Vårspring i benen

Jag sitter i bilen på parkeringsplatsen utanför skolan. Sneglar på klockan och märker att det är ynka sju minuter kvar till den första musiklektionen. Erfarenheten berättar att jag behöver det dubbla för att gå in, starta datorn och bestämma exakt i vilken ordning undervisningen ska ske.

Pulshöjningen är märkbar. Den höjs ytterligare när jag påminns om att jag inom orimligt kort tid kommer att befinna mig i ett klassrum fyllt av tioåringar med vårspring i benen.

Jag tar ett tankspritt andetag, så ytligt att lungorna knappt märker att de fått någon föda. På vägen in ser jag några sjätteklassare som sitter och arbetar tyst vid sina datorer. Jag hälsar glatt och gör som jag alltid brukar göra: låtsas vara lugn. Om jag själv får bestämma är spelad avspändhet en av mina paradgrenar.

Uppenbarligen skiter det sig, för när jag ska utföra konststycket att sätta mig, titta hur många minuter det är kvar, fippla fram datorn ur väskan OCH vara trevlig – allting på samma gång – så hör jag Rösten. Ja, det är den där vänliga stämman som egentligen bara finns inombords men som ibland kan yttra sig genom andra människor:

”Laila, är du stressad?”

Jag vänder mig om och ser att Rösten tillhör en av killarna i sexan, han med de stora grönbruna ögonen som ser ut att vara alldeles för snäll för sin ålder. Under en nanosekund funderar jag seriöst över att försvara min ställning och fortsätta rollspelet som ansvarstagande vuxen: ”Jag lärare, du elev. Jag är äldre och därmed alltid lugn, du är yngre och därmed alltid stirrig. Dessutom har du inte ens testat att ha nyllet fullt av finnar. Jag har haft fler än du kan räkna till.”

Men förnuftet har redan antagit Röstens utmaning och jag hör mig själv svara: ”Ja, jag är stressad. Tycker du att jag ska ta ett andetag?” Den unge buddhafiguren nickar och återgår till sitt arbete som om ingenting har hänt. Det slår mig att han har rätt. Ingenting har hänt! För honom finns det inget dömande, bara ett klokt konstaterande att hans musiklärare tillfälligtvis fallit offer för ett mentalt snedsteg.

Den här gången andas jag på riktigt, ända ner i magen, sluter ögonen och skickar en tacksam tanke till ett universum som inget hellre vill än att jag ska vara vaken. Nu är jag redo att möta dagen med en gnutta mer närvaro. Det kanske till och med finns tid att känna efter om även jag har lite vårspring i benen?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.