Underkastelsens tid är över

Smockan träffade journalisten Lord Altrincham mitt i ansiktet. Knytnäven tillhörde en trogen anhängare av monarkin och slaget kom för att Altrincham hade publicerat en syrlig tidningsartikel om det brittiska kungahuset. Hovet förstörde monarkin genom att vara för överklassigt och gammalmodigt, tyckte han. Läsarna fick även veta att drottning Elizabeth framstod som en självgod skolflicka och att hennes röst var ”a pain in the neck”.

Detta utspelades på femtiotalet – en tid då de flesta var överens om att ingen får sätta sig upp mot kungahuset eller dess kronjuvel – och reaktionerna var starka efter Altrinchams visselblåsande. Han var en statsfientlig revolutionär. En förrädare som skulle avrättas genom hängning, uppsprättning och styckning. Han fick brev innehållande mänsklig avföring i postlådan och utmanades till duell av en italiensk adelsman. Grädden i fastlagsbullen stod premiärministern för: ”Altrincham är en låga som måste släckas.”

Det är ingen smal sak att rucka på människors världsbild.


Pressfoto från 1957. Lord Altrincham får en smäll.
(Källa: outlet.historicimages.com)

Journalisten förtjänade säkert en käftsmäll för sin osmidighet, men han hade också en djupare agenda: att väcka britterna från maktens förtryck. Kritiken var egentligen inte riktad mot drottningen, utan mot strukturer som inte längre tjänade något syfte. Perukstockarna i kungahuset och regeringen hade konservativa åsikter om hur landet skulle ledas och det var dags att byta ut dem mot nytt blod, nya tankar.

När Altrincham dök upp vid en tevesänd intervju en tid senare, sa han att det inte var hans avsikt att såra kungafamiljen, däremot ville han att Elizabeth II skulle ta sitt ansvar som statsöverhuvud och skära bort allt dödkött. Hon hade anställt dem och endast hon kunde skriva på deras avskedspapper.


I serien The Crown riggar drottningen ett möte med Altrincham för att ställa honom till svars. Hon börjar med att skicka in en syl: ”Hur låter min röst? Den är inte för strypt eller irriterande?” Han behåller en respektfull ton, men låter henne veta att underkastelsens tid är över. Monarkin måste anpassa sig till den nya tid som råder. Elizabeth rynkar pannan och undrar vad som finns kvar om underkastelsen försvinner – anarki? Lorden svarar utan att blinka: ”Jämlikhet.”

Scenen slutar med att Altrincham överräcker en lista med förslag om förändringar. Hans råd är att regenten ska bli mer transparent och släppa ner garden så att människor kan lära känna henne. Hon borde spendera tid med vanligt folk, inte bara eliten, och lägga ner traditioner som är avsedda att exkludera istället för att inkludera.

Merparten av förslagen genomfördes. Hovet medgav senare att Altrincham hade varit till hjälp för monarkin. På sextiotalet lade han av sig sin titel och bytte namn till John Grigg.


Den här storyn får mig att tänka på gårdagens inlägg Ur askan steg Harry P. Det finns knappast något bättre exempel när det kommer till att följa tipsen jag radade upp. Det här var ingen man som strök medhårs, för han sa det ingen annan vågade säga. Han hade modet att låta hjärtat styra besluten, trots vetskapen att det skulle leda till turbulens. Och inte att förglömma: han talade sitt eget språk, vilket ledde till att andra började tala sitt.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.