There is no world!

2013-01-06

NIKLAS: Nuförtiden finns det inte så mycket som jag vet någonting om. Men det som jag vet någonting om, och som jag ser, är hur vårt gjorda tankesystem ser ut.

Jag ser dess komplexitet och samtidigt dess enkelhet. Jag ser vilka övertygelser och föreställningar som ligger inlindade däri. Jag vet vilka känslouttryck som kommer av att tro på dem. Jag vet vilka skenbara effekter denna tro har. På så vis vet jag vad den verkliga och enda psykoterapin är.

RÖSTEN: Detta seende är en gåva, min vän.

NIKLAS: Ibland kan jag ställa mig frågande till vad jag ska göra med den.

RÖSTEN: Din fråga är befogad, men jag vill gärna ställa en motfråga: Vad vill du med denna gåva? Den är ju din att använda.

NIKLAS: Jag vill utsträcka den till alla som vill lyssna.

RÖSTEN: Så hur vet du att du har gåvan, utöver det som redan är sagt?

NIKLAS: Jag känner det, och jag har fått många hjälpfulla upplevelser längs vägen. Det har funnits glimtar av tro, av tillit och av klarare sikt… vi kan det för mirakler. Jag har fått många hjälpfulla tankar som har skänkt mig en allt ökande grad av visshet.

RÖSTEN: Varför låter du då flaggan hänga på halv stång?

NIKLAS: Jag vet inte hur jag drar upp den i toppen.

RÖSTEN: ”Hur?” är mänsklighetens mest ställda fråga. När du inte vet vad ditt nästa steg är eller hur du ska ta det, är det frestande att tro att någonting har gått fel; att något steg skulle ha varit annorlunda; att du har missat något på vägen; att det finns något som du inte ser. Men är det inte just detta du har genomskådat? Är det inte detta du ser så tydligt?

NIKLAS: Jo.

RÖSTEN: Så lägg frågan om hur åt sidan och låt flaggan hissas åt dig. Detta sker utan din medverkan men med din villighet. Kom ihåg det. Medverkan är kontroll, och du har ingen kontroll över situationer och omständigheter. Varför är det så?

NIKLAS: Jo, för det jag försöker kontrollera är byggt på någonting som inte existerar. Det är inte verkligt. Jag försöker hålla bilder och tankegångar från det förgångna i schack. Det vi kallar nuet är egentligen bara förgångna bilder, gamla tankegångar. De bilder jag ser och de tankar jag har när jag tittar runt i världen måste ha någonting att referera till, för annars skulle jag inte se det jag ser eller tro det jag tror. Då skulle jag inte ens veta att ett hus är rött eller att havet är blått.

Jag har lurat mig själv att tro att jag ser nutida bilder, men det beror på att formerna och skepnaderna ändrar karaktär. De antar nya nyanser, nya former, nya uttryck. Men allt detta är baserat på en tro om att mina tankar kan lämna mig, med andra ord att jag kan klippa av min egen tanketråd.

Formerna påverkar mig, tror jag, men i själva verket är det jag som har tillskrivit dem innehåll. Det är jag som har värderat, det är jag som har bestämt, det är jag som har satt upp formernas verklighet och sagt att de är ett faktum. Men sedan tror jag att de har avlägsnats från min tanke, vilket ställer mig i en offerposition inför omständigheter som hela tiden är omväxlande. Så det jag försöker kontrollera är någonting som är i ständig förändring… eller rättare sagt, som ser ut att förändras.

RÖSTEN: Bra svar! Nu vill jag veta vad du får ut av att försöka kontrollera det okontrollerbara. Vad ger det dig?

NIKLAS: Ingenting.

RÖSTEN: Hm, om det inte ger dig någonting skulle du lagt ner kontrollen för länge sedan. Titta igen, och titta noga nu. Vad ger det dig?

NIKLAS: Det ger mig smärta. David Hoffmeister skulle säkert sagt att det ger mig illusionen av smärta och illusionen av ett eget, separat själv.

RÖSTEN: Precis. Vem är detta separata själv om inte en illusion, en tankekonstruktion? Men vad händer om du klipper tråden till detta själv? Tas någonting bort från dig?

NIKLAS: Ja, så kan det nog vara. Det finns ju lite speciellhet kvar. Du och jag har en speciell relation i det vi delar: i det vi pratar om varje dag, i det vi skriver, i hur vi tänker. Jag har också en speciell relation till Lukas, som ligger på golvet nedanför mig just nu.

RÖSTEN: Låt oss ta ett djupare perspektiv och endast fokusera på den speciella relation som du har till dig själv. Titta på tanken om vem du är. Du har ”din” kropp och ”ditt” liv. Alltså finns det ett ”du” som kan ha speciella relationer. Men var i all världen finns ”du” under natten när du sover och inte drömmer? Finns världen ens? Finns kroppen ens? Lever du då? Har du frid då? Och om du har frid då – hur vet du det?

Nu börjar vi nudda vid den egentliga smärtpunkten och den verkliga anledningen till att du hellre upprätthåller kontrollen än hissar flaggan i topp. Kan du ens föreställa dig en existens utan den värld du tror är verklig, utan den du tror är du? Kan du ens föreställa dig en existens utan dömande, bedömande, analyser, hypoteser och spekulationer? Kan du ens föreställa dig en existens utan skuld? Kan du ens föreställa dig hur det är att vara fri från allt det där – fullkomligt fri?

Om du närmar dig dessa frågor med ett någorlunda uppriktigt sinne borde det darra lite i benen. När du har en gryende insikt om att ingenting är som du trodde att det var, är det fullt naturligt att bli aningen omskakad. Niels Bohr sa: If quantum mechanics hasn´t profoundly shocked you, you haven´t understood it yet. Kvantfysiken pekar ju också mot att den existens vi tar för givet inte är verklig.

Du nämnde just David Hoffmeister. Han säger: Quantum physics experiments have demonstrated that the expectations of the observer determine the result of the experiment. In other words, there is no split between the observer and the observed, the subject and the object. The world we’re looking upon is entirely subjective; there is not an objective world apart from our mind. We are simply observing what we believe being acted out in form. No two people share the same world because the world is completely subjective. Jesus states, “There is no world apart from what you wish. There is no world!”

Kort sagt finns det ingen värld åtskild från det du önskar, eller som du uttryckte det: Formerna påverkar mig, tror jag, men i själva verket är det jag som har tillskrivit dem innehåll. Det är jag som har värderat, det är jag som har bestämt, det är jag som har satt upp formernas verklighet och sagt att de är ett faktum. Men sedan tror jag att de har avlägsnats från min tanke.

Frågorna vi behandlar nu kan upplevas som avancerade, abstrakta och absoluta, men det innebär inte att de irrelevanta. Vi kan öppna sinnet med dem, och för många – inklusive dig – kan de vara ytterst hjälpfulla. Samtidigt får vi inte glömma bort att uppvaknandet upplevs som en process, där vi tillsammans tar steg för steg mot minskat dömande och ökad självinsikt.

Vi får heller inte glömma att det krävs mycket tillit och ett sjuhelsikes jävlar anamma för att gå hela vägen till sant seende. Det är ungefär som att bygga hus på en tomt där det står ett fallfärdigt ruckel. Först behöver du riva rucklet. Det tar tid. Sedan behöver du gräva och göra grundarbetet med marken. Det tar tid. Därefter behöver du gjuta grunden. Det tar tid för en betongplatta att stelna och blir fast så du kan bygga på den. Allt detta behöver du göra själv. Ingen kan göra det åt dig, lika lite som någon kan ta ifrån dig dina föreställningar och antaganden, din rädsla och skuld. Själva bygget, däremot, behöver du inte lägga dig i. Det sker av sig självt, utan din kontroll, på samma sätt som flaggan hissas av sig självt.

NIKLAS: Det är inget snack om att det krävs stor villighet och mycket tillit för att släppa kontrollen helt. Men som jag ser det, krävs det endast en liten villighet för att åtminstone börja släppa in alternativets ljus. Där finns en liten insikt, som i sin tur kan leda till en liten kursändring. Allteftersom bereds det plats för större insikter och större kursändringar, och till sist ger hela trossystemet efter. Då ser jag att det jag valde att tro på gav mig ingenting. Då ser jag att det ledde mig in i en återvändsgränd, om och om igen. Då ger jag upp.

Ibland kan jag stöta på eller höra talas om människor som vistats i fängelse under en lång tid, varit på väg att ta självmord, varit rejält alkoholiserade eller befunnit sig i någon annan slags världslig härva – vi brukar kalla det för ruinens brant – men som genomgått något slags uppvaknande. Eckhart Tolle och Byron Katie är ett par exempel. De upplevde djup depression och en känsla av total meningslöshet innan de öppnade ögonen. De kom till en punkt där de gav upp, där det inte fanns någonting att hålla fast vid. De insåg att de stod i schack matt.

RÖSTEN: Byron Katie och Eckhart Tolle är bra exempel. Ta språnget du också! Det enda sättet att ta sig ur en schack matt-situation är att sluta identifiera sig med kungen. Du kan inte ens identifiera dig med handen som rör pjäserna. Du kan vara den som tittar på schackbrädet ovanifrån ett litet tag. Därifrån ser du klart, utan dömande, utan speciellhet. Ja, du ser förvisso att kungen står i schack matt, men du lägger dig inte i det som händer på brädet. Det är fullkomligt ovidkommande för dig. Du sliter inte ditt hår, eller skägg, och säger: Det borde vara på ett annat sätt.

Det är på tiden att du inser att du står i schack matt, Niklas. Det är din möjlighet och det är din väg ut. Möjligheten har presenterats för dig förut och nu presenteras den igen. Det är nu det sker. Det är nu det gäller. Den här gången kommer du inte att tacka nej. Och hur i all världen vet jag det?

NIKLAS: För att jag vet det.

RÖSTEN: Bingo! Ha tillit till att allt är i sin ordning. Det kan aldrig vara på något sätt.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *