Spiritual Bypassing, del 2

”The Passersby” © Oprust Photography

Jag har testat det mesta i Spiritual Bypassing-listan och anser mig vara en lämpad kandidat att prata om det.

Låt mig ge ett exempel. För några år sedan deltog jag vid en veckolång retreat på Hawaii där David Hoffmeister var lärare. Avsikten med att åka runt halva jordklotet var att dra korken ur egots champagneflaska en gång för alla. Jag kom fram till att en sådan viktig sak borde göras i en vacker miljö, dessutom kändes det bra att ha Davids experthjälp för att sabreringen skulle gå snabbt och smärtfritt.

Retreaten var en orgie av rädsla, skuld och otillräcklighet. Men den allra sista dagen kom genombrottet. Korken flög av. Helt plötsligt såg jag! Insikterna flödade in i mitt sinne och jag var helt övertygad om att ha passerat målsnöret i Upplysningens Vasalopp.

Efteråt låg jag under palmerna vid den soldränkta poolen och läste A Thousand Names for Joy av Byron Katie medan tårar av igenkänning bildade långa floder i ansiktet.

Upplevelsen var genuin men saknade förankring. Jag var inte redo att leva i samklang med insikterna och gjorde mitt bästa för att klamra mig fast vid dem. Det ledde till att jag tappade fotfästet, vilket David uppmärksammade. Han kontaktade Niklas och sa: ”Keep a close eye on her when she gets back to Sweden.”

Vid hemkomsten var jag fortfarande i ett lyckligt delirium och delade mina tankar med alla som orkade lyssna, inklusive Niklas. Han visste att baksmällan var på väg. När den väl kom kändes vardagen grå och trist, och det tog lång tid innan jag återhämtade mig.


Om det nu finns någon fördel med att lura sig själv, blir den inte uppenbar förrän du kommer på det. Många barn har av nyfikenhet satt in handen i en sprakande eld. Troligtvis gör det ont, så det är minimal risk för att proceduren ska upprepas. Om barnet trots allt provar att närma sig flammorna igen – kanske bara med pekfingret den här gången – kommer det snabbt bli varse om att det är en dum idé.

Med åren har jag lärt mig att känna igen signalerna för Spiritual Bypassing i ett tidigt skede. Jag ser dem både hos mig själv och andra, hur subtila de än må vara, men försöker så gott det går att inte lägga mig i. Jag förstår hur hypnotisk hänförelsen är och har sympati för att det är ett nödvändigt steg för många. Vi kanske behöver se vad som inte är verkligt för att se vad som är verkligt?

Måhända är vi på väg att växa ur allt vad Spiritual Bypassing heter? Förvisso hittar egot ständigt på alltmer raffinerade trick för att vi ska bita oss i svansen, men min erfarenhet är att det finns en gräns för hur länge människan kan vilseleda sig själv.

Jag har upptäckt att det blir lättare att handskas med när jag ser det som ett komiskt tankefenomen istället för ett personligt fel. Om jag tar det personligt kommer jag att peka finger mot andra som lurar sig själva, med risk att sätta mig själv på en piedestal. Den är vass som en spikmatta. Jag vet hur den känns, för märkena syns tydligt.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.