Run to the hills, run for your life ♫

2012-10-05:1

"I am" © Oprust Photography
”I am” © Oprust Photography

En moped åker förbi på vägen utanför huset. Precis när den passerar kommer det en kraftig smäll från avgasröret.

RÖSTEN: Där gick startskottet för samtalet!

NIKLAS: Ja, och nu går det undan!

RÖSTEN: Har vet du det?

NIKLAS: Jag såg hundrametersloppet framför mig. Jag var ganska så snabb i ungdomens dagar. När startskottet gick var jag riktigt taggad!

RÖSTEN: Vill du verkligen ha någon respons på det där?

NIKLAS: Nja, det beror på hur djupgående tanketemat ska vara i dag. Förresten, jag har en gammal Iron Maiden-dänga i skallen (sjunger)Run to the hills, run for your liiiiife. Den spelas upp om och om igen.

RÖSTEN: Haha! Glöm inte ”Ain´t no mountain high enough” när du nu ändå ska ”Run to the Hills”.

NIKLAS: Man kan lätt ändra betydelsen av ”run for your life” från att fly för livet till att springa för livet. Det är Hell of a Ride.

Det här var en annorlunda ingång på ett samtal. Jag vet inte om vi har så mycket att gå på.

RÖSTEN: Känner du att skrattet börjar bubbla upp inom dig?

NIKLAS: Ja. I natt vaknade jag av att jag skrattade. Det var rätt annorlunda faktiskt. Jag minns inte exakt vad som hände i drömmen, förutom att du och jag pratade kring något. Mitt uppe i samtalet trodde du att jag sa namnet ”Bert”, men det var inte alls vad jag sa, och just i det sammanhanget blev det bara så fel. Jag tyckte att det var fantastiskt kul. Riktigt dålig, torr humor, men jag hade väldigt roligt.

RÖSTEN: Att vakna i en skrattattack är ett gott tecken. Är det inte så du vill ha det?

NIKLAS: Jo, det är det absolut.

RÖSTEN: Den lilla, galna tanken är rätt komisk. När du ser komiken i den så blir allting, hela din livsupplevelse, komisk.

NIKLAS: Jag kom att tänka på en helt annan sak. Som du vet så brukar mina tanketrådar löpa från en sak till en annan. För ett tag sedan fick en god vän någon sorts medicin som gav bieffekten att han inte sov på tre-fyra dygn. Den märkliga ingrediensen är att han inte kände sig trött! Inte alls, faktiskt. Min slutsats är att trötthet är en effekt av tanken om trötthet. Visst är det spännande?

RÖSTEN: Absolut.

NIKLAS: Jag pratade med en annan vän häromdagen, och samtalet kretsade kring människor som är i koma och som inte tycks vara nåbara. Vi kan inte kommunicera med dem så som vi är vana vid – med ögon, öron, mun och så vidare – men det finns ändå en vakenhet. Specifikt handlade det om en man som hade varit väldigt verksam här i livet. Han fick en kraftig stroke som medförde att han tappade talförmågan och blev förlamad i halva kroppen.

Den här mannen behövde mycket hjälp.

Man kan välja att betrakta en sådan människa som icke-produktiv och ej gångbar i den här världen då han inte är lika kommunikativ. Likväl visste han alltid vart de skulle när de var ute och åkte bil. Som sagt, den ena halvan av kroppen var förlamad, men han pekade ut vägen med sin fungerande arm… även i terräng som var svårnavigerade för gemene man. Och det väckte en tanke i min vän, som då började fundera över om det fanns en medvetenhet eller närvaro trots mannens bristande kommunikationsförmåga.

Jag tycker att sådana här små berättelser är talande, för de vittnar om att det finns någonting som vi inte kan definiera. Vi kan inte rama in det i vår begreppssfär. Den här sortens händelser medför en ödmjukhet inför att jag inte vet så mycket som jag trodde att jag visste.

RÖSTEN: Det är trevligt att hänga med på dina tankeutflykter, min vän. Fortsätt med dem.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *