Tankeutflykt kring ansvar och skratt

2012-10-05:2

RÖSTEN: Är det inte härligt att åka på tankeutflykter, att vidga vyerna? Vill du åka på fler?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Så se vart tanken för dig. Jag är idel öra. Varför inte fortsätta att tala om ansvar?

NIKLAS: Det är en god idé.

RÖSTEN: Är du ansvarig för dina misstag?

NIKLAS: Nej, det är jag inte.

RÖSTEN: Vad är ett misstag? Är det att vara sjuk?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Är det ett misstag att se någon som sjuk?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Är du ansvarig för det?

NIKLAS: Nej.

RÖSTEN: Så vad är du ansvarig för?

NIKLAS: Jag är ansvarig för mina tankegångar. Det lätt att tro att jag även skulle vara ansvarig för ett misstag. Ett misstag är en felaktig tankegång som inte kommer ur någon verklig källa. Denna tankegång har ingen giltighet och därför är den ett misstag, och jag kan inte vara ansvarig för ingenting.

Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid upplever det så, för ibland gör jag misstaget verkligt, men just i denna stund ser jag klart. De gånger jag gör misstaget verkligt så kan jag förhoppningsvis backa tankebandet och se det för vad det var. Egentligen ansvarar jag för glädje, för det är mitt enda ansvar. Med andra ord ansvarar jag för att inte lägga vikt vid tankar som inte har någon giltighet.

RÖSTEN: Precis. Genom att lägga vikt vid felaktiga tankegångar hamnar vi i ett glädjelöst ekorrhjul. Vi hamnar i så kallade problemsituationer, och sedan ber vi om hjälp att ta oss ur dem.

NIKLAS: Jag läste några få rader av vår gode vän Einstein: ”Problem kan inte lösas med samma tankesystem som skapade dem. Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi har skapat med det gamla sättet att tänka”. Jag tycker att det är en jättebra kärnpunkt. Vi ser en massa problem, men förstår inte att problemet är själva seendet eller tankegången. Vi ser tankegången som giltig och så tror vi att vi har ett problem, men problemet är att vi ser tokigt.

Vi behöver lösa upp den tokiga tankegången.

RÖSTEN: Har du några problem nu?

NIKLAS: Nej.

RÖSTEN: Är du fullkomligt fri?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Varför sitter vi då här och talar?

NIKLAS: Mmmm…

RÖSTEN: Haha, det är nu du ska svara ”därför”. Har du händer?

NIKLAS: Jag hade inga händer innan du ställde frågan.

RÖSTEN: Har du en röst?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Hur vet du det?

NIKLAS: För jag minns att jag precis använde den.

RÖSTEN: Är det inte märkligt hur vi kommer ihåg eller förväntar oss att vår röst ska vara där? Rätt vad det är så får vi en stroke och då tappar vi kanske talförmågan, precis som mannen du berättade om tidigare. Vad har då hänt? Handlar det om förändringar i hjärnan? Knappast. Det handlar snarare om att vi har valt att inte komma ihåg.

Vi sätter vi en stämpel i pannan på strokepatienter och säger att det är något fel med dem. De rör sig inte som de ska, de talar inte som de ska, de går inte som de ska, de kanske inte går alls… men vissa av dem minns vart de är på väg. Visst är det spännande?

NIKLAS: Ja.

RÖSTEN: Så kan man kalla en en strokepatient som tappat talet för ”sjuk”?

NIKLAS: Nej.

RÖSTEN: Det är rätt intressant hur vi stoppar in människor i olika kategorier. Vissa är friska för att de fungerar enligt ett visst förutbestämt sätt, andra är sjuka för att de inte fungerar enligt det förutbestämda sättet. Om sanningen ska sägas är livet mycket enklare än så, för det finns bortom all kategorisering och alla analyser. Mänsklighetens stora akilleshäl är den ständiga tolkning som pågår. Vi berättar vilka eller vad vi är genom att lägga mening i allt vi ser, och då missar vi själva poängen.

NIKLAS: Det är jätteskönt att slippa analyserna.

RÖSTEN: Ja, för tolkningar och analyser är att ta på sig ett ansvar som inte finns. Det är ett misstag, så jag förstår att du tycker att det är skönt att slippa analyserna. Ju mindre du tror att du vet desto bättre kommer du att känna dig. När du inte känner att du måste analysera, kategorisera, veta eller ha kännedom om livet, så måste skrattet bubbla upp inom dig. Om du inte vet något om något, vad finns det då att bekymra sig om? Och om du inte har några bekymmer, vad finns det då att göra förutom att skratta?

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *