Fyra nyanser av rädsla

”Ta bort henne! Ta bort henneeeeeeeeeeeeeee”, gallskriker jag. Niklas flyger fram över parkeringen och tar tag i jakthundens käkar. Han försöker bända loss det fyrbenta lilla djävulstyget, men hon biter sig fast ännu hårdare. Då piper Lukas högt. Det gör förstås ont att ha ett antal hörntänder i rumpan.Continue reading →

Livsberättelser

”Extension” © Oprust Photography

Ett av mina favoritnöjen är att ta del av andras livsberättelser. Det finns inget mer stärkande för själen än att på nära håll få ynnesten att följa en annan människa genom livets eldar; att genom henne lära sig undvika de värsta fallgroparna och låta sig inspireras på en och samma gång.

Ett exempel som har hjälpt mig mycket är boken Peace Pilgrim: Her Life and Works in Her Own Words. Peace Pilgrim, född Mildred Lisette Norman, var en kvinna som gav en stor del av sitt liv åt att arbeta för fred. Hon gjorde det på sitt alldeles egna speciella sätt.Continue reading →

Om Spiritual Bypassing, del 2

”The Passersby” by Oprust Photography

Jag har testat det mesta i Spiritual Bypassing-listan och anser mig därför vara en lämpad kandidat till att prata om fenomenet.

Låt mig ge ett exempel. För några år sedan deltog jag vid en veckolång retreat med David Hoffmeister på Hawaii. Avsikten med att åka runt halva jordklotet var att dra korken ur egots champagneflaska en gång för alla. Jag kom fram till att en sådan viktig sak borde göras i en så vacker miljö som möjligt. Dessutom kändes det bra att ha Davids experthjälp i närheten, helt enkelt för att sabreringen skulle gå snabbt och smärtfritt.

Merparten av retreaten var en orgie i snor, rädsla och skuld. Men den allra sista dagen kom det stora genombrottet. Korken flög av! Helt plötsligt såg jag! Insikterna flödade in i mitt sinne och jag var helt övertygad om att målsnöret i Upplysningens Vasalopp hade passerats.

Efteråt låg jag under palmerna vid den soldränkta poolen och läste A Thousand Names for Joy av Byron Katie medan tårar av igenkänning bildade långa floder i ansiktet.

Upplevelsen kändes i allra högsta grad genuin, men var i total avsaknad av förankring. Jag var inte redo. Viljan att klamra sig fast vid insikterna ledde till att jag tappade fotfästet, något som Davids skarpa blick uppmärksammade. Han kontaktade Niklas och sa: ”Keep a close eye on her when she gets back to Sweden.” Vid hemkomsten var jag fortfarande i ett lyckligt delirium, och delade mina nyvunna insikter med alla som orkade lyssna, inklusive Niklas. Men han visste att baksmällan var på väg. När den väl kom kändes vardagen helt plötsligt grå och trist.

Det tog lång tid innan jag återhämtade mig. Och då menar jag lång.

I backspegeln kan jag se den stora fördelen med att lura sig själv på ett så kapitalt sätt som jag gjorde. Efteråt blev jag ju faktiskt medveten om att jag hade lurat mig själv. Det leder mig osökt in på ordspråket ”Bränt barn skyr elden”. Många barn har ju av nyfikenhet satt in handen i en sprakande eld. Troligtvis gör det så ont att risken för att proceduren ska upprepas är minimal. Men om barnet trots allt provar närma sig flammorna igen – kanske bara med pekfingret den här gången – kommer det snabbt bli varse om att det är en dum idé. Den här gången sker reträtten i samma sekund som värmen börjar bli obehaglig. Förhoppningsvis.

 

*                *                *

 

Bränt barn skyr elden

Med åren har jag lärt mig att känna igen signalerna för Spiritual Bypassing i ett väldigt tidigt skede. Jag ser dem såväl hos mig själv som hos andra, hur subtila de än må vara, men har ingen avsikt att rätta eller lägga mig i (även om Niklas och jag brukar driva friskt med själva fenomenet). Jag förstår hur hypnotisk hänförelsen är och har full sympati för att det är ett nödvändigt steg för många. Vi behöver kanske se vad som inte är verkligt för att se vad som är verkligt?

Måhända är vi på väg att växa ur allt vad Spiritual Bypassing heter? Förvisso hittar egot ständigt på alltmer raffinerade trick för att vi ska bita oss i svansen, men min erfarenhet är att det finns en gräns för hur länge människan kan vilseleda sig själv. Jag har upptäckt att det blir lättare att handskas med om jag ser det som ett roligt tankefenomen istället för ett personligt fel. Om jag ser det som något personligt kommer jag tveklöst att peka finger mot andra som lurar sig själva, därigenom sätter jag mig själv på en piedestal. Det brukar göra ont efter ett tag, för den där andliga piedestalen är vass som en spikmatta.

Och jag talar inte om fjuttiga plastspik, utan den RIKTIGA sorten. 5-tums, minst.

 

*                *                *

 

Tomasevangeliet berättar följande i vers 42:

Become Passers-by

Det står inte:

Become By-passers

Tolkningen av Tomasevangeliets originaltext är omtvistad, men jag bryr mig inte särskilt mycket om det. Låt de lärde tvista hur mycket de vill. För mig är innebörden av Become Passers-by precis densamma som Döm inte och Vänd andra kinden till. Dessa visdomskorn är så enkla att det inte går att missförstå dem.

Eller?

Hmm, innebär ”döm inte” att jag ska svälja ett par gånger och låtsas som ingenting när någon beter sig som ett svin? Jag tror inte det. Ett svin är trots allt ett svin.

Den djupare meningen av Become Passers-by är att dra tillbaka all mental investering i den här världen; att tömma sinnet helt och hållet. Enkelt? Ja. Lätt? Knappast. Ärligt talat – med tanke på hur insyltade vi är i det som vi kallar ”verkligheten”, så är det i princip en utopi att leva upp till uppmaningen Become Passers-by. Så vi Become By-passers istället. En av anledningarna är att vi inte har någon som helst aning vad det innebär att inte döma, men det vill vi inte erkänna, så vi LÅTSAS.

Jag tror inte att vi kan förvänta oss någon Passers-by-revolution över en natt, men jag tror definitivt att den är möjlig. Jag gör mitt jobb och försöker vara så ärlig och uppriktig som jag bara kan, såväl mot mig själv som andra. Men det är lättare sagt än gjort när livet serverar kålpudding till middag…

 

What I respect most in people is naturalness and authenticity. I like to be able to see into their soul. I aspire to being a truthful person. ~Scarlett Johansson~

 

Lästips: Uppvaknande genom en kurs i mirakler 

Om Spiritual Bypassing, del 1

Metaphysical Ghosting? (Foto: Nebraska Oddfish)

Det är faktiskt stor skillnad på att tro att man vet något och att verkligen veta. En av egots mekanismer är dess snillrikhet att omvandla i princip allt som skulle kunna vara hjälpfullt till religiösa övertygelser och åsikter. Men en åsikt är inte vetskap, det är bara en åsikt.

Resultatet av att tro utan att veta är ändlösa diskussioner kring vem som har rätt.

Vi har alla varit där.

Vid det här laget känner många till Spiritual Bypassing, ett uttryck som myntades av psykologen John Welwood i 1984. Kort sagt är det ett fenomen som innefattar att använda sig av andliga eller religiösa förhållningssätt för att kringgå svåra känslor och oförlöst smärta. Det är med andra ord ett slags förnekande – att sätta på sig en falsk andlig mask.

Uttrycket har en stor familj och vissa av medlemmarna är rätt roliga (även om de inte är så angenäma att umgås med). Vissa begrepp är vedertagna, andra hittar jag på i skrivande stund:

 

*                *                *

 

Metaphysical Ghosting: Att säga att allt är bra när man egentligen känner smärta inombords eller att uttrycka metafysiska ideal utan att ha en förankrad upplevelse.

Advaita Shuffle: Att slänga sig med absoluta påståenden där de inte hör hemma, till exempel om någon ställer en personlig fråga och du svarar: ”Det finns ingen här att ställa frågan till.” Den som vill vara riktigt plump kan prova med att säga: ”Det finns ingen kropp” till någon som vrider sig av smärta. Under ytan finns en fast övertygelse om att man kommit långt på den andliga stigen. Men det är en klassisk fälla. Hoppa över den!

Nondual Police: Ungefär som Advaita Shuffle. Att konstant märka ord med en svart icke-dualistisk penna. Om någon säger att de tycker om Beethoven, svarar du med: ”VEM är det som gillar Beethoven?”

Spiritual Staring: Att glo på någon, gärna med en mjukt skimrande blick, under en orimligt lång tid. Första gången jag utsattes för detta var under en retreat. Även om det kändes oerhört onaturligt förde jag seden vidare under flera år. Jag vill härmed be om ursäkt till alla er som fallit offer för mitt stirrande. Hoppas ni inte fick bestående men.

Monotone Voice: Att tala med en överdrivet vänlig röst som HELT saknar passion och eld. Denna variant är särskilt vanlig bland yogainstruktörer och meditationslärare, men även frekvent förekommande inom andra typer av andliga cirklar. Jag har hamnat i den här fällan många gånger under mina år som yogaledare. Känslan är oerhört märklig. Det är som att spela ett skådespel för en publik som egentligen bara vill att jag ska vara mig själv. Det finns faktiskt inget bättre sätt att tappa kontakten med sig själv.

The Seeming Game: Att använda ord för att framhäva hur andligt begåvad man är. Det vanligaste är att stoppa in orden ”tycks” och skenbart” i varannan mening. Några exempel: ”Jag upplevde skenbar smärta när jag slog mig på tummen med en hammare.” ”Min chef tycktes vara upprörd över mitt beteende.” ”Den värld vi verkar vandra i är en dröm.” Ett hett tips för den som vill bli riktigt bra på The Seeming Game är att kopiera sin lärares språkbruk.

Drunk on Emptiness: Ett gammalt Zen-uttryck som innebär att hamna i ett lyckorus där allt är bara kärlek, kärlek och åter kärlek. Berusningen medför ofta att de drabbade får ett starkt behov av att visa världen hur lyckliga de är och hur mycket de älskar allt och alla. Säg mig, varför skulle kärleken ha ett sådan oerhört bekräftelsebehov? ”Jag har sett igenom den illusoriska slöjan” säger de. Här råder total brist på humor och självdistans. Ackompanjeras ofta av Monotone Voice och Spiritual Staring.

 

*                *                *

 

Vissa av exemplen ovan är möjligen lite överdrivna. Men det skadar inte att ta en noggrann titt in i sig själv och ställa frågan: ”Finns det något sätt som jag lurar mig själv på?” De flesta av oss kommer att bli häpna över vilka mönster som kommer upp till ytan om frågan är ärligt ställd.

 

Kroppen är endast en del av din upplevelse i den fysiska världen. Dess förmågor kan vara och är ofta övervärderade. Det är emellertid nästan omöjligt att förneka dess existens i den här världen. De som gör det ägnar sig åt en särskilt ovärdig form av förnekande. Ordet “ovärdig“ innebär här endast att det inte är nödvändigt att skydda sinnet genom att förneka det som inte hör till sinnet. Om man förnekar denna olyckliga aspekt av sinnets makt, förnekar man också själva makten. (T-2.IV.3.8-13)

 

Meditationens ädla konst

Lotus
Foto: Laila Langö

Jag sitter och tjuvlyssnar till ett telefonsamtal mellan Niklas och hans syster. Ja, jag brukar faktiskt leka fluga på väggen under många av hans samtal. Det sker inte särskilt diskret, så jag vet ärligt talat inte om ”tjuvlyssna” är rätt ord att använda här. Framför allt inte när jag lägger mig i konversationen…

Nåväl, syskonparet pratar om det aktuella ämnet meditation. Min tolkning är att det råder samstämmighet kring att det inte nödvändigtvis behöver se ut på ett visst sätt.

