Tre meningar från Ingenmansland

”Jag ser mörkret och smutsen i Gamla Stan. Känner doften av rädsla från Stureplan.” Så sjunger Peter Jöback i låten ”Stockholm i natt”. Detta är berättelsen om hur det är att möta rädslan på nära håll.

Under hösten 2006 fick jag jobb som livsmedelskonsult vid en nystartad firma i Stockholm. Kontoret låg mitt på Stureplan, i stadens glansigaste smet, och det fanns en del av mig som ville blandas ner i den, bakas av och komma ut som en brunbränd karriärist i höga klackar. Jag ville klättra på stegen. Ville bli erkänd. Ville bli någon.

Illusionen rämnade innan jag ens hann slutföra mitt första uppdrag. Det började med en försiktig knackning på axeln. Inte var det väl vantrivseln som kom och hälsade på? Jag ignorerade den genom att gå upp tidigt varje morgon och jogga halvmilen till kontoret. ”Framgångsrika människor tränar för att palla trycket”, tänkte jag och ökade takten en aning.

Sedan kom sömnbristen. Den var svårare att hålla på avstånd, men jag fortsatte springa. Till jobbet, på jobbet, hem från jobbet. Löprundan fortsatte i huvudet under nattens timmar. Jag var en levande död vid Stureplan, men visste inte vad som skulle ersätta doften av rädsla.

Det finns en gräns för hur länge en människa kan vilseleda sig själv. I det här fallet handlade det om drygt fyra månader. Läkaren som sjukskrev mig berättade att jag inte var ensam om att försöka ro åt fel håll, men glömde tyvärr att instruera mig i hur jag skulle göra istället … såvida man inte räknar ”ta en insomningstablett varje kväll i två veckor” som en instruktion.


Ångesten stod mig upp i halsen när det var dags att återgå till arbetet. Fröken Duktig hade misslyckats och alla visste om det. På kontoret var stämningen obekväm och snart nog fick jag veta varför. Chefen kallade till ett enskilt samtal och kapade tråden utan att ge någon bedövning: ”Jag tror inte att du passar in här. Vi kan inte erbjuda dig det du söker efter. Bäst att du slutar innan vi blir ovänner.”

Jag hade varit tre meningar från Ingenmansland utan att veta om det. En känsla avlossades i tårna och letade sig vidare upp genom benen. Den nådde magen som ett knytnävsslag. Jag insåg att det var rädsla. Den påminde om att ”arbetslös” inte passar in på ett i övrigt välformulerat Curriculum vitae och att jag borde ha ansträngt mig lite till för att hålla skenet uppe. Och varför i hela fridens namn hade jag sumpat möjligheten att ha Svampen som närmsta granne?


Mitt fyrtiosexåriga jag ser det klart: den unga, ambitiösa kvinnan var ett malplacerat naturbarn med noll självbevarelsedrift. Den unga kvinnan såg bara en lysande karriärmöjlighet. Egentligen såg hon ingenting alls. Så här i efterhand vill jag säga några ord till personen som fann modet att sparka iväg henne innan hon tog kål på sig själv:

Morgan, om du någon gång läser det här, ska du veta att jag är skyldig dig en tjänst. Titta förbi gården och ta en fika med oss! Här bjuder vi på gott kaffe och Pågens kanelgifflar under trädkronorna. Det är möjligt du får lite fågelskit eller hunddregel på kavajärmen, men jag brukar säga att det är en del av den lantliga charmen.

Jag vill gärna berätta om kunskapen som har landat sedan vi sågs. Det är inget fel i att vara ambitiös, men vi gör ofta misstaget att underskatta ambitionens inneboende styrka. Om vårt sikte är felinställt, är den rena giftet. Riktar vi den åt rätt håll, går den framför oss och sopar undan alla hinder som finns i vår väg. Jag är ingen mästare än, men har tillräckligt bra skodon för att hålla mig borta från Ingenmansland.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.