänglar, affirmationer, tidigare liv och hur-träffa-din-själsfrände.

Jag kan faktiskt titulera mig drottningen av självhjälpsböcker och andlig litteratur. Eller åtminstone prinsessan.

Åter till begreppet ”självhjälpsbok”. Varför smakar det så illa i min mun? Kanske är det för att jag genom mitt arbete med EKIM har upptäckt att självhjälpslitteraturen bara leder oss vidare in i dimman. Och vi läser den för att vi är… just det, i dimman! Kännetecknet för en sådan bok är att den lovar något bättre. Den lovar personlighetsutveckling. Den lovar en bättre kropp, rikare liv, ökad självkänsla, djupare sömn eller till och med en mer upplyst själ.

Men vad är det som är i sådant oändligt behov av förbättring? Vad är det i oss som är trasigt och som behöver lagas? Vad är det som säger att livet är ofullständigt NU? Vilket själv är det som behöver hjälp? Vad är det som säger att vi är otillräckliga?

Jag tänker inte försöka att gå på vatten och svara på frågorna, men låt oss utforska dem tillsammans. Varför inte börja med att smaka på Marianne Williamsons makalösa dikt ”Our Deepest Fear”:

Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness that most frightens us.
We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous?
Actually, who are you not to be?
You are a child of God.
Your playing small does not serve the world.
There is nothing enlightened about shrinking
so that other people won’t feel insecure around you.

We are all meant to shine, as children do.
We were born to make manifest the glory of God that is within us.
It’s not just in some of us; it’s in everyone.
And as we let our own light shine, we unconsciously
give other people permission to do the same.
As we are liberated from our own fear,
our presence automatically liberates others.

~Marianne Williamson, Return to Love~

Filmtips: Coach Carter