Niklas målar upp den traditionella meditationssynen med överdrivna penseldrag. Han går gärna igång på alla cylindrar när det kommer till andliga myter. ”Vem är det som säger att man ska sitta i lotusställning och samtidigt sjunga något konstigt mantra som ingen jävel förstår?” utbryter han.

Jag spetsar öronen. Nu har sambon tagit fram den stora släggan. Det finns inte en enda övertygelse som överlever dess slag, tro mig. I synnerhet inte sådana som har med andlighet att göra. ”Som om jag skulle meditera bättre om jag har benen i kors” fnyser han. ”Jag mediterar ju när jag är ute i skogen med Lukas! Eller när jag kör bil. Det är inte svårare än så. Fan!”

Nästan varje mening innehåller någon sorts svordom. Niklas har definitivt tagit fram den stora släggan.

Jag sitter i rummet bredvid och nickar instämmande medan tankarna letar sig ett antal år tillbaka i tiden. Inför mitt sinnes öga spelas det upp en film om hur jag sitter på en blå meditationskudde. När jag reser mig upp märker jag att det svider i arslet och att höfterna gör märkliga, kluckande ljud. Jag har spenderat tio timmar i skräddarställning den här dagen. Inte konstigt att kroppen protesterar.

Meditationscentret ligger i Igatpuri, knappt tre timmar utanför Mumbai. Tekniken som tillämpas här kallas Vipassana och sägs härröra från Buddha. Den bakomliggande tanken är att lära sig lägga märke till tingens obeständighet. Alla känslor är föränderliga; de kommer och går. All smärta är föränderlig; den kommer och går. All njutning är föränderlig; den kommer och går. Min upplevelse är inte alls att smärta är föränderlig. Den ömmande bakdelen vittnar om något helt annat.

En Vipassana-kurs är meditationens motsvarighet till löpningens maraton. Det är en mental bootcamp. Den stora dosen meditation, ungefär tio timmar per dag i tio dagar, åtföljs av ett antal noggrant beskrivna föreskrifter. De första är självklarheter, som på sätt och vis påminner om de tio budorden. Man får inte stjäla, döda, ha sex, ljuga eller använda berusningsmedel. Vidare ska man avstå från religiöst utövande, fysisk träning, läsa, skriva och lyssna till musik. Slutligen ska man inte tala eller ta upp ögonkontakt med någon. Allt detta vilar på en icke-religiös bakgrund och passar mig som hand i handske. En tydlig struktur och tystnad är precis vad jag behöver. Och allt som krävs är att jag infinner mig.

Så jag infinner mig.

Men efter åtta dagar går det åt pipsvängen med att följa föreskrifterna. Ja, det är väl lika bra att erkänna att det där med att följa regler inte är min starka sida. Framför allt inte när jag inte ser någon som helst mening med dem. Tro mig, när du suttit länge på häcken – i mitt fall en nybörjarhäck vad gäller meditation – är det lätt att hitta anledningar till att gå utanför regelboken. Så jag gör smygyoga på mitt rum. Inte nog med det. Jag tjuvläser en bok. Den är inte särskilt bra, men själva akten av att läsa ger mig tillfredsställelse. Det ger mig fristad för en stund.

Efter kursen har det trots mina regelbrott skett en märkbar förändring inombords. Jag känner mig något lugnare och mer tillfreds med mig själv. Intuitionen har skärpts och jag har många clairvoyanta episoder. Jag fortsätter meditera under några månader men märker snart att något saknas. Detta något är glädje.

 

*                *                *

 

Det har nu gått åtta år sedan min vistelse på den där blå kudden. Den gav mig mycket, för jag behövde verkligen stanna upp just då, men min syn på meditation har förändrats radikalt sedan dess. Den första insikten jag vill dela med mig av är att var och en av oss har ett eget sätt att meditera på. För vissa är det att cykla mil efter mil på en landsvägscykel. För andra är det att plocka svamp i skogen. Människor som älskar sitt jobb mediterar när de arbetar. Vår bilmekaniker är ett sådant exempel. För honom finns det inget bättre än att skruva och fixa med bilar. Några gillar faktiskt att sitta på blå kuddar och meditera med slutna ögon (jag förstår verkligen inte varför, men låt gå). Vad jag försöker säga är följande: Sluta lyssna till vad andra berättar kring meditation och hitta ditt sätt. Hitta glädjen. Eller, som Joseph Campbell sa, ”Follow your bliss”.

Den andra insikten är att meditation handlar om en inre riktning, ett syfte, och inte om tillvägagångssätt. Om mitt syfte är att hitta mig själv och jag väljer att sitta med korslagda ben på en kudde, så kommer jag slutligen att hitta mig själv. Inte på grund av att jag suttit med korslagda ben, utan för att jag bestämt mig för att ta reda på vem jag är. Men det är oerhört tidskrävande. Jag har inte den tiden. Eller lusten. Jag är knappast ensam här i västvärlden om att känna så. Jag vill hellre snöra på mig joggingskorna. Eller skriva ett blogginlägg. Eller lära mig barréackord på gitarren. Eller tvätta bilen. Nej, förresten. Stryk det sista.

Meditation är att uttrycka vad hjärtat vill. Det är den tredje insikten.

 

*                *                *

 

På TED talks berättar den brittiske författaren Ken Robinson om en konversation han hade med Dame Gillian Lynne. Denna Dame är inte vilken dam som helst. Hon är en känd koreograf som har gjort stora uppsättningar av bland annat Cats och The Phantom of the Opera i England.

Under 30-talet fick Gillians föräldrar ett brev från skolan. Lärarna trodde att flickan hade inlärningssvårigheter eftersom hon inte kunde koncentrera sig på skolarbetet. Gillian och hennes mor besökte en läkare och beskrev problemet. Efter att ha lyssnat i tjugo minuter bad läkaren om ett privat samtal med modern. Gillian fick vänta kvar på kontoret. När de lämnade rummet satte han på radion som stod på skrivbordet. ”Titta på henne nu” sa läkaren då de stängt dörren. Gillian, som suttit stilla under hela mötet, var plötsligt uppe på golvet. Hon dansade. Och dansade. Och dansade. Musiken som strömmade från radion hade satt den lilla tjejen i rörelse.

Efter några minuter vände sig läkare till modern och sa ”Gillian är inte sjuk. Hon är en dansare. Ta med henne till en dansskola”. Som sagt så gjort. Resten är historia. Sedan dess har Gillian Lynne verkat som ballerina, dansare och koreograf, och är erkänd världen över för sitt hängivna arbete. Hennes kall är inte att sitta stilla. Det är att dansa. Det är hennes meditation.

Vad är din?

Att veta eller inte veta – det är frågan

 

Let Him Show You
”Let Him Show You” © Oprust Photography

I förordet till teaterpjäsen Ett Drömspel skriver August Strindberg:

”Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. – Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag.”

Att Strindberg var influerad av Shakespeare råder det inget tvivel om. Att dessa två herrar var djupa tänkare råder det heller inget tvivel om. Båda antydde i sina texter att den tillvaro som vi människor lever i är en dröm, en illusion, ett drama.

Shakespeare skrev en pjäs, Mycket väsen för ingenting (Much Ado About Nothing), som sammanfattar detta drama på ett briljant vis. Det är en klassisk ”kärlekstrasselskomedi” med ingredienser som förnekelse, otrohet och konspirationer. Det hela slutar dock lyckligt med konstaterandet ”mycket väsen för ingenting”.

Men visste Shakespeare att det mänskliga dramat var just… ett drama? Visste Strindberg att tid och rum existerar icke? Eller var det bara föreställningar och teorier? Vi kommer inte att få visshet kring det här, men jag vågar påstå att poeterna var något stort på spåren.

Inled oss icke i frestelse står det i Bibeln. Jag tolkar det som att inse våra misstag och ge upp dem genom att följa Guds vägledning. Det är lätt att gå in i fällan att tro att vi vet vad ett misstag är och vad det innebär. Men att tro är inte detsamma som att veta. Ett misstag är detsamma som en trosföreställning. Hur kan vi då veta något om någonting om vi tror att vi vet?

Smaka på den!

//Laila